måndag 31 oktober 2011

The making of Späzle

How to complete the procedure of making Späzle/german home-made noodles (successfully or otherwise):

Alternative 1: Go to southern germany or eastern france, and ask someone to do it for you.

Alternative 2: Do it yourself
Things you need:
A Retardedly Designed Späzle Grater (henceforth referred to as a "RDSG")
An infinite supply of happy thoughts (you will need them excessively)
A kitchen which will survive drowning in spilt paste.
Ingredients (flour+eggs+salt+water)
At least 3 hands.

How to do it:
Mix everything, add an insufficient amount of salt.
Boil LOTS OF WATER. in a BIG POT.
Put the paste in the RDSG, put it over the pot, pull the RDSG back and forth to make the paste drop down in the water looking like sickly, mutated tadpoles.
Spill at least 50% of the paste onto the stove in the process. Utilize your supply of happy thoughts.
Let it boil "once or twice" (quote from the instructions you got with the RDSG)
Fry 8 meatballs.
Put on a plate. Eat. Regret not making any sauce.

måndag 24 oktober 2011

Något hatiskt jag hittade

Här hittade jag något jag skrivit, för ett par år sedan, på skoldatorn:

"Hon berättar för alla som vill lyssna om låtar, som varje gång hon lyssnar på dem river hennes själ, med ett leende på läpparna. Om hur hon skulle älska att tatuera in en textrad ur en djup, djup låt, hon njuter av uppmärksamheten, njuter av hur utstickande hon ger intryck av att vara. Förklarar varför just den här låten är så betydelsefull, förklarar varje strof, som om endast hon har sinnet att förstå. Hon ska åka runt i Europa under mellandagarna, ibland i London, ibland i Paris, för hon är en fri själ, och hon vill att andra ska veta att hon minsann har råd med att vara det.
Och de som lyssnar har tindrande öron och de som lyssnar spyr ut entusiastiska utropanden som hon som berättar absorberar likt en möglig tvättsvamp.Hon har ett märke med världsnaturfondens söta lilla panda på sin väska, för att visa omvärlden att hon inte bara har ett poetiskt sinne, utan hon bryr sig om de utrotningshotade djuren också. Alla hennes kompisar önskar att de var som henne."

Baserat på en verklig händelse!

söndag 9 oktober 2011

Jag tyckte mig hitta trygghet i värmen framför den öppna spisen i vårt vardagsrum.

Hösten gör sig närvarande i mitt rum, och på övervåningen i vårt hus över huvud taget.
Kalla fötter är som uppknutna skosnören; för det mesta orkar man inte bry sig, trots besvären de skapar.
Jag märkte inte riktigt hur mycket jag frös förrän jag tog det första trappsteget ned mot hallen, då min häl smektes av värmen som kom från under trappan.
I spisen såg jag ett behagligt döende sken. Glaset var så smutsigt att jag inte kunde urskilja något av vad som fanns därinne, bara den där underbara glöden. Jag stannade i ett par sekunder precis framför luckorna, lät värmen försöka torka mina byxben, tills jag tog handtaget från spiselkransen och lyfte av den ena luckan från sin spärr.
Med en kudde satt jag och stirrade in i de skinande, förkolnade vedträna.
Jag antar att värmen inifrån kallades på av den utifrån. För värme var det som tog långdragna simtag i mitt bröst.
Sedan skulle min far titta på TV.
Sedan satt jag framför datorn igen.
Jag tror att platsen framför spisen kommer att bli min i vinter.

söndag 2 oktober 2011

Inget annat än en uppdatering om Circle Takes the Square

Okej, så jag läste precis en underbar sak på Circle Takes the Square's fansida. Det var någon kanadensare som frågade om de skulle turnera i Kanada inom en snar framtid, och Kathy, bassisten, svarade att de ville göra både det och turnera i Europe.. Nästa år!!! Det hela lät ganska osäkert, men det är det första jag hört om att eventuellt komma hit.

"We haven't committed to any other tours at this time. Ideally we'd love to go out west again, but we also want to do Europe extensively. Maybe we can do both next year, but I'm not sure."

Helt underbart.

lördag 24 september 2011

Drömmar

I Maj 2009 bestämde jag mig för att starta en drömdagbok, mest för att det var spännande. Jag har skrivit it den till och från fram tills idag, och har uppskattningsvis 40 sidor av nedtecknade drömmar i den. Vissa är helt utflippade, som jag inte kommer ihåg, medan vissa drömmar har stannat kvar i minnet.
Det första jag märkte när jag började skriva ned mina drömmar, var att jag kom ihåg drömmarna bättre, och drömde mycket oftare än förut.

Några av dessa drömmar är så tydliga och innehåller så starka intryck att jag tänker på dem i ett par dagar efteråt. De förändrar mitt sätt att se på vissa saker för en kort stund, de manipulerar ibland mina känslor för olika personer. Ibland väcker de en vilja att utföra något speciellt, t.ex. paddla kanot, och ibland väcker de helt omotiverade känslor (dröm-motiverade, möjligtvis?).
När man tänker på det så låter det som om jag är helt over the rainbow. Vilket jag kanske är. Men detta händer inte särskilt ofta, jag kommer ihåg kanske 5 sådana drömmar jag haft under dessa tre åren.

Jag har träffat två personer som jag vet har drömt en sådan dröm, så jag är förmodligen inte ensam om dem.

Over and out.

torsdag 22 september 2011

Ett stycke Sci-fi

Okej, så jag kände för att skriva något sci-fi:igt. Men samtidigt så blev jag lite inspirerad av Dostojevski och de andra realisterna, i och med att vi läser böcker från realismen i svenskan, så jag bestämde mig för att kombinera dem två, vilket resulterade i följande sak på bussen på väg hem (Texten är inte bearbetad, så den kan vara lite oflytande och slarvig):

Jonathan Starwhite satt på golvet med sin väska i knät. Med ryggen lutad mot en metertjock glasruta, som visade den oändliga utsikt som universum kan bjuda på, satt han och väntade, stirrade framför sig.
I väskan fanns tre måltider inpackade i folie, en grön- och vitrutig skjorta, ett par grå byxor, strumpor, underkläder, samt ett par öronlappar mot kylan. I ytterfacket låg, bland annat, en liten behändig gastub med tecknen "O2" med stor gul text på sidan, och en gasmask stor nog att täcka båda näsa och mun. I fickan hade han ett värdekort tankat med 13000 i valutavärde; ett förvånansvärt högt belopp för en man sittandes på en skyttelstations golv.
Salen han satt i var av gigantiska proportioner. På ena väggen trängdes snabbmatskedjor och souvenirbutiker tillsammans med överlevnadsaffärer och skrotkrängare. Mitt i salen fanns bänkar i en rak linje som löpte från ingången till andra änden av rummet, där Jonathan nu satt. De var av ett träliknande material, och fylldes från och till av tiggare, resande, folk med måltider från snabbmatsbutikerna, och varelser som inte hade något bättre för sig än att bara sitta där och titta. På den andra långsidan i det avlånga rummet fanns ett stort antal numrerade portar, märkta "avgång" och "ankomst". De öppnades alla sporadiskt när resenärer kom eller gick.
Jonathan Starwhite betraktade dem. Snart slog han fast ett återkommande beteende hos både ankommande och avresande resenärer:
De som var på väg ut till en skyttel såg för det mesta sammanbitna ut, som om de förberedde sig, eller var förberedda på, ett styrkeprov av grov kaliber. Men det typiska återkommande beteendet var det som uppstod när porten med ett ventilerande läte öppnade sig. Resenären stannade då upp, beslutsamheten som bortblåst ur hans blick. De vände sig från porten, och scannade nästan metodiskt sin omgivning, förmodligen i ett försök att memorisera hur omgivningen såg ut, insupa alla intryck, som ett djupt andetag precis innan en lång undervattenspromenad. De stirrade särskilt intensivt på folkblandningen på bänkraderna i mitten av rummet, på de lekande fattigbarnen, på butikerna. Jonathan Starwhite fick en känsla av obehag när han såg dem stå sådär, plötsligt övermannade av osäkerhet. Men varje gång porten med sitt pysande läte började stänga sig, fattade de tag i sin beslutsamhet igen, och klampade ut ur rummet, utan att ge omgivningen något vidare ögonkast.
De som kom ut ur portarna såg i nästan 100% av fallen sig om på samma sätt som de avgående i hallen. Men de visade inga tecken på osäkerhet; endast tårögd glädje. Många av dem blev så tagna att de tvärt stannade i dörröppningarna så att de bakomvarande gick rakt in i dem. Detta fick de flesta att komma till sans och gå vidare, men några fick bli omruskade innan de på darriga ben trevade sig in i civilisationens mångfald.
En av dessa vingliga ankommande satte sig osäkert bredvid Jonathan. Under tystnad sträckte han ut benen och gled ned i halvliggande ställning, helt och hållet avslappnad. Med sin bruna keps och kraftiga skägg såg han ut som en avdankad alkoholist.
"Jag kan inte fatta det." sade den skäggige mannen.
"Vad är det du inte kan förstå? Det faktum att det fortfarande finns snabbmatsbutiker?" frågade Jonathan. Det dröjde ett par djupa andetag innan de skäggige mannen svarade.
"Ja... Det, och att det finns lekande barn. De springer här på stationens golv och har roligt, som om världen vore inget annat än god!"
"Jag misstänkte att det var något sådant. Jag såg dig komma ut från skytteln. Har du rest långt?"
"Långt och långt... Varje resa jag gör är sådan här: Ångest och ett stort mått beslutsamhet innan, ångest och ett stort mått mod under resans gång, och utmattning med ett mått tacksamhet när jag kommit fram. Men den här gången var det värre än förut."
"Jag förstår inte. Jag har suttit här och väntat i en timma, och hela tiden har jag sett det du precis beskrev; Ångest och beslutsamhet, utmattning och tacksamhet. Men vad är de så rädda för?"
"Du har aldrig varit härifrån, eller hur?"
"Nej, men jag är på väg just nu, faktiskt. Jag väntar på min kamrat som är och kollar priser och ser om vi kan få skjuts någonstans."



Ja, fortsättning följer, kanske. Om jag orkar spinna vidare på det här konceptet.

Over and out.

torsdag 15 september 2011

Saker jag skrev när jag lyssnade på Helios

Helios är ett instrumentalt band som går att finna på min spellista för sagda genre. http://open.spotify.com/track/6fLdGQLerhJ5GfRaDtUeMv började jag lyssna på, och skrev precis det musiken fick mig att tänka på i skrivande stund, med bokstäver mot mina fingertoppar.

Som du kan tänka dig blev det lite trippigt. Hursomhelst, här är det.


Jag sitter ned. Det är mörkt, kylan sluter sig om min hud som vatten. Jackan skyddar inte, den bara finns där som en tyngd. Jag känner fingertoppar smeka mitt ansikte, bara tio precis kännbara beröringar. De trycker mot mitt bakhuvud, rör sig mot min hals, fortsätter på min rygg, innanför tröjan. Längs ryggraden. Vid korsryggen flyter de ut till en värme, ett bälte som breder ut sig över hela min kropp, en centimeter i taget.
I samma stund finns månen på en himmel jag aldrig sett förr. Jag är lätt som ett körsbärslöv när jag lyfter från marken med vinden under mina armar, ben och mage. Tusen grenar slår mot plåttaken till de skjul under mig som är oupplysta. Det finns ingen stad här, bara skjul och träd. Ett moln absorberar mig, och jag blir dimman, fukten. Jag hostar, försöker använda mina lungor, men de fräser av svavelförgiftning. Molnet faller som ett regn på en ö i natten, alldeles vid ett land täckt av kilometerhöga byggnader. Jag regnar över staden. Jag faller, de miljoner regndroppar som delar mitt medvetande. Jag träffar ett kyssande par, ett paraply hängandes i ett träd, bortblåst från sin ägare, tak, bilar och gator. En man träffar jag i nackenhåret, och han stannar. Jag ser världen med hans ögon, minns hans liv, känner hans skjorta smeka mina armar. Var jag på väg någonstans? Hans minnen slår ut som rosor framför mina ögon, och jag vet. Han var på väg vart som helst i regn och natt och blåst.


Jepp. Jag hoppas inte att det blir så jobbigt när vi ska ut och övernatta på tisdag-onsdag.

lördag 27 augusti 2011

Åska

I arla dag har molnen ljusa grenar som piskar jorden. Jag såg den slå ned och blev faktiskt överraskad av smällen, och jag tror att glasrutorna vibrerade lite.
Jag har varit vaken i fem minuter, men står ändå vid fönstret, morgonrocken svept över axlarna, iakttar himlen oavbrutet. Nuförtiden påminner åskan mig om en nära vän, och jag sänder iväg ett meddelande för att se om hon är vaken. Inget svar.
Jag borde höra mig för på öarna också.
Blixtarna jagar varandra inuti molnen.
En joggare springer hemåt mitt i morgonens klimax.
Jag tror att sommaren ville lämna oss med ett minne.

onsdag 24 augusti 2011

Allegori

Mina tår letar sig ned i leran, och grå sörja silar sig mellan dem.Duggregnet har börjat smattra på seglet som vilar halvt i min hand och halvt på brädan, som tamt sveps fram och tillbaka av vågorna. Vatten rinner på min kropp innanför våtdräkten, jag känner hur värmen flyr mot mina fötter.
Högerarmen går inte riktigt att sträcka ut helt och hållet, den är kvar i samma ställning som jag hållt seglet i, i det sista slaget. tyget stramar mot min rygg när jag sätter mig på gräset. Seglet prasslar när jag låter det falla i vattnet och leran. Jag orkar inte tvätta av det. Måste vila.
På havet blåser fortfarande vinden.

måndag 22 augusti 2011

Grattis!!


Började skriva något om tiden vi känt varandra, men märkte sedan hur mycket vi förändrats och hur mycket som är utdaterat av allt som hänt.
Men hur som helst så vill jag få sagt att verksamheten över det knaster och brus som varit vårt kommunikationsmedium, har hjälpt mig mycket, tidvis, och det mycket på grund av dig, min ende medskribent.
4 år av periodisk skriftlig förståelse har varit mycket angenäm, och det står en ripa av silver i vårt köksfönster.

Fortsätt leva, Myndig!

måndag 1 augusti 2011

How to: Paddla kanot

Paddeln tvekar över vattnet, motvillig inför att störa spegelytan. Solnedgångens sista nyanserade moln böljar iväg i kanotens sista vågor.
Jag finner mig själv i en livlig tystnad.
Mina öron är vana vid paddelns taktfasta trummande mot vattenytan, så det tar en sekund innan jag börjar lyssna efter andra ljud.
Det första är de skrapande fiolerna; syrsor. Gräset på båda sidor av viken sjunger för mig. Vartenda strå har sin egen takt, stämma, melodi, vartenda löv. de stärker tystnaden. Tystnaden som känsla.
Först tror jag att det är trollsländor som flyger över vattnet i djärva bågar och skruvar. De är knappt synliga i skymningsmörkret. Men ljudet av vingar mot vatten avslöjar att det är svalor som leker. Så gott som osynliga kunde de ha varit spöken om inte vingslagen förrått deras naturlighet.
De dansar. Runt min kanot, som för att visa att jag inte spelar någon roll för dem, för naturen. Jag är umbärlig.
En svala flyger förbi en hårsmån från min utsträckta paddel, och jag sänker ned den i vattnet, tar fart in mot leran bredvid bryggan.
När jag kommer upp till stugan lyser en lampa över min säng, och mormor önskar mig god natt innan hon försvinner in i huset bredvid.

söndag 17 juli 2011

Min katt

Min katt heter Morris, och det är så han defineras. När han spinner så använder han rösten ibland, så att det blir som en liten kurrning. Eller en morrning! Men det var inte så vi fick inspiration till namnet. Det valdes bland alternativ som Ajax (WTF?) och Sixten (lite sött men WTF???).

Mor min hatade katter förut, men sedan skaffade hennes kollega en liten norsk skogskattunge vid namn Sumo, och det förändrade hela hennes världsbild (beträffande katter).
Så målet blev att inhandla en norsk skogskatt-blandras. Anledningen (förutom den lille charmerande Sumo) var att sådana har lugnare drag än andra katter. Jag tror vi fick Morris för 500 spänn eller så.

Norska skogskatter är lugna av naturen. Kastrera en sådan och du får världens bästa soffliggarkatt.Och det är min katt.

Varje gång jag släpper ut honom gillar jag att tänka att han nog är öns vassaste jägare, som försvarar ett stort revir. Att han lämnar slappandet innanför dörren när han går ut, för att springa omkring och härja som den man han föddes till att vara. Men jag tror att det är önsketänkande. När han tror att ingen av oss ser honom, lägger han sig på närmaste promenadstig och väntar på att förbipasserande ska kela med honom.

Han är en bortskämd mjukis, men han är min mjukis.

HANS PÄLS ÄR LIKA MJUK SOM HANS FETT!

Inredning

Saker jag måste göra med den här bloggen:

-- Jag måste ta tid för att göra en ordentlig bloggbanner här känner jag. Vill gärna att jag ska känna mig välkommen hit. För om jag inte trivs här så kommer jag inte skriva så mycket här. Vilket jag förstås vill!

-- Jag måste hitta ett syfte, ett tema, för texter och bilder. Jag har redan en blogg för drypande gnäll och allmänt själsliga/världsliga ting som ingen bör bry sig om. Men den här bloggen är allmän, till för alla. Önskar jag hade en fungerande kamera igen. Då skulle jag nog ladda upp lite tråkiga bilder här lite då och då. Kanske en och annan film. Så länge så laddar jag upp en bild med ett par år på nacken, den förstra bilden jag redigerade!!


onsdag 13 juli 2011

Storm på näshavet!

Min näsa har runnit konstant i tre dygn fram tills idag. Och inte runnit som den borde göra, nej, vätska var röd. Trevligt.
Har känt mig handikappad och efterbliven när jag suttit med huvudet smått bakåtlutad, stel i ryggen, okapabel till att böja mig framåt, äta ordentligt, använda tandtråd.
Men idag har det varit vindstilla på näshavet.

Idag skulle jag egentligen ha varit med en nära vän till mig. Sedan åker hon, sedan stannar jag. Sedan åker jag, sedan kommer hon hem. Sedan åker hon iväg igen, sedan kommer jag hem igen. (Varför känner jag igen den här tajmingen?)

Hursomhelst fastnade hon med ett par kilos hästbajs på stallgolvet.
Så nu sitter jag här och ser stel ut (ja, är fortfarande stel p.g.a. näsblod)


Låt som får mitt huvud att resonera och vibrera som en gigantisk stämgaffel:
spotify:track:6TgduS2zI1vYZZKkAxAWlj

söndag 26 juni 2011

Shepard's travel log: Del två: Äventyr på Noveria

Hej igen, min reselogg. Det där som rådet ville att jag skulle bli, spectre/spöke/whatever, visade sig vara något helschysst! Det betyder att jag typ kan göra som jag vill! Så med mina nya privilegier åkte jag för att sätta dit den där Saren och hans medhjälpare Benezia (hon är tydligen någon tusenårig asari, men jag vet inte vilken roll hon har i det här ännu). För Saren vill tydligen döda hela universum. Och det vill ju inte jag.

Först åkte jag till en snöplanet vid namn Noveria, eftersom jag hört att stället är intressant för Saren. Noveria är en planet där regeringen hyr ut lokaler till företag som vill bedriva forskning som är olaglig på andra planeter. Allt där är alltså rätt så hush-hush. Men det hindrade mig inte från att sätta dit chefen för mutbrott och lite sånt!

Hur som helst visade det sig visst att Saren bedrivit forskning där för att framställa en armé av tills-nyligen-utdöda insektsmonster. Det satte jag dock stopp för genom att på ett barmhärtigt sätt utlösa en neutronladdning som utplånade alla djur i hela labbet. Det fick mig att känna mig bra!

Nu till det som gör mig skitförbannad. Kärringen Benezia var inte alls ond! Hon var bara korrumperad av Sarens onda tekniker! Hon handlade inte ens av egen vilja. Det måste vara något biotic-trick som Saren kokat ihop. Hur som helst så dog Benezia, den tusenåriga, respekterade och godhjärtade asari-modern, på grund av Saren. Ja ska göra kaos med honom för det!

Btw, såg en fin insekt som jag släppte ut ur sin burk. Vid närmare eftertanke så var det nog drottninginsekten som fött alla psykotiska mördarinsekter som jag dödade med neutronladdningen. Nåväl, not my problem.

lördag 25 juni 2011

Shepard's Travel log: Del ett / introduktion

Hej, kära reselogg. Mitt namn är Ludd Shepard (visst är det sött?), och jag jobbar i rymden. För ett par år sedan så var jag på nått ställe som hette Akuze, och medan jag låg och sov middag i min hytt så blev mina kollegor uppätna utanför skeppet. Så nu kallar de mig en stridshjälte och en överlevare, och har till och med rest ett fränt monument i min ära! Jag är fan bäst.

Så nu för ett par dagar sedan så fick vi ett meddelande att någon hade upptäckt något på semesterplaneten Eden Prime, (plejset är underbart när det inte attackeras av hänsynslösa maskin-humanoider), någon gammal sak, typ. Så vi åkte dit för att beundra den gamla saken, men när vi kom dit så var de flesta döda! De hade tydligen attackerats av geth, som är mordiska maskiner, kort sagt. På planeten mötte vi även en riktig dysterkvist, som hette Saren. HAn ville spränga oss. Men det gjorde han inte. Sedan så åkte vi därifrån. Typ. Jag orkar inte berätta allt som hände där, det var mest tråkigt och så.

Så åkte vi alltså vidare till Borgen, ett megastort plejs som är en byggnad mitt i rymden. Häftigt! Jag tror att stället hade någonting med något råd att göra, men jag lyssnade inte så noga. Jag var för upptagen med att skanna väktare! Väktare är små gröna varelser som står och knappar på datorer lite varstans, och det är jätteroligt att skanna dem. De ser ut som jätteinsekter, hehe!
Nu måste jag gå, det där rådet vill att jag ska bli ett spöke eller något. Jag vet inte riktigt, men det verkar viktigt. Vi hörs snart igen, min reselogg!

//Commander Shepard, agent of the Alliance, crewmember of the Normandy

tisdag 7 juni 2011

Varför så existensiellt...?

Förstår inte vad problemet är egentligen. Det är väl bara till att ge sig ut med ett block och en penna i hand, snappa efter möjligheter, ha tur, och lyckas. Det är väl bara till att hushålla med de talanger vi har utvecklat, skrapa ihop en artig personlighet, ett fast handslag, och sedan är livet över en som en katt mitt i ett språng över en intet ont anande näbbmus.

Är det verkligen vi som har ångesten, vi som inte vågar göra vad som förväntas av oss? Vi förväntas driva samhället.

Just det. samhället. Ordet faller som bly från ett stenbord. Fattar det inte. Är det vi som skall ärva det? Samhället? Är det vi som skall gifta oss, skaffa avkommor, betala skatter, försäkringar, transport, krig. För jag tror inte att jag är redo.
Jag tror inte att de menar mig när de talar om framtidens samhällsbyggare. Det måste vara någon annan, för jag har ju inte gjort något i mitt liv, förutom... Tja, plaskat i vattenpölar, druckit mig full halvannan gång, blivit solbränd, skaffat vänner, blivit av med vänner. Allt på löpande band genom en nästan fläckfri tillvaro. Jag behöver inte ens betala för att bo under tak. De måste mena någon annan, när de talar om ansvar. Det är min generation som skall få stopp på krig och elände. Det är min generation som skall se till att de äldre inte pajar jorden allt för snabbt.
Det är verkligen vi.

Känner hur jag absorberas av sommaren. Här kommer jag att vila tryggt, på gott och ont, tills det är dags för skola igen. Sedan bär det av till Sri Lanka, för att smaka på asfalt, bitterhet, fattigdom och misär. För man vill ju lära känna dem, farorna.

söndag 5 juni 2011

Om den här låten definerade mig som person...

Jag undrar hur jag skulle vara, om denna låten definierade mig som person: http://www.youtube.com/watch?v=RSIET_P9Ckk

För det första tror jag att jag skulle bo i vilda västern, med puffran laddad och klar i bältet. Det skulle blåsa torra vindar som svider i ögonen, och jag tror att jag skulle ha en häst. Jag skulle kalla mig Lucky Luke!
Nu spelas en annan låt...

Så, jag undrar hur jag skulle vara om denna låten definerade mig som person:
http://www.youtube.com/watch?v=pw8PpYBiDsc (såg ej videon innan jag skrev, obs)

Jag skulle stryka omkring i mörka gränder på gator med eldar i övergivna oljetunnor. Rostiga bilar skulle åka förbi, och väldoftande moln av avgaser skulle bilda en rökridå på avenyer och framför stjärnhimlen. Jag skulle nog kedjeröka. Men jag skulle nog inte vara en skurk, ingen langare, ingen våldtäktsman. Jag skulle ha svårt för att förstå de daglevande arbetsmyrorna, jag tror att jag skulle skratta åt dem.

fredag 3 juni 2011

Rummet

Jag skulle vilja att min blogg vore som ett rum. Det skulle vara svagt upplyst, en liten man (ganska liten) skulle sitta och spela gitarr i ett hörn, lugna toner bara för stämningens skull. Det skulle finnas bokhyllor där folk kunde stoppa sina älsklingsböcker, en anslagstavla där man kunde sätta fast lappar, av vars text man precis skulle förstå hur författaren kände sig då han eller hon skrev dem.
När jag tänker på det så blir rummet större, istället för en liten man med gitarr, så är det en liten scen i hörnet, med ett band bestående av kontrabas, piano, gitarr och saxofon. Men det kanske beror på att jag har en innestängd lust att spela i ett sådant band. Att vara talangfull.
Nu skall jag för tjugofjortonde gången försöka författa en välsmakande melodi med gitarren.

tisdag 31 maj 2011

Sent på natten, en vardag

Klockan är tjugo över midnatt. I mina öron ekar landskap av enskilda stenar och träd, anslagna strängar och trumslag, trådar invävda i tyg. Fönstret framför mig är en svart yta, och jag vet att skatorna i boet utanför ser mig, men jag ej dem. Det är samma fönster genom vilket jag såg en meteor brinna upp, den som såg ut att vara inte mer än hundra meter upp i luften.
Min kropp värker. Jag har suttit stilla alldeles för länge, med en strålande skärm, strålande information som bränt mina näthinnor. Klockan är halv ett. Jag ser en tom säng med skrynkliga lakan, en tröja ut och in, ett par påsiga byxor tar plats där det inte ligger någon och sover. Mina ögon borde börja fällas ihop snart.

Jag saknar, det gör jag. Jag saknar tider, platser, människor jag träffat en gång, men aldrig haft tid att bekanta mig med. Egenskaper som försvunnit med tiden, att vara erfaren, sömn.

Det är såhär det blir när jag inte får sova.

söndag 29 maj 2011

Testing...

Testar.... Testar....
Det verkar fungera.
Välkommen. Tack.