fredag 23 juni 2017

Lisa Frej

Lisa Frej var en gammal dam som sade vad hon tyckte. Hon var fräck på ett sätt som man inte förväntade sig om man såg henne för första gången. Hon svor och ställde rättframma frågor, talade om vackra karlar och visste(/tyckte) ofta mycket om en hel del. Jag gillade henne för det. Min familj är och har alltid varit lite lonkna (ljumna, alltså) i samtalen, om man bortser från min morfar. Man håller med varandra hos oss, och om man inte gör det så är risken stor för att diskussionen skapar dålig stämning. Därför var Lisa lite av en frisk fläkt i huset när hon kom över.

 Mina tydligaste minnen av henne är från när vi åkte på segelsemestrar tillsammans, vår familj och deras. För varje tilläggning, vissa mer dramatiska och krångliga än andra, började alltid vistelsen i såväl gäst- som naturhamn med den obligatoriska tilläggaren - alltså en för de äldre gemensam snaps, ofta av varianten Fröken Nielsens sommersnaps. Vi ställde alltid upp engångsgrillar när vi var i naturhamnar, och eftersom jag ofta inte hade så mycket gemensamt med den glada skaran 40+:are så brukade det bli så att jag antingen stannade i båten och läste en bok eller tog en promenad för att utforska ön. Kvällarna avslutades med att alla trängde ned sig i en sittbrunn med snacks, öl, filtar och tända oljelampor. Det var en sådan kväll som jag för första gången fick se mareld.

  Lisa var min mors bästa vän genom många år, så hon var ganska ofta över till oss för att prata strunt. Allestädes närvarande med henne var en dosa lössnus och en avkapad pencilinspruta, för att lättare kunna baka prillorna. Detta nämndes i ett tal vid hennes kista i onsdags, och möttes av ett igenkännande skratt från de närvarande bekanta och med henne besläktade.

Ceremonin hölls i en lokal i Framnäs. Kistan stod framför en panoramavy av Björköfjorden, där färjor och segelbåtar makligt vandrade över vattnet. En båt tycktes kryssa precis över kistan, vilket var rätt slående med tanke på alla de segelsemestrar jag minns henne från.

Enligt min mor så förändrades Lisa en hel del under de sista åren, vilket är förståeligt med tanke på tumören som spridit sig från temporalloben, över frontalloben och motorcortex. Under denna tid träffade jag henne knappt alls, vilket gör att jag minns henne som den hon var innan sjukdomen - en fräck men härlig dam, med en tydlig uppfattning av hur saker och ting låg till.

måndag 13 mars 2017

Uppehåll på obestämd tid

För den som inte märkt det än så har denna blogg tagit semester på obestämd tid.
Anledningarna är få. Jag är inte längre säker på vad som passar här, som inte passar bättre i andra medier. Kanske ett förlorat driv att uttrycka mig för andra än mig själv.

På återseende!

måndag 5 december 2016

Att skriva inlägg när man borde skriva skrivuppgift

Klockan är 02:23 och det finns både fördelar och nackdelar med att jag råkat vända på dygnet under veckan som gått.
Fördelen är att jag fortfarande fungerar trots tiden på dygnet och har den mentala kapaciteten att skriva texten på 400-500 ord om Tangible User Interfaces (= gränssnitt som låter en interagera med digital information på ett fysiskt ("tangible") sätt) som skall lämnas in imorgon klockan 10:00, som jag just nu har skrivit 1 mening på.
 Nackdelen är att jag nog hade blivit klar i förrgår om jag inte satt uppe till klockan 03 och gjorde ingenting.

  Jag har sett ett mönster under de senaste delkurserna där tidpunkten då jag påbörjat en inlämningsuppgift bara kommit närmare och närmare deadline. Idag och förra gången det var inlämning är lika illa, nämligen att börja på en större text natten innan deadline.
   Detta mönster får mig att tänka på när jag pluggade geografi, och på sista året på Schillerska.
Svårigheter att påbörja kursuppgifter, ligga i sängen så länge att man knappt hinner bre en macka till frukost för att sedan cykla skitfort till skolan, komma nästan-försent och sitta och svettas den första kvarten av föreläsningen (fast under geografin och Schillerska så var det väl mest att sitta och svettas på färjan, vilket är marginellt bättre). En mur som byggs upp mellan mig och det jag borde göra, som blir högre och högre ju längre tiden går. Under första året så var det kul att plugga, för det mesta.

   En tanke slog mig häromdagen. Varje gång jag känt såhär för en kurs så har jag kort efteråt avslutat och sedan gjort något annat - nämligen jobbat. Nu är det dock 1½ år kvar, och ingen paus i sikte.
Det lilla ordet "studieuppehåll" kittlade mig på temporallobens kortex. Ett sådant skulle i mitt fall behöva sträcka sig ett år fram i tiden, eftersom det är så långt kvar tills nästa gång mina kurser hålls.

Grattis på nytt inlägg sedan Augusti. Tack så mycket. Sånt som händer när jag har viktiga saker som jag verkligen verkligen verkligen borde göra just nu utan att vänta en sekund till.

Over & out.

torsdag 25 augusti 2016

Pluggkänslor

Näst sista dagen på jobbet sitter jag och försöker verka upptagen, så att ingen upptäcker att jag suttit och läst reddit för 115 kr/h kanske sjuttio procent av min arbetstid idag (och igår).
För detta syftet passar ett blogginlägg ytterst bra, då det låter som om jag skriver ett väldigt långt, viktigt och upprört mail istället för att bara sitta här.
  Tidigare har jag frågat mina kollegor om de vill skyffla över lite jobb på mig, men nu när det bara är en och en halv dag kvar, och jag märkt vilken snurrig organisation det är, så är jag rätt nöjd över att få betalt för att verka upptagen. Jag hörde om en fem timmar lång konferens som våran avdelning var på, på en lördag (övertidsbetalt inklusive frukost och lunch), där det mest substantiella de kom fram till var att börja släcka lampan när de går för dagen.

Jag hann aldrig avsluta min kurs i Java eftersom mina jobb krävt en del tid, och nu börjar snart skolan (eller "UNIVERSITETET ;)" som min lärare skrev när jag kallade det för "skolan" i ett mail häromdagen). Så det blir inget betyg på programmeringen tills vidare. Däremot är det något jag tänker komma tillbaka till, alternativt ägna mig åt vid stunder av lågtrafik i studiefilen.

Som det finns vårkänslor så finns det även pluggkänslor. En sommar av hjärndött arbetande med copy-paste och norska telefonsamtal så kommer det att bli wunderbar att få träffa klassen och få gratis pengar från CSN.

(trigger warning: höst)

 Och ja, pluggkänslor. Inte höstkänslor. Höstkänslor är något som endast människor med rentav felaktiga och perverserade nervbindningar i hjärnan upplever.

 Hösten har med sig död, förruttnelse, ett djupt andetag av den sista sommarluften som man vill ha kvar i lungorna för att inte låta hösten komma in i kroppen på en.

Nästa vecka börjar september. Winter is coming. det hade varit häftigt att få en stor, vit korp som kom med brev när hösten officiellt började. Det hade gjort den mörka halvan av året lite mer genomlidbart.

Jag skulle nästan kunna tänka mig att betala för det. Såatteh, om nån har en stor, vit korp och tänkte starta eget så är detta mitt tips till Dig.

Over & out.

fredag 12 augusti 2016

Fioler är rovdjur som har en exceptionell förmåga att lukta sig till osäkerhet.

Det är en dryg vecka sedan vi gick till posten och hämtade en stooooor kartong innehållande två fioler, en till oss var. Det som egentligen skulle bli ett kort möte med en snabb sorti mot föräldrahemmet och västerhavsveckan på Björkö blev en timmeslång visit med frenetiskt gnidande med harts mot stråkar och till slut toner som kändes som om skruvmejslar försökte forsera trumhinnorna.
Jag brukar spela i badrummet, som är det enda rummet som inte ligger vägg-i-vägg med någon granne. Priset är att det ekar bra därinne, och plågan av missade noter blir dubbel.
Man måste vara stensäker med fingrarna när man letar rätt på fiolhalsen. Även när man spelar fel så måste man sätta ned fingret ordentligt, som om det var exakt så man tänkte att det skulle låta. Om man istället försiktigt trevar sig fram och liksom ber fiolen att snälla spela rätt, så svarar den med att göra det än värre. Efter den första osäkra trevningen så tappar man fart, börjar vela med både stråke och hals, och sen är det kört. Sen har man fastnat i dess käftar, rovdjuret man håller i sin hand.

 När jag fått min stolthet tillräckligt skamfilad av det förskräckliga oljudet jag inte lyckats undvika att producera så lägger jag ned för dagen.

onsdag 27 juli 2016

Mitt skrivbord går att höja och sänka.
 Min kontorstol går att justera för höjd, lutning, ryggstödets vinkling och armstödens avstånd från varandra. I ryggstödet finns en liten ballong som man kan pumpa upp med en gummiboll. När man åker omkring med stolen så känner man sig lite som en manet, när den tar ett simtag, glider lite, ett simtag till, glider lite mer.

Inga mail i inkorgen.

 Jag önskar jag var mer koffeinresistent, så att jag kunde fördriva tiden med att gå iväg och hämta kaffe. En fröjd är att jag har en halvtimmas lunch mer än de andra på kontoret. Män som Hatar Kvinnor står i lunchrummets lilla bortglömda bokhylla som sitter uppsatt i hörnet. Jag ställer mig upp och höjer skrivbordet. Jag sätter mig ned och sänker det igen. Jag sätter mig på knä bakochfram på min stol och lutar mig framåt mot ryggstödet. Jag sätter högerfoten i marken och låter vänstra benet vila med knät mot stolen. Jag sätter mig ned och snurrar ett varv.

 Inga mail i inkorgen.

  Min chef har jag inte sett sedan arbetsintervjun, men en kollega har fått agera läromästare sålänge. Min upplärningstid var en vecka, men ändå sitter jag bakom kollegorna och ser på när de jobbar halvvägs in i vecka två.  Jag har inte fått några inloggningsuppgifter än, utan jobbar på en annans konto. En mild form av identitetsstöld. Identitetslån, kanske.

  Inga mail i inkorgen.

  Såhär lite att göra är det 70% av tiden på mitt jobb. Förhoppningsvis blir det mer att göra när mitt uppdrag satt igång "på riktigt", men i den här takten känns det väldigt långt borta.

När jag kommer hem vid halv sex på eftermiddagen så äter jag middag och läser om gissa-vilken-populär-fantasyserie (är på bok 1, snart 2). Sedan sätter jag mig vid min lånedator och scannar visitkort och för över dem till ett excellblad. Detta gör jag tills läggdags.  Det är skumt att man kan få mer pengar för att scanna pappersbitar och rätta till lite text, än man får när man sliter ut leder, muskler och kropp i ett café (Diska! Värm mat! Ta betalt! Säg "Kvitto på det?"! Städa! Diska! Städa! Gör sjutton olika kaffedrinkar och milkshakes!). Eller ett stall för den delen, där man kan tjäna lika mycket på en dag som jag tjänar på en timma av visitkortsscanning.

Jobb är konstiga saker. Tur att man får pengar om man har ett.

söndag 3 juli 2016

En rymdtunnel

Klockan är två på natten och jag befinner mig barfota i ett trångt, kallt metallrör. Röret är nedåtvinklat och mina fötter får inget riktigt grepp om underlaget. Andfådd håller jag mig fast i väggarna för att inte börja glida. I dessa väggar, som ju också är både tak och golv, vibrerar en melodi från en kalimba(<-youtube). Med min ficklampa ser jag att röret kröker sig ett par meter framför/ovanför mig, och nedåt åt höger där jag kom ifrån. Melodin ekar från alla sidor, förstärkt av metalltuben runt mig. Sakta tar jag mig uppåt. Varje söm där två rörsegment är sammansvetsade blir som ett trappsteg. Melodin vibrerar i mina händer och fötter. De lägre tonerna skramlar när den osedda kalimban skakar mot metallen.
 Det känns som om jag är i ett rymdskepp, men jag är i en rutchkana på en lekplats, och utanför är det inte vacuum och stjärnor, utan sommarnattssvalka och en och annan konfunderad promenerare som stirrar när de går förbi.
 När jag kommit hela vägen upp så möts jag av kalimbaspelaren. Jag tar munspelet som vi har med oss, lägger mig på rygg med huvudet först och börjar en långsam kana nedför. Röret svarar på det jag spelar. Även om jag i bästa fall är en medioker munspelare med ett tjugokronorsinstrument mot munnen så låter det fantastiskt.
  En stund innan kl 03 bar det av hemåt i halvdunklet. Med detta i minnet så ska jag åka tillbaka dit någon vacker natt.

Over & out