söndag 26 juni 2011

Shepard's travel log: Del två: Äventyr på Noveria

Hej igen, min reselogg. Det där som rådet ville att jag skulle bli, spectre/spöke/whatever, visade sig vara något helschysst! Det betyder att jag typ kan göra som jag vill! Så med mina nya privilegier åkte jag för att sätta dit den där Saren och hans medhjälpare Benezia (hon är tydligen någon tusenårig asari, men jag vet inte vilken roll hon har i det här ännu). För Saren vill tydligen döda hela universum. Och det vill ju inte jag.

Först åkte jag till en snöplanet vid namn Noveria, eftersom jag hört att stället är intressant för Saren. Noveria är en planet där regeringen hyr ut lokaler till företag som vill bedriva forskning som är olaglig på andra planeter. Allt där är alltså rätt så hush-hush. Men det hindrade mig inte från att sätta dit chefen för mutbrott och lite sånt!

Hur som helst visade det sig visst att Saren bedrivit forskning där för att framställa en armé av tills-nyligen-utdöda insektsmonster. Det satte jag dock stopp för genom att på ett barmhärtigt sätt utlösa en neutronladdning som utplånade alla djur i hela labbet. Det fick mig att känna mig bra!

Nu till det som gör mig skitförbannad. Kärringen Benezia var inte alls ond! Hon var bara korrumperad av Sarens onda tekniker! Hon handlade inte ens av egen vilja. Det måste vara något biotic-trick som Saren kokat ihop. Hur som helst så dog Benezia, den tusenåriga, respekterade och godhjärtade asari-modern, på grund av Saren. Ja ska göra kaos med honom för det!

Btw, såg en fin insekt som jag släppte ut ur sin burk. Vid närmare eftertanke så var det nog drottninginsekten som fött alla psykotiska mördarinsekter som jag dödade med neutronladdningen. Nåväl, not my problem.

lördag 25 juni 2011

Shepard's Travel log: Del ett / introduktion

Hej, kära reselogg. Mitt namn är Ludd Shepard (visst är det sött?), och jag jobbar i rymden. För ett par år sedan så var jag på nått ställe som hette Akuze, och medan jag låg och sov middag i min hytt så blev mina kollegor uppätna utanför skeppet. Så nu kallar de mig en stridshjälte och en överlevare, och har till och med rest ett fränt monument i min ära! Jag är fan bäst.

Så nu för ett par dagar sedan så fick vi ett meddelande att någon hade upptäckt något på semesterplaneten Eden Prime, (plejset är underbart när det inte attackeras av hänsynslösa maskin-humanoider), någon gammal sak, typ. Så vi åkte dit för att beundra den gamla saken, men när vi kom dit så var de flesta döda! De hade tydligen attackerats av geth, som är mordiska maskiner, kort sagt. På planeten mötte vi även en riktig dysterkvist, som hette Saren. HAn ville spränga oss. Men det gjorde han inte. Sedan så åkte vi därifrån. Typ. Jag orkar inte berätta allt som hände där, det var mest tråkigt och så.

Så åkte vi alltså vidare till Borgen, ett megastort plejs som är en byggnad mitt i rymden. Häftigt! Jag tror att stället hade någonting med något råd att göra, men jag lyssnade inte så noga. Jag var för upptagen med att skanna väktare! Väktare är små gröna varelser som står och knappar på datorer lite varstans, och det är jätteroligt att skanna dem. De ser ut som jätteinsekter, hehe!
Nu måste jag gå, det där rådet vill att jag ska bli ett spöke eller något. Jag vet inte riktigt, men det verkar viktigt. Vi hörs snart igen, min reselogg!

//Commander Shepard, agent of the Alliance, crewmember of the Normandy

tisdag 7 juni 2011

Varför så existensiellt...?

Förstår inte vad problemet är egentligen. Det är väl bara till att ge sig ut med ett block och en penna i hand, snappa efter möjligheter, ha tur, och lyckas. Det är väl bara till att hushålla med de talanger vi har utvecklat, skrapa ihop en artig personlighet, ett fast handslag, och sedan är livet över en som en katt mitt i ett språng över en intet ont anande näbbmus.

Är det verkligen vi som har ångesten, vi som inte vågar göra vad som förväntas av oss? Vi förväntas driva samhället.

Just det. samhället. Ordet faller som bly från ett stenbord. Fattar det inte. Är det vi som skall ärva det? Samhället? Är det vi som skall gifta oss, skaffa avkommor, betala skatter, försäkringar, transport, krig. För jag tror inte att jag är redo.
Jag tror inte att de menar mig när de talar om framtidens samhällsbyggare. Det måste vara någon annan, för jag har ju inte gjort något i mitt liv, förutom... Tja, plaskat i vattenpölar, druckit mig full halvannan gång, blivit solbränd, skaffat vänner, blivit av med vänner. Allt på löpande band genom en nästan fläckfri tillvaro. Jag behöver inte ens betala för att bo under tak. De måste mena någon annan, när de talar om ansvar. Det är min generation som skall få stopp på krig och elände. Det är min generation som skall se till att de äldre inte pajar jorden allt för snabbt.
Det är verkligen vi.

Känner hur jag absorberas av sommaren. Här kommer jag att vila tryggt, på gott och ont, tills det är dags för skola igen. Sedan bär det av till Sri Lanka, för att smaka på asfalt, bitterhet, fattigdom och misär. För man vill ju lära känna dem, farorna.

söndag 5 juni 2011

Om den här låten definerade mig som person...

Jag undrar hur jag skulle vara, om denna låten definierade mig som person: http://www.youtube.com/watch?v=RSIET_P9Ckk

För det första tror jag att jag skulle bo i vilda västern, med puffran laddad och klar i bältet. Det skulle blåsa torra vindar som svider i ögonen, och jag tror att jag skulle ha en häst. Jag skulle kalla mig Lucky Luke!
Nu spelas en annan låt...

Så, jag undrar hur jag skulle vara om denna låten definerade mig som person:
http://www.youtube.com/watch?v=pw8PpYBiDsc (såg ej videon innan jag skrev, obs)

Jag skulle stryka omkring i mörka gränder på gator med eldar i övergivna oljetunnor. Rostiga bilar skulle åka förbi, och väldoftande moln av avgaser skulle bilda en rökridå på avenyer och framför stjärnhimlen. Jag skulle nog kedjeröka. Men jag skulle nog inte vara en skurk, ingen langare, ingen våldtäktsman. Jag skulle ha svårt för att förstå de daglevande arbetsmyrorna, jag tror att jag skulle skratta åt dem.

fredag 3 juni 2011

Rummet

Jag skulle vilja att min blogg vore som ett rum. Det skulle vara svagt upplyst, en liten man (ganska liten) skulle sitta och spela gitarr i ett hörn, lugna toner bara för stämningens skull. Det skulle finnas bokhyllor där folk kunde stoppa sina älsklingsböcker, en anslagstavla där man kunde sätta fast lappar, av vars text man precis skulle förstå hur författaren kände sig då han eller hon skrev dem.
När jag tänker på det så blir rummet större, istället för en liten man med gitarr, så är det en liten scen i hörnet, med ett band bestående av kontrabas, piano, gitarr och saxofon. Men det kanske beror på att jag har en innestängd lust att spela i ett sådant band. Att vara talangfull.
Nu skall jag för tjugofjortonde gången försöka författa en välsmakande melodi med gitarren.