tisdag 31 maj 2011

Sent på natten, en vardag

Klockan är tjugo över midnatt. I mina öron ekar landskap av enskilda stenar och träd, anslagna strängar och trumslag, trådar invävda i tyg. Fönstret framför mig är en svart yta, och jag vet att skatorna i boet utanför ser mig, men jag ej dem. Det är samma fönster genom vilket jag såg en meteor brinna upp, den som såg ut att vara inte mer än hundra meter upp i luften.
Min kropp värker. Jag har suttit stilla alldeles för länge, med en strålande skärm, strålande information som bränt mina näthinnor. Klockan är halv ett. Jag ser en tom säng med skrynkliga lakan, en tröja ut och in, ett par påsiga byxor tar plats där det inte ligger någon och sover. Mina ögon borde börja fällas ihop snart.

Jag saknar, det gör jag. Jag saknar tider, platser, människor jag träffat en gång, men aldrig haft tid att bekanta mig med. Egenskaper som försvunnit med tiden, att vara erfaren, sömn.

Det är såhär det blir när jag inte får sova.