torsdag 22 september 2011

Ett stycke Sci-fi

Okej, så jag kände för att skriva något sci-fi:igt. Men samtidigt så blev jag lite inspirerad av Dostojevski och de andra realisterna, i och med att vi läser böcker från realismen i svenskan, så jag bestämde mig för att kombinera dem två, vilket resulterade i följande sak på bussen på väg hem (Texten är inte bearbetad, så den kan vara lite oflytande och slarvig):

Jonathan Starwhite satt på golvet med sin väska i knät. Med ryggen lutad mot en metertjock glasruta, som visade den oändliga utsikt som universum kan bjuda på, satt han och väntade, stirrade framför sig.
I väskan fanns tre måltider inpackade i folie, en grön- och vitrutig skjorta, ett par grå byxor, strumpor, underkläder, samt ett par öronlappar mot kylan. I ytterfacket låg, bland annat, en liten behändig gastub med tecknen "O2" med stor gul text på sidan, och en gasmask stor nog att täcka båda näsa och mun. I fickan hade han ett värdekort tankat med 13000 i valutavärde; ett förvånansvärt högt belopp för en man sittandes på en skyttelstations golv.
Salen han satt i var av gigantiska proportioner. På ena väggen trängdes snabbmatskedjor och souvenirbutiker tillsammans med överlevnadsaffärer och skrotkrängare. Mitt i salen fanns bänkar i en rak linje som löpte från ingången till andra änden av rummet, där Jonathan nu satt. De var av ett träliknande material, och fylldes från och till av tiggare, resande, folk med måltider från snabbmatsbutikerna, och varelser som inte hade något bättre för sig än att bara sitta där och titta. På den andra långsidan i det avlånga rummet fanns ett stort antal numrerade portar, märkta "avgång" och "ankomst". De öppnades alla sporadiskt när resenärer kom eller gick.
Jonathan Starwhite betraktade dem. Snart slog han fast ett återkommande beteende hos både ankommande och avresande resenärer:
De som var på väg ut till en skyttel såg för det mesta sammanbitna ut, som om de förberedde sig, eller var förberedda på, ett styrkeprov av grov kaliber. Men det typiska återkommande beteendet var det som uppstod när porten med ett ventilerande läte öppnade sig. Resenären stannade då upp, beslutsamheten som bortblåst ur hans blick. De vände sig från porten, och scannade nästan metodiskt sin omgivning, förmodligen i ett försök att memorisera hur omgivningen såg ut, insupa alla intryck, som ett djupt andetag precis innan en lång undervattenspromenad. De stirrade särskilt intensivt på folkblandningen på bänkraderna i mitten av rummet, på de lekande fattigbarnen, på butikerna. Jonathan Starwhite fick en känsla av obehag när han såg dem stå sådär, plötsligt övermannade av osäkerhet. Men varje gång porten med sitt pysande läte började stänga sig, fattade de tag i sin beslutsamhet igen, och klampade ut ur rummet, utan att ge omgivningen något vidare ögonkast.
De som kom ut ur portarna såg i nästan 100% av fallen sig om på samma sätt som de avgående i hallen. Men de visade inga tecken på osäkerhet; endast tårögd glädje. Många av dem blev så tagna att de tvärt stannade i dörröppningarna så att de bakomvarande gick rakt in i dem. Detta fick de flesta att komma till sans och gå vidare, men några fick bli omruskade innan de på darriga ben trevade sig in i civilisationens mångfald.
En av dessa vingliga ankommande satte sig osäkert bredvid Jonathan. Under tystnad sträckte han ut benen och gled ned i halvliggande ställning, helt och hållet avslappnad. Med sin bruna keps och kraftiga skägg såg han ut som en avdankad alkoholist.
"Jag kan inte fatta det." sade den skäggige mannen.
"Vad är det du inte kan förstå? Det faktum att det fortfarande finns snabbmatsbutiker?" frågade Jonathan. Det dröjde ett par djupa andetag innan de skäggige mannen svarade.
"Ja... Det, och att det finns lekande barn. De springer här på stationens golv och har roligt, som om världen vore inget annat än god!"
"Jag misstänkte att det var något sådant. Jag såg dig komma ut från skytteln. Har du rest långt?"
"Långt och långt... Varje resa jag gör är sådan här: Ångest och ett stort mått beslutsamhet innan, ångest och ett stort mått mod under resans gång, och utmattning med ett mått tacksamhet när jag kommit fram. Men den här gången var det värre än förut."
"Jag förstår inte. Jag har suttit här och väntat i en timma, och hela tiden har jag sett det du precis beskrev; Ångest och beslutsamhet, utmattning och tacksamhet. Men vad är de så rädda för?"
"Du har aldrig varit härifrån, eller hur?"
"Nej, men jag är på väg just nu, faktiskt. Jag väntar på min kamrat som är och kollar priser och ser om vi kan få skjuts någonstans."



Ja, fortsättning följer, kanske. Om jag orkar spinna vidare på det här konceptet.

Over and out.