lördag 27 augusti 2011

Åska

I arla dag har molnen ljusa grenar som piskar jorden. Jag såg den slå ned och blev faktiskt överraskad av smällen, och jag tror att glasrutorna vibrerade lite.
Jag har varit vaken i fem minuter, men står ändå vid fönstret, morgonrocken svept över axlarna, iakttar himlen oavbrutet. Nuförtiden påminner åskan mig om en nära vän, och jag sänder iväg ett meddelande för att se om hon är vaken. Inget svar.
Jag borde höra mig för på öarna också.
Blixtarna jagar varandra inuti molnen.
En joggare springer hemåt mitt i morgonens klimax.
Jag tror att sommaren ville lämna oss med ett minne.

onsdag 24 augusti 2011

Allegori

Mina tår letar sig ned i leran, och grå sörja silar sig mellan dem.Duggregnet har börjat smattra på seglet som vilar halvt i min hand och halvt på brädan, som tamt sveps fram och tillbaka av vågorna. Vatten rinner på min kropp innanför våtdräkten, jag känner hur värmen flyr mot mina fötter.
Högerarmen går inte riktigt att sträcka ut helt och hållet, den är kvar i samma ställning som jag hållt seglet i, i det sista slaget. tyget stramar mot min rygg när jag sätter mig på gräset. Seglet prasslar när jag låter det falla i vattnet och leran. Jag orkar inte tvätta av det. Måste vila.
På havet blåser fortfarande vinden.

måndag 22 augusti 2011

Grattis!!


Började skriva något om tiden vi känt varandra, men märkte sedan hur mycket vi förändrats och hur mycket som är utdaterat av allt som hänt.
Men hur som helst så vill jag få sagt att verksamheten över det knaster och brus som varit vårt kommunikationsmedium, har hjälpt mig mycket, tidvis, och det mycket på grund av dig, min ende medskribent.
4 år av periodisk skriftlig förståelse har varit mycket angenäm, och det står en ripa av silver i vårt köksfönster.

Fortsätt leva, Myndig!

måndag 1 augusti 2011

How to: Paddla kanot

Paddeln tvekar över vattnet, motvillig inför att störa spegelytan. Solnedgångens sista nyanserade moln böljar iväg i kanotens sista vågor.
Jag finner mig själv i en livlig tystnad.
Mina öron är vana vid paddelns taktfasta trummande mot vattenytan, så det tar en sekund innan jag börjar lyssna efter andra ljud.
Det första är de skrapande fiolerna; syrsor. Gräset på båda sidor av viken sjunger för mig. Vartenda strå har sin egen takt, stämma, melodi, vartenda löv. de stärker tystnaden. Tystnaden som känsla.
Först tror jag att det är trollsländor som flyger över vattnet i djärva bågar och skruvar. De är knappt synliga i skymningsmörkret. Men ljudet av vingar mot vatten avslöjar att det är svalor som leker. Så gott som osynliga kunde de ha varit spöken om inte vingslagen förrått deras naturlighet.
De dansar. Runt min kanot, som för att visa att jag inte spelar någon roll för dem, för naturen. Jag är umbärlig.
En svala flyger förbi en hårsmån från min utsträckta paddel, och jag sänker ned den i vattnet, tar fart in mot leran bredvid bryggan.
När jag kommer upp till stugan lyser en lampa över min säng, och mormor önskar mig god natt innan hon försvinner in i huset bredvid.