torsdag 15 september 2011

Saker jag skrev när jag lyssnade på Helios

Helios är ett instrumentalt band som går att finna på min spellista för sagda genre. http://open.spotify.com/track/6fLdGQLerhJ5GfRaDtUeMv började jag lyssna på, och skrev precis det musiken fick mig att tänka på i skrivande stund, med bokstäver mot mina fingertoppar.

Som du kan tänka dig blev det lite trippigt. Hursomhelst, här är det.


Jag sitter ned. Det är mörkt, kylan sluter sig om min hud som vatten. Jackan skyddar inte, den bara finns där som en tyngd. Jag känner fingertoppar smeka mitt ansikte, bara tio precis kännbara beröringar. De trycker mot mitt bakhuvud, rör sig mot min hals, fortsätter på min rygg, innanför tröjan. Längs ryggraden. Vid korsryggen flyter de ut till en värme, ett bälte som breder ut sig över hela min kropp, en centimeter i taget.
I samma stund finns månen på en himmel jag aldrig sett förr. Jag är lätt som ett körsbärslöv när jag lyfter från marken med vinden under mina armar, ben och mage. Tusen grenar slår mot plåttaken till de skjul under mig som är oupplysta. Det finns ingen stad här, bara skjul och träd. Ett moln absorberar mig, och jag blir dimman, fukten. Jag hostar, försöker använda mina lungor, men de fräser av svavelförgiftning. Molnet faller som ett regn på en ö i natten, alldeles vid ett land täckt av kilometerhöga byggnader. Jag regnar över staden. Jag faller, de miljoner regndroppar som delar mitt medvetande. Jag träffar ett kyssande par, ett paraply hängandes i ett träd, bortblåst från sin ägare, tak, bilar och gator. En man träffar jag i nackenhåret, och han stannar. Jag ser världen med hans ögon, minns hans liv, känner hans skjorta smeka mina armar. Var jag på väg någonstans? Hans minnen slår ut som rosor framför mina ögon, och jag vet. Han var på väg vart som helst i regn och natt och blåst.


Jepp. Jag hoppas inte att det blir så jobbigt när vi ska ut och övernatta på tisdag-onsdag.