lördag 24 september 2011

Drömmar

I Maj 2009 bestämde jag mig för att starta en drömdagbok, mest för att det var spännande. Jag har skrivit it den till och från fram tills idag, och har uppskattningsvis 40 sidor av nedtecknade drömmar i den. Vissa är helt utflippade, som jag inte kommer ihåg, medan vissa drömmar har stannat kvar i minnet.
Det första jag märkte när jag började skriva ned mina drömmar, var att jag kom ihåg drömmarna bättre, och drömde mycket oftare än förut.

Några av dessa drömmar är så tydliga och innehåller så starka intryck att jag tänker på dem i ett par dagar efteråt. De förändrar mitt sätt att se på vissa saker för en kort stund, de manipulerar ibland mina känslor för olika personer. Ibland väcker de en vilja att utföra något speciellt, t.ex. paddla kanot, och ibland väcker de helt omotiverade känslor (dröm-motiverade, möjligtvis?).
När man tänker på det så låter det som om jag är helt over the rainbow. Vilket jag kanske är. Men detta händer inte särskilt ofta, jag kommer ihåg kanske 5 sådana drömmar jag haft under dessa tre åren.

Jag har träffat två personer som jag vet har drömt en sådan dröm, så jag är förmodligen inte ensam om dem.

Over and out.

torsdag 22 september 2011

Ett stycke Sci-fi

Okej, så jag kände för att skriva något sci-fi:igt. Men samtidigt så blev jag lite inspirerad av Dostojevski och de andra realisterna, i och med att vi läser böcker från realismen i svenskan, så jag bestämde mig för att kombinera dem två, vilket resulterade i följande sak på bussen på väg hem (Texten är inte bearbetad, så den kan vara lite oflytande och slarvig):

Jonathan Starwhite satt på golvet med sin väska i knät. Med ryggen lutad mot en metertjock glasruta, som visade den oändliga utsikt som universum kan bjuda på, satt han och väntade, stirrade framför sig.
I väskan fanns tre måltider inpackade i folie, en grön- och vitrutig skjorta, ett par grå byxor, strumpor, underkläder, samt ett par öronlappar mot kylan. I ytterfacket låg, bland annat, en liten behändig gastub med tecknen "O2" med stor gul text på sidan, och en gasmask stor nog att täcka båda näsa och mun. I fickan hade han ett värdekort tankat med 13000 i valutavärde; ett förvånansvärt högt belopp för en man sittandes på en skyttelstations golv.
Salen han satt i var av gigantiska proportioner. På ena väggen trängdes snabbmatskedjor och souvenirbutiker tillsammans med överlevnadsaffärer och skrotkrängare. Mitt i salen fanns bänkar i en rak linje som löpte från ingången till andra änden av rummet, där Jonathan nu satt. De var av ett träliknande material, och fylldes från och till av tiggare, resande, folk med måltider från snabbmatsbutikerna, och varelser som inte hade något bättre för sig än att bara sitta där och titta. På den andra långsidan i det avlånga rummet fanns ett stort antal numrerade portar, märkta "avgång" och "ankomst". De öppnades alla sporadiskt när resenärer kom eller gick.
Jonathan Starwhite betraktade dem. Snart slog han fast ett återkommande beteende hos både ankommande och avresande resenärer:
De som var på väg ut till en skyttel såg för det mesta sammanbitna ut, som om de förberedde sig, eller var förberedda på, ett styrkeprov av grov kaliber. Men det typiska återkommande beteendet var det som uppstod när porten med ett ventilerande läte öppnade sig. Resenären stannade då upp, beslutsamheten som bortblåst ur hans blick. De vände sig från porten, och scannade nästan metodiskt sin omgivning, förmodligen i ett försök att memorisera hur omgivningen såg ut, insupa alla intryck, som ett djupt andetag precis innan en lång undervattenspromenad. De stirrade särskilt intensivt på folkblandningen på bänkraderna i mitten av rummet, på de lekande fattigbarnen, på butikerna. Jonathan Starwhite fick en känsla av obehag när han såg dem stå sådär, plötsligt övermannade av osäkerhet. Men varje gång porten med sitt pysande läte började stänga sig, fattade de tag i sin beslutsamhet igen, och klampade ut ur rummet, utan att ge omgivningen något vidare ögonkast.
De som kom ut ur portarna såg i nästan 100% av fallen sig om på samma sätt som de avgående i hallen. Men de visade inga tecken på osäkerhet; endast tårögd glädje. Många av dem blev så tagna att de tvärt stannade i dörröppningarna så att de bakomvarande gick rakt in i dem. Detta fick de flesta att komma till sans och gå vidare, men några fick bli omruskade innan de på darriga ben trevade sig in i civilisationens mångfald.
En av dessa vingliga ankommande satte sig osäkert bredvid Jonathan. Under tystnad sträckte han ut benen och gled ned i halvliggande ställning, helt och hållet avslappnad. Med sin bruna keps och kraftiga skägg såg han ut som en avdankad alkoholist.
"Jag kan inte fatta det." sade den skäggige mannen.
"Vad är det du inte kan förstå? Det faktum att det fortfarande finns snabbmatsbutiker?" frågade Jonathan. Det dröjde ett par djupa andetag innan de skäggige mannen svarade.
"Ja... Det, och att det finns lekande barn. De springer här på stationens golv och har roligt, som om världen vore inget annat än god!"
"Jag misstänkte att det var något sådant. Jag såg dig komma ut från skytteln. Har du rest långt?"
"Långt och långt... Varje resa jag gör är sådan här: Ångest och ett stort mått beslutsamhet innan, ångest och ett stort mått mod under resans gång, och utmattning med ett mått tacksamhet när jag kommit fram. Men den här gången var det värre än förut."
"Jag förstår inte. Jag har suttit här och väntat i en timma, och hela tiden har jag sett det du precis beskrev; Ångest och beslutsamhet, utmattning och tacksamhet. Men vad är de så rädda för?"
"Du har aldrig varit härifrån, eller hur?"
"Nej, men jag är på väg just nu, faktiskt. Jag väntar på min kamrat som är och kollar priser och ser om vi kan få skjuts någonstans."



Ja, fortsättning följer, kanske. Om jag orkar spinna vidare på det här konceptet.

Over and out.

torsdag 15 september 2011

Saker jag skrev när jag lyssnade på Helios

Helios är ett instrumentalt band som går att finna på min spellista för sagda genre. http://open.spotify.com/track/6fLdGQLerhJ5GfRaDtUeMv började jag lyssna på, och skrev precis det musiken fick mig att tänka på i skrivande stund, med bokstäver mot mina fingertoppar.

Som du kan tänka dig blev det lite trippigt. Hursomhelst, här är det.


Jag sitter ned. Det är mörkt, kylan sluter sig om min hud som vatten. Jackan skyddar inte, den bara finns där som en tyngd. Jag känner fingertoppar smeka mitt ansikte, bara tio precis kännbara beröringar. De trycker mot mitt bakhuvud, rör sig mot min hals, fortsätter på min rygg, innanför tröjan. Längs ryggraden. Vid korsryggen flyter de ut till en värme, ett bälte som breder ut sig över hela min kropp, en centimeter i taget.
I samma stund finns månen på en himmel jag aldrig sett förr. Jag är lätt som ett körsbärslöv när jag lyfter från marken med vinden under mina armar, ben och mage. Tusen grenar slår mot plåttaken till de skjul under mig som är oupplysta. Det finns ingen stad här, bara skjul och träd. Ett moln absorberar mig, och jag blir dimman, fukten. Jag hostar, försöker använda mina lungor, men de fräser av svavelförgiftning. Molnet faller som ett regn på en ö i natten, alldeles vid ett land täckt av kilometerhöga byggnader. Jag regnar över staden. Jag faller, de miljoner regndroppar som delar mitt medvetande. Jag träffar ett kyssande par, ett paraply hängandes i ett träd, bortblåst från sin ägare, tak, bilar och gator. En man träffar jag i nackenhåret, och han stannar. Jag ser världen med hans ögon, minns hans liv, känner hans skjorta smeka mina armar. Var jag på väg någonstans? Hans minnen slår ut som rosor framför mina ögon, och jag vet. Han var på väg vart som helst i regn och natt och blåst.


Jepp. Jag hoppas inte att det blir så jobbigt när vi ska ut och övernatta på tisdag-onsdag.