söndag 9 oktober 2011

Jag tyckte mig hitta trygghet i värmen framför den öppna spisen i vårt vardagsrum.

Hösten gör sig närvarande i mitt rum, och på övervåningen i vårt hus över huvud taget.
Kalla fötter är som uppknutna skosnören; för det mesta orkar man inte bry sig, trots besvären de skapar.
Jag märkte inte riktigt hur mycket jag frös förrän jag tog det första trappsteget ned mot hallen, då min häl smektes av värmen som kom från under trappan.
I spisen såg jag ett behagligt döende sken. Glaset var så smutsigt att jag inte kunde urskilja något av vad som fanns därinne, bara den där underbara glöden. Jag stannade i ett par sekunder precis framför luckorna, lät värmen försöka torka mina byxben, tills jag tog handtaget från spiselkransen och lyfte av den ena luckan från sin spärr.
Med en kudde satt jag och stirrade in i de skinande, förkolnade vedträna.
Jag antar att värmen inifrån kallades på av den utifrån. För värme var det som tog långdragna simtag i mitt bröst.
Sedan skulle min far titta på TV.
Sedan satt jag framför datorn igen.
Jag tror att platsen framför spisen kommer att bli min i vinter.