tisdag 7 juni 2011

Varför så existensiellt...?

Förstår inte vad problemet är egentligen. Det är väl bara till att ge sig ut med ett block och en penna i hand, snappa efter möjligheter, ha tur, och lyckas. Det är väl bara till att hushålla med de talanger vi har utvecklat, skrapa ihop en artig personlighet, ett fast handslag, och sedan är livet över en som en katt mitt i ett språng över en intet ont anande näbbmus.

Är det verkligen vi som har ångesten, vi som inte vågar göra vad som förväntas av oss? Vi förväntas driva samhället.

Just det. samhället. Ordet faller som bly från ett stenbord. Fattar det inte. Är det vi som skall ärva det? Samhället? Är det vi som skall gifta oss, skaffa avkommor, betala skatter, försäkringar, transport, krig. För jag tror inte att jag är redo.
Jag tror inte att de menar mig när de talar om framtidens samhällsbyggare. Det måste vara någon annan, för jag har ju inte gjort något i mitt liv, förutom... Tja, plaskat i vattenpölar, druckit mig full halvannan gång, blivit solbränd, skaffat vänner, blivit av med vänner. Allt på löpande band genom en nästan fläckfri tillvaro. Jag behöver inte ens betala för att bo under tak. De måste mena någon annan, när de talar om ansvar. Det är min generation som skall få stopp på krig och elände. Det är min generation som skall se till att de äldre inte pajar jorden allt för snabbt.
Det är verkligen vi.

Känner hur jag absorberas av sommaren. Här kommer jag att vila tryggt, på gott och ont, tills det är dags för skola igen. Sedan bär det av till Sri Lanka, för att smaka på asfalt, bitterhet, fattigdom och misär. För man vill ju lära känna dem, farorna.