tisdag 25 december 2012

Tomtedebut



Julafton har blivit mer spännande sedan mina små kusiner flyttade till Björkö från Kanada med sin mor och far.
Dels så får man numera  tampas med barnaskrik vid middagsbordet (och en morbror som inte har bråttom med att trösta Tösen-Med-Rösten), dels får man agera tomte (bilden ovan), vilket faktiskt var riktigt kul.

Bokskörden blev fin i år igen. Jag fick de tre första böckerna i Culture-serien av Iain M. Banks, samt två böcker som jag aldrig hört talas om (Karma Boulevard av Anna Kerubi och mangan Natsume's Book of Friends av Yuki Midorikawa), vilka båda skall bli spännande att läsa (även om de verkar vara för en något yngre publik än den Undertecknad tillhör).

God jul.

Ps. Ha en riktig punkarjul !! Ds.

tisdag 18 december 2012

Istället för hemresa, förvirring

Känner du till den där känslan av att något är så självklart att man inte ens behöver bekräfta att det verkligen stämmer, att färgen grön VERKLIGEN är grön, att kläderna fortfarande hänger kvar i garderoben?
 Sedan så finns det ju de sakerna som man trodde var självklara, som man trodde att man hade koll på, men som i sista stund visar sig vara ganska så felaktiga. Fortsätt läsa så skall jag ge dig min senaste upplevelse med ett sådant felaktigt antagande.

För flera veckor sedan fick jag min e-biljett för flyget hem. Vid tillfället var det så långt kvar att jag bara pustade ut och lämnade mailet oläst i inkorgen. Det jag hade sagt till min far, som var så vänlig att boka och betala biljetten åt mig, var att jag önskade åka hem den artonde eller nittonde december, vilket var 3-4 dagar efter att kursen skulle sluta.

Detta minne bar jag med mig tills för ungefär en vecka sedan, när jag började räkna ned. Jag noterade mitt sista besök i mataffären, min sista uttagning av pengar, mitt sista möte med klasskamrater osv.
Så tittade jag hastigt i mailet med flygbiljetten. Lite för hastigt, kanske.
 Jag gjorde mitt sista besök på gymmet nere vid stranden, med dess mysiga bastu och trevliga medlemmar, och började städa, packa, julhandla, slänga saker som inte fick plats i min väska, tömma kylen på mat och mentalt börja acceptera att Sverige stod inför dörren.
  Igår gjorde jag de sista förberedelserna. Jag åt på restaurang i brist på mat i kylen. Jag noterade bokningsreferensen jag fått i mailet, så att jag kunde få min biljett på flygplatsen.
Jag gick och lade mig med fjärillar i magen.
Sedan vaknade jag, åt frukost, funderade på vilken tid jag borde ta mig upp till tågstationen, fick ett sms av mor min om att far skulle hämta mig vid flygplatsen..... Jag kollade mailet en sista gång...
.. och kom på att jag inte skall resa idag, utan imorgon.

 Det jag gjorde först var att kolla datorns kalender för att se om den nittonde verkligen var imorgon och inte idag. Sedan kollade jag en engelsk kalender på nätet, och en svensk kalender därefter.
Efter att ha suttit här ett tag med en konstig magkänsla och två delar av min hjärna som kämpade mot varandra (Ena delen: Det här kan inte stämma. Det är ju idag jag skall åka. Bäst att åka till flygplatsen idag ändå! Andra delen: Alla fakta pekar mot att det är imorgon jag skall åka, ta det lugnt.) så tog jag till den sista utvägen. Jag litade inte på mig själv och på min uppfattning av världen, så jag ringde hem för att få det bekräftat, och - se där. Det är imorgon jag skall hem.

måndag 3 december 2012

Göromål


Nuförtiden händer det allt oftare att jag gör middag i det lilla mysiga köket på min våning och äter framför datorn, snarare än att göra mat nere i det stora (och stökiga) köket för att käka i loungen med resten av invånarna i Miami Hotel. Eftermiddagarna har jag börjat spendera allt mer på att läsa Storm of Swords (andra uppföljaren till Game of Thrones, numera utläst och utbytt till sci-fi-romanen Dune) eller att vara på gymmet.
  Gymmet nere på stranden har jag börjat finna enormt trivsamt. Alla jag mött där är antingen homosexuella eller konstnärer eller bådadera (vilket för övrigt inte har någonting att göra med att jag trivs där, haha), och trevliga dessutom. Och bastun är nästan mer än halva grejen med att gå på gym, har jag märkt.

För en vecka sedan hittade en granne till mig en låda på gatan, innehållande ett SNES, ett nintendo 64, samt två kontroller och 10 spel till vardera konsoll, vilket förstås oundvikligen har lett till att jag återigen börjat vistas i loungen.
För hur stökig denna vår lounge än är, och hur mycket jag än stör mig på de som ibland uppehåller sig där, så känner jag ständigt den dragningskraft som de upphittade underhållningsmiraklen ständigt utstrålar. Jag är chanslös.



söndag 25 november 2012

dagens titel förlorades i en storm.

Jag har gått och blivit medlem på ett gym precis vid stranden med syftet att kunna cykla långt och länge i sommar. De har även bastu där, vilket är ett enormt plus eftersom den enda bastun som verkar finnas i Brighton annars visade sig vara en sexbastu för homosexuella.
Jepp.
Igår glömde jag mitt paraply där, så när jag hämtade det idag så passade jag på att ta en omväg hem.

De senaste dagarna har varit grått regnkaos och vind, vilket lett till att halva England är översvämmat. Idag var det endast vindigt, så under min omväg hem så gick jag ut på en vågbrytare för att lyssna på när vågorna slipade stenarna på stranden. det var rätt mysigt, men så gjorde jag misstaget att gå längst ut på sagda vågbrytare. Det första som hände var ett en monstervåg slog emot stenväggen och kastades upp i luften. Låt oss bara säga att jag gick därifrån blötare än när jag kom dit.

Tills nästa gång, lycka till med allt, läsare.

Over & out.

tisdag 20 november 2012

Devil's Dyke

Devil's Dyke är en dal-aktig sak som formades under den senaste istiden. Jag var där i söndags, och blev helt nedra tagen av hur stort allting var. Två timmar tog promenaden hem, komplett med geocaching.

Det finns många versioner om hur dalen blev till enligt lokala sägner. En av dem säger att Djävulen  försökte bygga en kanal till havet för att dränka det kyrkrika området Sussex Weald. Innan han var klar med sitt arbete så väcktes en kvinna av oljudet som han förde, och tände en lykta. Djävulen trodde att morgonen var på väg, så han flydde innan kanalen var klar.
En annan säger att han mitt i sitt arbete slog tån i ett stort stenblock, som han sedan i sin vrede sparkade iväg, för att sedan ge upp med grävandet.

Definitivt det nya favoritnaturområdet.
Over and out.



onsdag 14 november 2012

Middagsbekymmer

Idag har jag nått en milstolpe i mitt ensamboende;
Idag står jag villrådig inför valet av middagsmat.

Det kanske är så att min mors besök avbröt en rytm som jag lyckats lägga mig till, en rytm, ett flöde, en dans. Men nu när timmen börjar gå mot rollspelsdags och köpcentret kallar mig så har jag svårt för att bestämma mig.
  De senaste dagarna har jag ätit den kycklinggryta som modern lagade när hon var här, och under besöket så åt vi på restaurang. Så det kanske bara är så att min kulinariska kreativitet är lite rostig.
Jag får väl hoppas att knuten löser sig själv när jag väl är framme.

Over and out.

onsdag 7 november 2012

Guy Fawkes.

I förrgår var det Guy Fawkes day. Själv trodde jag att vi bara skulle se på när en stor trästaty brann upp, men det visade sig att det var mycket mer än så. Det började med en lång parad bestående av utklädda människor, en säckpiporkester, två blåsorkestrar och två ensembler med marchtrummor. Samtliga deltagare, som inte hade instrument att bära, bar på facklor. Och då tåget var minst hundra meter långt så var facklorna i sig väldigt häftiga. Nedan är en bild som kanske illustrerar hur många fackelbärare det var. Bilden är från när paraden hade gått förbi oss. Svårt att få bra kvalité på bilden med mörker och folkmassor i rörelse.


Sedan bar det av till en park där gräset tidigare på dagen hade varit grönt, men som nu var förvandlat till lera. Inte sådan lera som man sjunker ned i, utan sådan som är våt och halkig. Vi stod där och väntade, mitt sällskap och jag, i mer än en timma. Till slut vek de andra sig för vinterkylan, som bestämt sig för att slå ned på oss just den kvällen, och lämnade mig ensam. Men min väntan belönades med en värmande, massiv fyr och fantastiska fyrverkerier. Jag försökte filma fyrverkerierna, men efter att jag hållit kameran över huvudet i tio minuter så upptäckte jag att batterierna hade tagit slut för länge sedan. Gött.
  Vid det laget hade min kulturtörst släckts, och jag bestämde mig för att gå innan de tände eld på den stora Guy Fawkes-statyn. Kön till bussen var underbart lång.
Här följer ett foto och en film. Filmen är ganska lång och innehåller nästan hela paraden, lite fyr och lite 'verkerier, samt en snabb dokumentation av bussköns längd. Enjoy.

måndag 5 november 2012

Remember, remember.. (writing on an English keyboard, hence the use of English instead of Swedish)

Bonfire night is coming up, and the biggest celebrations in England for this particular event are held in Lewes, a small town just outside of B'ton. They say that we would do best in trying to get there before five o'clock, even though the actual bonfires are lit around seven. Looking forward to the crowds of people... *shudder*
  For those of you who haven't seen V for Vendetta or heard about Guy Fawkes day, it's all about the making and incinerating of a representation of Guy Fawkes, who tried to blow up the Parliament Building a couple of hundred years ago. But it's more common now a days to make this doomed doll a representation of a person of modern society. For example, David Cameron.
 Remember, remember, the Fifth of November, when we burnt the Prime Minister on the bonfire.
 These British kinds of people seem to be of a rather savage nature, yes?

Over and out.

fredag 2 november 2012

Här sitter jag i universitetsbiblioteket med en cider i systemet utan någon som helst lust att skriva en sammanfattning av en artikel om medfödd våldsamhet.

För fem timmar sedan kom jag hit efter en riktigt trög morgon (jag missade grammatiklektionen klockan tio) och satte mig ned för att studera PÅ RIKTIGT. Jag fortsatte med att spela datorspel i en dryg timma, sedan började jag med den nedra sammanfattningen, vilken inte blev klar innan jag träffade på min tyska kompanjon Anuscheh och vi bestämde oss för att gå till campuskrogen så att jag kunde få lite middag i magen.
  Det var där som cidern kom och ställde till det för mig.
  Ni förstår, här finns Rekorderlig-sorter som inte finns i Sverige.
  Här finns Äpple och Svarta vinbär.

Jag kommer alltid (jag säger "alltid" med förbehållning för ändringar) innerst inne att tycka att öl lämnar en smak av diskmedel längst in på tungan. Därför är det ganska härligt att man här kan beställa en cider på krogen utan att känna sig omanlig.
  Eller förresten, det kan nog vara jag som inte riktigt fattat normerna här i landet. Kanske tar alla för givet att jag "spelar för bortalaget". Men lyckligt ovetande är jag iallafall, och det är väl det som räknas, antar jag.

Tillbaka till pluggandet.
Over and out.

söndag 28 oktober 2012

Pumpor, superskurkar och vandringsvlogg.




I torsdags så samlades en drös Miami Hotellare i loungen och gjorde pumpalyktor. Det blev en mycket trevlig tillställning, med många fina lyktor som resultat. Själv gjorde jag en rosa elefant från Dumbo och en ond liten sak med många tänder. Elefanten blev helt okej, men när man jämför med originalet så... Heh. Oh well!



I fredags var det Halloweenfirande i samma lokal. Det tjötades (ropades över musiken), dracks och löjlades omkring till midnatt, då större delen av party-populationen skulle ut och dansa av sig.
Någon drog en lättnadens suck.
Här är två Batman-skurkar.





För övrigt har jag till slut börjat redigera ihop vloggarna från vandringen i somras. Här är första delen.
Notera att humorkvalité inte är något som överlever länge om man går och går och går och nästan aldrig kommer fram.











torsdag 25 oktober 2012

NaNoWriMo is coming up... (typing on campus computer keyboard)

One of my favourite youtube personalities has come back from a hiatus of one year, and the first video she posts on her main channel is about writing a book. That is being, or trying to be, a writer of fiction. In this video she summarizes the hubris of amateur authorship in one sentence. See for yourselves below.
Now, her videos is obviously not for everyone, since her style is quite skeptic. But who doesn't like some bitterness now and then? Especially when it's pronounced in a Brittish accent. And I must say that her NaNoWriMo talk is rather inspiring.



Anyway, today is pumpkin carving day.
And my Halloween costume is coming together nicely.
Yep.
The holocaust was exaggerated. What? Nothing.

Over and OUT!

tisdag 23 oktober 2012

Bussäventyr.

Jag ser att jag haft tre dagliga besökare de senaste tre dagarna. eller så har jag en besökare som återkommer tre gånger per dag. Hursomhelst tänkte jag nu därför uppdatera denna blogg, för er/din tapperhets och enträgenhets skull.

De senaste dagarna kom med storm och lämnade ett oroväckande lugn bakom sig. Natten till igår satt jag uppe med tre texter att färdigställa inför inlämning. Klockan sex på morgonen gick jag och lade mig, med ett gott samvete och ett löfte till mig själv om att aldrig göra så igen, fastän det gick förvånansvärt lätt att hålla sig vaken. Mycket tack vare stora mängder schweitzernötchoklad (tack, sara och Linnéa!), troligtvis. Den morgonen vaknade jag två timmar för sent, med mobilen i hand utan minne av att ha stängt av alarmet. Men jag antar att det inte är så konstigt, ändå.


När man skall åka från mitt ställe till campus så tar man buss nummer 25 från mataffären Waitrose i närheten.  den går hela vägen fram, men den går inte så ofta. Vill man vara lite mer tidseffektiv kan man därför ta en valfri annan buss till Old Steine (uttalas Old Steen), där man byter till antingen 28, 29 eller 25, vilka alla går oftare än 25 från Waitrose.
TL;DR: Jag tog en annan buss än vanligt imorse.

Hursomhelst så satte jag mig på övervåningen, satte på musik och började läsa metro. Detta pågick ända tills....
"Shit, jag skall ju av! Men, dessa kullar... Jag känner inte igen dem... Woops. Äventyrsdags, antar jag."
Jag gick av i Lewes, en by mitt ute i den engelska landsbygden, krypande mellan alla oförskämt stora, grästäckta kullar.
Tjugo minuter senare var jag på lektionen, en halvtimma försenad.

nästa inlägg här blir förmodligen pumpaäventyr, vilket jag sett löjligt mycket fram emot i år. efter mycket om och men så har jag till och med lyckats bestämma mig för två olika motiv att karva in i mina två pumpor... Men vilka de är får ni reda på när jag uppdaterar nästa gång... Oh, vilken cliffhanger.

Over and out.

tisdag 16 oktober 2012

Halloween's a-coming

Since I'm at the campus library, I don't have access to a Swedish keyboard, and will therefore be writing in English today.

It's getting cold over here. The French insist on sending us unpleasant winds, and rain comes sailing in from the Atlantic. The radiator still stands untouched next to the fridge though, since I try to save money by using as little electricity as possible. As long as my wonderful duvet exists and is willing to provide me with warmth and comfort, I will survive no matter how cold the winter will be.


Halloween is getting closer, I've been thinking of getting a costume. Pic very much related, if I get what I want.
The travel to Beachy Head (the place with the third highest rate of suicides per year in the world) still hasn't happened. Though come Halloween I hope to have been there. It's simply too fitting for the season to not go there.
Speaking of spooky spaces, there is one in the middle of town: http://www.eatonnott.co.uk
EatonNott is a shop selling, among other creepy things, a necklace made of human ribs, a white dress enhanced with two swan wings in the back, a puppy floating in formaline... Yeah. Check it out for yourself.

Over and out.

söndag 30 september 2012

torsdag 20 september 2012

Lone Ranger


När jag återigen infann mig vid busshållplatsen på väg till skolan imorse så satte jag mig mellan två kvinnor på en bänk. Den ena lite äldre än mig, den andra mycket äldre.
  Denna äldre kvinna frågade var jag kom ifrån, och skakade min hand. Hon frågade varifrån jag kom, och reagerade med ett lyckligt, nästan triumferande utrop när jag sade att jag var från Sverige. Hennes dotters pappa var tydligen svensk.
Här är en sammanfattning av vad som hände sedan:

Tanten: "Sprechen sie deutch?"
Ludvig: "Ja, ein bisschen."
T: "Nein. Raus. Ich verstehe nicht. Achtung!"
L: "Haha, that's... good"
T: "Parle-vouz Francais?"
L: "... Non"
T: " Je mapelle. *andra lösryckta fraser på franska*"
L: "... Ok, you're good at languages <: "
T: "I'll get you on this one.... WAIHOULULUWA KAIWAIAHOU"
L: "Wow. Sounds... Hawaiian?"
T: "Aaaha, hohoho!" *tar mig i hand igen, slår sig på knät av lycka*
L: "... good. that's good. Hawaiian?"
T: " My ex was an indian. Guess what that makes me!"
L: "I don't know. what?"
T: *reser sig upp, för handen till ögonen och stirrar ut i fjärran* "The Lone Ranger!"

Sedan satte hon sig ned igen och öppnade sin väska. Därur tog hon en grå gosedjurs-mus och en vit nallebjörn. När hon visat upp dem ordentligt för mig och lekt lite gosedjursfight lade hon ned dem i väskan igen. Därefter gav hon mig en pillemarisk blick och hyssjade åt mig med pekfingret mot munnen. Hon böjde sig ned mot väskan igen (nu ska vi se vad farbror Frej tar fram, ekade något i mitt huvud) och tog fram... en liten flaska whiskey.
"You should save that for the weekends", sade jag för döva öron.
Sedan kom hennes buss, och våra vägar gick isär.


On other notes: Jag har gått och skaffat lite dekoration till mina tomma och höga väggar och klättrat i träd. Se video och bilder nedan.




Väggpasta

tisdag 18 september 2012

En nästan spontan Londonresa

Den ursprungliga planen var att åka till London på onsdag, men eftersom den svenska ambassaden inte hade några lediga tider mellan idag och i Oktober, så bestämde vi oss för att tidigarelägga våra planer. Planen var för övrigt att fixa en polares pass. Polarens pass passade på att vara lätt att fixa (allt för alliterationens skull!), och därför bestämde vi oss för att åka till Camden och gå på marknad under den resterande delen av dagen. (pic related - står på en bro över till Lock market)



Och ovan ser ni resultatet av 3 timmars vandrande på Camden Lock; det första smycket jag köpt sedan jag var i Venezuela år 2004. (köpte även anteckningsbok och rakgel, men det är inte lika fränt som objektet ovan)

Varför jordglob och kikare? För att jag är en äventyrlig karl.

fredag 14 september 2012

Sjukarns, också

Jag har nu skaffat mig en gitarr. Det är en snäll gammal sak, menad för förstärkare men elektroniken är trasig. £15 kostande den, vilket gjorde mig nöjd. Pantbanker är underskattad slags mekanism, skulle man kunna tro. Om det är så vet jag dock ej.

 Något som inte är underskattat är sjukdom, så som den jag lyckats sörpla i mig. Symtom innefattar:
  Se ut som en knarkare
  Känna sig som en knarkare modell äldre
  Knarka C-vitaminer och febernedsättande.

Här kommer lite bilder, i brist på annat (vänta er mer grafitti så fort jag lokaliserat fler godbitar att publicera.):

Från Pride, uppenbarligen.  Den lilla gruppen med specialutformade ballonger sågs gunga fram och tillbaka bakom folkmassorna under hela paraden.

HOW TO: fönsterisolation

FÖRE:
 EFTER:
... WIN!


 Sjukmat. Kände mig hemma när jag stod där och stekte pannkakor med udda och buckliga stekpannor, med min trogna decilitermåttsuppsättning liggandes på bänken bredvid som en hund som väntar på husse.


Och här ligger båtar som man INTE KAN HYRA och skrattar åt mig.

måndag 10 september 2012

Biker's Day

Att vakna av ett konstant brölande av motorcyklar på ett hostel bredvid en av de mer traffikerade lederna i Brighton är inte mitt favoritsätt att vakna.
  Det är tydligen Biker's Day, då 40000 (FÖRTITUSEN) motorcyklar invaderar strandområdet och är allmänt bröliga, manliga och illaluktande. Detta märkte särskilt jag och en kompis av när gick till Saltdean (en liten by åt väst) för att hämta en bortsprungen väska (uppenbarligen så blev australiensaren av med sin väska samma natt som jag skrev mitt engelska inlägg). Notera att detta är cirka en timmas promenad. Vi kan nu stolt säga att vi promenerat till STRANDENS ÄNDE och lite till, vilket säger mycket för de som sett den massiva stranden.

Vi gick även över en kulle (med kulle i England menas en stor jäkla sak som är ungefär som vad ett veck i täcket är för ett kvalster) längs en stig och överraskade två lekande rävar. Jag hann få upp kameran innan de sprang iväg, men det blev inte så mycket räv på filmen. Oh well, laddar upp den ändå, bara för att pic or it didn't happen.
Pro tip: Titta i helskärm eller storbild.


Väskan blev för övrigt ej återfunnen, så vi åkte buss hem till hostelet igen. det verkar dock som om vi får återuppleva äventyret imorgon igen!

söndag 9 september 2012

Grafitti-safari

(innan jag börjar så tänkte jag säga att jag inte tänker ändra röran som jag postade i morse. Rätt kul att jag tyckte att "Thing is, for a while, the guy slept on the grass, and the guy sat on a bench some  metres away, so when I went from the grass, the bag was there, and when I got back, someone had stolen it." lät bra när jag skrev det.)
Banksy finns det tydligen gott om här. Än så länge har jag bara sett dessa bedårande gentlemän, men jag hoppas få se lite humanoida råttor under min vistelse.

Casette Lord (lokal konstnär) ser man verkligen överallt, på nästan samtliga sådana elskåp som ovan och nedan. Det finns en finare, men jag kunde inte hitta den  ikväll.



Denna lilla krabat dök upp lite varstans, både här...

... Och bredvid den underbara flickan (som definitivt den mest välgjorda grafittin jag sett hittills) här.


Och slutligen den här lilla krabaten igen.

Önskar jag vore en cool och fräck och ball grafittimålare.

Over & out

lördag 8 september 2012

Plotsligt

I might as well write this one in English, since there are no swedish letters on this keyboard.
And to set things straight, I'm quite intoxicated at the moment.
 So, there I was, all of a sudden, with my two friends (both swedish) lying on the grass of some Brighton park I've never cared to remember the name of, standing over them like a warden.
"They be okay?" one gentleman/lady asks, one after another, whereas I'm automatically
responding "Ye-ye-ye, they'll be all right. Just gotta sober up, y'know. Cheers."

The evening started with us three swedes and an australaian gairl, who we'd had a beer with per random two nights ago, going to a pub named the Mezmerist. We met up with pretty much all of the other English students from Sweden and drank Pimms (an apparently typically English, quite strong and equally discusting cocktail) at this bar.
  Next chapter of this story take splace on the beach of Brighton. It's me, two of my roomies, one other swede in the B-course and the Australian chick, skinnydipping after having shared a bottle of the cheapest rum availible. So after having dressed we stagger of to the kiosk where we bought the rum and buy Glen's (what else?) vodka.
  Then the Australian and the B-course guy wander off together, and my room-mate of the male gender starts losing track of his pants. He doesn't really care if they're at his ankles of halfway up his torso.
  That's when I realize this will only get worse.
 So there I was, all of a sudden, standing over my wasted swedish friends (one of whom persists in talking in an unintelligible accent of Gentleman's Swenglish.), them laying down on the grass looking dead, and me trying to ward off any sort of help from sober and drunk people alike.
  I'm quite unexperienced in these kinds of situations, but I knew they were cold and shaking, but refused to move, so I called the emergency number, 999, where I talked to two persons who answered and talked to me simultaneously, causing me to panic and hang up immediately.

But I managed to get them to the hostel, somehow, for the cost of a stolen bag.
Thing is, for a while, the guy slept on the grass, and the guy sat on a bench some  metres away, so when I went from the grass, the bag was there, and when I got back, someone had stolen it.
But I guess we (I) were pretty lucky, concidering the circumstances.
Most people passing around us just assumed we were on the heaviest drugs there are.

I'm just glad that the hostel is open 24/7, and that we've been nice to the staff. Otherwise they might've not let us in, heh.

And now it's 05:14.

Over & out.

tisdag 4 september 2012

Skolstart

Jag har aldrig haft några stora utgifter i mitt korta liv. Därför blir jag lite nervös när jag sitter med datorn och skriver in beloppet £1099 i betalningsfältet på internetbanken. Jag måste dubbelkolla informationen jag fått av min hyresvärd, även om det står ganska tydligt vad som gäller.
Nervös som röv.

Stället jag bestämt mig för att slå mig ned på är ett litet hotell (som slutar vara ett hotell för att bli studentboende under vinterhalvåret) med havsutsikt. Mitt rum är ganska litet, men med egen balkong och kyl/frys. På hotellet bor ~10 andra svenskar under terminen.

Sommaren biter sig fast med hörntänderna i den Engelska kusten. Beslutet att inte packa shorts börjar jag ångra, men å andra sidan så är ju shorts inte så fashionabelt, så att säga. Se videon:

Igår var första dagen i skolan. Universitetsområdet är ganska så rejält, många byggnader är öppna för studenter 24/7 eller nära på, och bussen kostar £2. Så skatta er lyckliga, göteborgare.

Idag käkade vi engelsk frukost med klassen och gick en liten rundtur genom staden, vilken slutade vid vattnet med bad.

</care>

söndag 2 september 2012

Second night in Brighton (Pride-festivalen)


Så var pride-festivalen över, och hela staden är på dåligt humör. Regnet här faller stadigt men tunnt som dimma.
  Dagen började med att jag träffade två feminina unga män utanför ett snabbköp som berömde mig för mina byxor ("They´re quite rippy!") och sade att jag hade vackra ögon.
sedan kom själva pride-paraden, bestående av diverse lättklädda män och kvinnor. Efter en snabb youtube-sökning hittade jag videon av första delen av paraden.
Sedan var detdags att dra sig till festivalområdet, men det fanns inte så mycket att göra där, i och med att jag inte hade någon att vara med, så den biten var snart avklarad.
 Själv trodde jag igår när det började kvällas att jag skulle spendera resten av dagen på rummet, men en singaporisk kille och en chilensk tjej vid namn Vince och Francesca (heterofober, som de skämtsamt kallade sig lite senare på kvällen) bjöd med mig ut. Nere vid vvattnet var det full gatufest, så det tog ett tag för oss att dansa oss ned till stranden. Väl där blev det impulsbad, heh, och sedan dans på en strandnära klubb. Tror nästan att homosexuella är gjorda av ett annat material än mig - jag var helt slut och genomsvettig, men de körde på som om det inte fanns någon morgondag.

För övrigt har jag fortfarande inga hörlurar, vilket suger.

lördag 1 september 2012

First night in Brighton

Jag sitter i entrén på Journeys hostel och njuter av att äntligen kunna använda de skumma eluttagen, och därmed även kunna använda datorn. Att musiken är på discovolym är bara en liten nackdel - värre är det när man sitter och äter en allt annat än lugn frukost med den jävla musiken ständigt rytande från lobbyn.
Nåja, sovrummet är åtminstone ljudisolerat. Fast min sänglampa funkar inte, vilket suger.

En kille som jag skall plugga tillsammans med sover i sängen tvärsöver mittgången i vårt rum (bokstavligen tvärs över - jag sover i botten till höger, han sover i toppen till vänster), och även två nyutbildade lärarinnor (en i franska och en i Geografi, den ena från Birmingham och den andra från.... Hm. Någonstans i södra england), bland andra. De är här för pride-festivalen, precis som de flesta som bor i hostelet just nu, och hade två extra biljetter som jag och min nyfunna vän har fått köpa för nedsatt pris. det är ju jäkla vältajmat att man inte kan säga nej till ett sådant erbjudande.

För övrigt verkar jag vara yngst i sällskapet - de jag träffat hittills är födda -89, -90 och -91. Och alla verkar ha varit och rest och äventyrat som en annan Indian-Jöns sedan de slutade gymnasiet. Folk har varit i Bulgarien, skottland, södra asien (ospecifierat - anta att det är HELA södra asien.), hela den nordamerikanska kontinenten och vem vet var annars.
Så när de sitter där och pratar om städer de alla varit i så kommer ju försöket att få med mig i samtalet:
"Men vart har du varit då, Ludvig?"
"Tja, jag var ju i Tyskland en vecka med skolan förra året! Det ni!"
Är ju så fruktansvärt skrytsam.

 Just nu oroar jag mig över mitt kvarglömda visa-kort - om jag inte kan ta ut pengar med maestro-kortet så är jag lite mer körd än jag var innan (för man är ständigt körd, mer eller mindre!).
Hörlurarna skulle jag ju självklart passa på att glömma kvar hemma också. Suck.
 dessutom har jag ingen aning om när första studiemedlet kommer. Men jag kan ju trösta mig med att jag ländå inte har tillgång till det om jag inte kan ta ut pengar. Woho!

Hört på planet på väg hit:
"Min farsa jobbar i en hemlig stad. Ingen vet vad den heter, så den är hemlig. den ligger hälften under jorden och hälften ovan jorden."
-- okänd 25-30-årig kille.

Over and out!

torsdag 30 augusti 2012

Om förändringars makt över tid-rummet

(Följande text skrev jag för ett par månader sedan i ett enda långt utbrott av tankar. När jag hade skrivit klart kändes det så bra att jag lät bli att läsa igenom det, för att inte förstöra den positiva känslan om texten skulle visa sig stökig eller osammanhängande)

Förändringar sker stegvis över tid, eller helt plötsligt.

Förändringar i sig frambringar och frambringas av ofta av helt orelaterade faktorer.
Till exempel: En bäck blir förgiftad (förändring) på grund av att pappersverket i närheten bytte ägare (faktor). Den nya ägaren dumpar kemikalier i en sjö uppströms för att slippa behöva betala för avyttring av sagda avfall.

Människan har en förmåga att hitta bortförklaringar när hon ställs inför en negativ förändring. Ofta är dessa bortförklaringar irrationella och abstrakta.
Till exempel:  En man lever ett ojämt liv med få konstanter, så därför uppfinner han något att skylla på; han säger till sig själv att förändring är en helt egen energi som kräver att få utlopp på samma sätt som kaos ständigt motverkar ordning. Han säger sig att om status quo vidhållits för länge så skapar energin egna förutsättningar för förändring.
Denna förändringsenergi är helt oberoende av vad vilka faktorer som finns i sammanhanget. Han säger alltså att förändringsenergin är det som gör deg till bröd, som driver folkmord och som gör natt till dag.

Förändringar sker för att alla saker i världen finns, handlar och sker samtidigt, så att det nästintill är omöjligt för alla dessa saker att inte krocka med varandra hela tiden.
Till exempel: Jag sitter och skriver i vardagsrummet (skeende) bredvid vinkylen som surrar (skeende). Jag har vant mig vid surret så att jag inte längre lägger märke till det. Jag är lite hungrig, men tänker inte på det. Men så slutar kylen surra, jag dras ur min skrivtrans och upptäcker att jag är hungrig, och går för att ta något att äta.

Många människor är obekväma med att inse alltets alla oundvikliga, slumpmässiga och oändliga kollision. Människor är nämligen djur vars innersta eld brinner på ett vedträ av ömkligt och irrationellt hopp.
Vare sig detta hopp är en önskan att en relation skall vara för alltid, eller att ondska bara skall hända på TV som en konstruktion av manusförfattares samarbete med manipulerat ljus, så är det ofta ett hopp som tar formen av en entitet utanför den egna kroppen.
Människor lägger sig helt i händerna på denna entitet, om det så är Guds Allsmäktighet eller Kärlekens Oövervinnerlighet eller "jag har ju köpt  rekordmånga nitlotter nu, så nu får jag snart en vinstlott med moljonbelopp!".
Det är så självbedrägeri fungerar.


Själv hoppas jag kunna kollidera med så många saker som möjligt. Detta är ett hopp som för mig inte är alltför irrationellt: Att endast hoppas på att nästa sak som man krockar med skall skicka en i en mer gynnsam bana, eller åtminstone föra med sig något gott för stunden.
Vad som händer därnest är omöjligt att förutse, då varje kollisions effekt är att ändra min bana till en ny, kanske helt oväntad riktning.

onsdag 18 april 2012

Fantastiska post-apokalypser

Återigen har min affekt för allehanda typer av post-apokalyptiska scenarion fått sig en renässans. Av denna anledning sammanställer jag här en omfattande lista av filmer, böcker och annant i genren som jag haft mycket nöje av. Några av dessa kanhända inte är riktigt post-apokalyptiska i sin rätta mening, men jag tycker ändå att de passar in här, då känslan är densamma.

Böcker

Metro 2033

Detta är post-apokalyptisk litteratur när den är som bäst. För att se vad jag i övrigt har att säga om Metro 2033, romanen om Moskvas tunnelbana efter tredje världskriget, gå till detta blogginlägg.


Do androids dream of electric sheep?

Efter ett atombombskrig har världen hamnat i förfall. Städerna töms på invånare när fler och fler lockas till att flytta till Mars eller någon av de andra terraformade planetkolonierna. På jorden fortsätter livet för många; antingen sådana som påverkats av radioaktiviteten såpass mycket att deras intelligens börjat dala, och därför inte längre har tillstånd att varken lämna jorden eller föröka sig, och de som helt enkelt valt att stanna hemma på jorden. Husdjur eller kreatur har blivit en statussymbol, då listan på existerande djurarter minskar för varje dag som går. För de som inte har råd med ett riktigt djur finns elektriska sådana -- perfekta kopior vars betéendeprogram är snarlikt livstrogna. Rick Deckard lever med sin deprimerade fru och jobbar som prisjägare på ett polisdistrikt i Los Angeles. Hans enda jobb är att "pensionera"/likvidera androider, som kommit till jorden från kolonierna utan tillstånd. I hela romanen slåss karaktärerna med osäkerheten kring vad som är autentiskt och vad som är fabricerat; vad är äkta, och kan saker som är oäkta ersätta det äkta? I boken är det nästan omöjligt att skilja på äkta och oäkta, och det blir bara svårare ju längre tekniken utvecklas. Snart kan ingen vara säker på om ens de egna minnena inte är program som rör sig i en tillverkad processor.

Liftarens Guide till Galaxen

Detta är en fantastisk bokserie som handlar om hur Arthur Dent klarar livhanken efter att hans hem demolerats. Både hans husliga hem och hans planetära. Tillsammans med sin vän Ford Prefect (som han aldrig anade faktiskt härstammade från en liten planet nära Betelgeuse 5, och inte alls från Guildford som Ford själv brukade påstå) liftar han runt i universum, ständigt sökande efter en vanlig, hederlig kopp te, och kanske till och med lite lugn och ro. I detta sökande misslyckas han ständigt, och råkar istället ut för sådana utslitande moment som en middag vid Slutet av Universum, tidsresor fram och tillbaka, och den besvärliga men livsnödvändiga konsten att fortsätta flyga efter att man kastat sig mot marken och missat. För mer info om mästerverket av Douglas Adams, läs  detta blogginlägg.

Filmer

Wall-E

En av mina favoriter bland animerade filmer.
Människornas lösning på de alltjämt växande sopbergen var att bygga ett jättelikt självförsörjande rymdskepp, bygga en armada av städrobotar, sätta dem i arbete, och sedan fly från sin förstörda planet ut i rymden. Nu finns det bara en sådan robot kvar på jorden, och i sin ensamhet så har han blivit en gnutta excentrisk. Han samlar på udda objekt han hittar i den världsomfattande soptippen, och har en kackerlacka som husdjur. Hans namn är Wall-E. En dag störs hans bekymmerslösa existens av att en gigantisk rymdraket landar på jorden, lämnar en sond, och lyfter sedan. Denna sond  visar sig bli Wall-Es livs stora kärlek.
Under filmens första halva så yttras inte ett enda ord (mer än robotarnas försök att uttala varandras namn: "eee-vaaa. Eee-vaaa?" "Eve. Eeeve!" "ee-va!"), och det är den som är effektivast i sitt berättande. Likt Portal 2 så berättas då historien utan att berättas. Nu säger jag inte att andra delen av filmen är dålig (tvärtom -- i andra delen finns scener som är rättså underbara), men så fort Wall-E och Eve konfronteras med människornas tal så blir det en annan film, nästan.

Nausicaä of the Valley of the Wind

Flera tusen år efter ett allomfattande och allförstörande krig så har människan återupprättat samhällen på jorden. Kriget och dess fasor är numera en myt. På jorden breder sig en giftig skog ut vars ständiga expansion endast stoppas av människornas lika ständiga tillbakahållande medel. I Vindarnas Dal bor prinsessan Nausicaä vars godhet (och färdighet med svävare) överträffar de flestas. Istället för att döda skogens varelser som då och då kommer ut ur djungeln för att anfalla, så hittar hon sätt att leda tillbaka dem till sitt hem, bort från människornas värld.
Men de större imperierna bryr sig föga om skogens liv, utan är endast ute efter att strida, med båd djur och människa.
  Denna beskrivning gör filmen knappast rättvisa, då det var såpass länge sedan jag såg den. Det är hur som helst min favoritfilm regisserad av Hayao Miyasaki.

28 dagar senare

Om man aldrig sett en zombiefilm förr så skall man antingen se denna eller Dawn of the Dead (som jag i och för sig tror är en mer typisk ZOMBIEFILM än den förstnämnda). De två filmerna är de bästa inom den seriösa zombieskräcken jag sett. Zombierna i 28 dagar är av den typen som kan springa, är resultat av en sjukdom snarare än en förbannelse som återupplivar de döda, och smittar via både blod och bett.
  Precis som i alla andra zombiefilmer så måste protagonisterna välja sina allianser väl för att inte bli förrådda, och gemenskapen stärks när det är den lilla gruppen mot hela världens monster.

Musik

Hadestown

Hadestown är ett konceptalbum som berättar myten om Orfeus och Eurydike i en post-apokalyptisk värld. Här är Hades, dödsriket, utbytt till den underjordiska och enda staden (Hadestown) kvar i världen, där den enväldige härskaren Hades styr. Även om ett av villkoren för att få komma till Hadestown och jobba, och bli lönad för sitt arbete, är att aldrig någonsin återvända till jordytan, där djungelns lagar lyder, precis som det sig bör i en postapokalyps. Men på ytan finns fortfarande kärlek, som den mellan det nyvigda paret Orfeus och Eurydike. Men, som det sjungs i låten: "Hunger has a way with you/ there's no telling what you're gonna do/ when the chips are down, now that the chips are down". Eurydikes svält kan inte mättas med vackra dikter, något som Orfeus får lära sig den hårda vägen.

Spel

Mutant: Undergångens Arvtagare

Man har endast teorier om vad som tvingade människorna att dra sig tillbaka till underjordiska städer i forntiden, men en brett accepterad teori är att det var på grund av ett regn av kometer som föll över världen, vars effekter bland annat innefattade att en hiskelig epidemi spred sig på jorden -- Den Röda Pesten. Men detta påstådda kometregn var bara början, för det som följde var Enklavkrigen, då de många underjordsstäderna (enklaverna) ställde sig mot varandra, och stred till sista man. Dessa krig sägs ha varat i flera hundra år, och att den tekniska utvecklingen i lika många år var likriktad åt krigsmedel och andra metoder för att få övertag över de andra enklaverna. Till sist klev man upp till ytan igen, som i det närmsta hade glömts av efter så många år, och möttes av en värld full av upprättstående djur.
Denna teori är endast en av många som spekulerar i vad som hände innan den nutida historien började skrivas. Nu lever människor bredvid mutanter (människomutanter och djurmutanter) i städer över hela Skandien, även om de ickemuterade människorna i praktiken står över mutanterna.
Många zoner är dock fortfarande livsfarliga att beträda. Många av dessa så kallade Förbjudna Zoner är forntida städer, med torn som osannolikt nog fortfarande står i sin fulla längd, ända upp till skyn. I dessa zoner finns lika många ovärdeliga skatter som det finns styggelser och osynligt gift som dödar utan att märkas.

En del av charmen med detta rollspel är att det utspelar sig i det framtida Sverige, och de framtida varelsernas språk är en unik fabrikation som ger liv och stämning åt världen.
Mutant: UA är ett svenskt rollspel som gick ur tryck år 2009. År 2010 fick jag reda på att det existerade, och har sedan dess försökt få tag på alla böcker begagnat. Vissa av böckerna i serien övergår 2000 kronor i värde, i tryckt form.


Portal 2

Innan du spelar Portal 2, så bör du ha spelat igenom det föregående spelet. Men oroa dig inte, för det tar inte så lång tid. Den gemensamma handlingen i båda spelen är att du är en kvinlig karaktär som vaknar upp i lokalerna tillhörande Apperture Science. Under spelets gång är det en dator som komunicerar med dig genom högtalare. Ditt enda uppdrag är att överleva de utmaningar som ställs framför dig med hjälp av ett portalgevär, som kan placera två hål på separata ytor, men som tillsammans skapar ett hål i rummet av samma karaktär som en dörr. I Portal 2 är Katastrofen allestädes närvarande. Jag kan ärligt talat inte förklara handlingen utan att spoila det, så därför rekommenderar jag att du med omedelbar verkan går antingen går och ser walkthrough-videos på youtube av första spelet och trailer av Portal 2, eller helt enkelt trailers av båda. Att jag har meed spelet på den här listan borde egentligen tala för sig självt.


Machinarium

I Machinarium spelar du en robot som kastas ut från sin hemstad av till en början okända skäl. Du skall nu med hjälp av muspekaren ta dig tillbaka till staden och ställa allt tillrätta igen. Varje moment av spelet är ett sammanlänkat pussel, och när du löst det går du vidare till nästa region och får nya utmaningar. Staden ifråga styrs helt av robotar, och det finns inget som inte är tillverkat av stål eller liknande. Vid närmare granskning märker man att även fjärillarna och flugorna är robotar!
 Speldesignen är helt fantastisk här. Handmålade bakgrunder och minimalistisk bakgrundsmusik gör detta ganska så anspråkslösa spelet till en ren njutning. Medan pusslen avlöser varandra så presenteras man med en unik sammanhängande story och en spelupplevelse som är riktigt ovanlig.
Visst låter mina lovord pretentiösa? BRA.

lördag 14 april 2012

Besökarexplosioner och andra mysterier

Jag är löjligt bra på att kolla hur många visningar jag har på mina bloggar. Det är nästan så att jag skäms att jag bryr mig såpass, men ja, vad ska jag säga? Jag är nyfiken. Nyfiken på hur många som har läst det jag skrivit.

För det mesta har denna blogg ett dagsmedelvärde på 1 besökare. Men ibland så skjuter linjediagrammet i höjd. Idag klockan fyra på morgonen kom till exempel nitton besökare och läste igenom en hel drös gamla inlägg. Eller var det kanske en och samma besökare som klickade in sig på bloggen nitton gånger?
Jag har ju inte riktigt koll på hur blogger.com räknar sin besökarstatistik, men en liten del av mig vill låtsas som om det kanske är något forum som länkat detta mitt oansenliga Tankeplank, och att besökarna kommit därifrån. Men det är förmodligen bara en eller ett par som klickat sig hit många gånger. Oh well. Intressant men egentligen ganska egalt.

 Jag hade något annat att skriva om från början, men sedan jag tog en paus precis i styckespausen här ovan för att skala räkor, tycks detta ännu oskrivna mysterium ha sagt tack och adjö. Jag skall tålmodigt vänta på dess återkomst.

Over and out.

tisdag 10 april 2012

Kaffet har kallnat.


Kaffet har kallnat. Bullarna har blivit torra. Jag har suttit på min stol och stirrat på mikrovågsugnen i över en timme nu. Solen som sken in genom köksfönstren när jag satte på kaffet har dragit sig tillbaka bakom träden. Det vet jag eftersom det alltid är bakom träden vid slutet av gatan som solen går ned. Jag tittar inte ut genom fönstren.
      Mina skinkor har domnat bort. För en kvart sedan ringde telefonen. Jag såg hur den blinkade och skrek på mig att svara. Jag kunde ha sträckt ut armen och svarat, men jag lät det ringa. Tillslut tystnade den, och jag fortsatte att stirra på mikron.
   Det ringer på dörren. I mitt huvud föreställer jag mig vem det kan tänkas vara som står och vill att jag kommer och öppnar. Tidningsförsäljaren slutade komma hit på förmiddagarna för flera månader sedan, eftersom jag numera aldrig köper något. Jehovas Vittnen har aldrig brytt sig om att komma till vår gata. Mormor och Morfar går alltid in precis efter knackningen.
   Det bultar hårt i dörren. Självklart. Det är min jämnårige granne, som anser att ingen har rätt att neka någon ett besök om man är hemma. En gång tog han till vapen för att bryta ned min retligt tysta ytterdörr. Den gången brydde jag mig nog för att ge honom en utskällning.
 Bultandet ljuder ännu gång genom huset medan mitt ansikte ger mig en förvrängd blick från mikrougnens plastfönster. ”Han bultar på ditt medvetande. Vakna. Res dig. Vakna.” Spegelbildens mun rör sig långsammare än ordens uttal.
  Jag ställer mig upp. Ett krafsande på dörren varnar om att min förnekade gäst författar något på en lapp. Förmodligen med en hårt pressad filtpenna. Ljudet växer i intensitet medan jag går steg för långdraget steg mot dörren. Ett svagt minne av nyfikenhet tar ett par lika långdragna steg på insidan av min mage. I dörrfönstret syns endast himmel och solnedgångsträden. Ingen granne, inget tidningsbud. Krafsandet fortsätter. Jag lägger handen på handtaget och öppnar.

fredag 30 mars 2012

Korten på bordet

Nu har jag gått på en tråd, följt ett nystan i snart nitton år. I sommar tar det slut. Det är dags att själv börja leta efter en utväg ur labyrinten. Jag hoppas kunna göra ett beslut, något som ger mig något nytt, som tar mig ifrån allt. Jag skall bli uteliggare, jag skall bli affärsinnehavare vid en motorväg på landsbygden, jag skall bli oligark i saudi-arabien. Jag skall bli svartmagiker eller pilbågsmästare, jag skall gå på Satans stora bal, jag skall tala med en vacker tjej, och inte göra bort mig. Jag skall regera på alla nattklubber i Göteborg, jag skall förespråka det klara sinnets fördel, jag skall bli politiker. Jag skall gå och aldrig mer komma tillbaka.
Men egentligen skall jag sikta högt och bli besviken.

onsdag 7 mars 2012

Första magiska, trevande stegen

Jag har nu tagit mina första steg in i världen som kallas geocaching. Eftermiddagarna blir för korta, och sommaren verkar vara alldeles för långt borta för att jag skall känna mig nöjd. Jag har nu hittat fyra små skatter på Björkö: Den första kamouflagefärgad, upphängd i en en (busken, du vet), och ungefär lika stor som en gammaldags kamerafilm-behållare. Så, det var en utmaning att få syn på den.
De andra tre låg i bergsskrevor, under stenar, eller både och.

det finns en sorts pryl som kallas geocoin, som är ett föremål som har en unik kod ingraverad på sig. Dessa geocoins skall man flytta från cache till cache (en cache är behållaren som man letar efter, om det inte framgick). Koden skriver man in på geocaching.com , och man får då reda på vilka andra som har hittat den lilla prylen, samt var den har varit.
Jag hittade en som har varit i USA, Tjeckien, Schweitz, och som på något konstigt sätt hamnade femhundra meter från mitt hus. Jag skrev in koden på hemsidan, och såg dess resväg, tillsammans med foton av den i ett Schweitziskt bergslandskap.
Det var lite av en surrealistisk upplevelse.

lördag 3 mars 2012

Geocaching+storytelling=Braincrack

Så som Ze Frank uttryckte det, är det bäst att få en idé ur systemet innan den slår rot och man blir beroende av att planera den. Så kallat braincrack. I följande text vräker jag ur mig mitt crack:

  När jag idag stod på balkongen och borstade tänderna i morgonrock klockan halv tre, tänkte jag på när jag gick vilse här på björkö för ett par dagar sedan.
Jag följde en stig jag aldrig följt förut, som passerade genom ett före detta militärområde, med en hel drös igenmurade bunkrar. Så tog stigen slut i en ravin med ännu en igenmurad bunkeröppning. Jag tog mig igenom ravinen, och följde en viltstig. Det var då jag lärde mig att vilt inte har något emot att gå genom träskmark eller bäckar, vilket jag med mina tygskor har.

Jag har gjort ett par lama försök på geocaching i min ungdom. Första gången gick jag och min storebror ut alldeles för sent med en alldeles för dålig GPS, vilket ledde till att vi hade en sjömil i kvadrat att leta igenom i skymningsmörker med en fungerande ficklampa. Vi gick hem kalla och besvikna.
Andra försöket kom samma intensiva vinter. Jag tog på mig dubbla byxor, min lojala kinesiska piratkopia till Canada Goose-jacka, mössa och vantar, och stoppade på mig den kassa GPS:en. Den här gången gick jag ut på förmiddagen, och valde en cache med ledtråd med koordinaterna. Jag klättrade in bakom ett buskage vid vägen, letade och hoppades att ingen jag kände skulle gå förbi. Ingen lycka den gången heller.

Just nu har jag gått ned mig i berättandets träsk. Jag håller på med två skrivprojekt: ett jag borde göra men aldrig gör och ett som jag vill göra men förbjuder mig själv från att göra, p.g.a. att jag måste skriva på det försnämnda.

Så kom det sig att idéerna storytelling och geocaching slogs ihop i mitt huvud.
Jag tänker mig en serie med caches, en novell till varje, där föremålet i cachen har betydelse för storyn. Novellerna skall vara relaterade till varandra, till exempel en serie noveller som handlar om en människas äventyrliga liv.

Varje cache skall markera en viktig händelse i människans uppväxt, helst en som bjuder på underhållande läsning, och innehåller ett för historien betydande objekt att lägga i cachen.
Storyn kan handla om flera personer, med en stor cache där de två karaktärerna till slut möts, eller skiljs åt för alltid.
I varje cache kan nästa del av historien ligga, om man nu vill göra det ännu lite mer motiverande.
Det skall helst även vara ett litet äventyr att ta sig till cachen -- den kanske ligger på en ö som man endast kan nå genom att paddla eller simma. Men som sagt, platsen måste framgå i novellen. Eller så finns platsen gömd som en gåta i texten (vid sidan av koordinaterna, förstås)!

Det är bara alldeles för synd att jag inte har någon bra GPS.

lördag 25 februari 2012

På begäran av Måns.

Här är ännu ett inlägg om de eminenta Circle Takes the Square. Just här rankar jag låtarna från As the roots undo, från bäst till mindre bäst. Och eftersom jag aldrig får chansen att citera CTTS, så har jag passat på lite. Enjoy.

1. Non objective portrait of Karma.
Är väldigt svag för deras delikata uppbyggnader av stämning innan stormen släpps lös, så att säga. Och introts gitarrslinga är nog den melodi som jag mest spelat på gitarr någonsin. Tröttnar aldrig på att spela den. Med det sagt så är det inte den bästa live-låten, men nära på. Let them eat shit from our trembling hands.

2. Interview at the ruins.
Det är nu det blir svårt. Ännu en med underbart intro. Tror att det är det slutgiltiga mässandet av A murmur, from the ruins echoes softly as the roots undo, and the branch becomes, som ger den andraplatsen. En av mina favoritlåttexter.

3. In the nervous light
För att jag inte kan med att ge den något sämre. Som demoversion var den nästan sorgligt kass, jämfört med vad de lyckades göra den till på albumet. Bästa låten live, utan tvekan. Och vem tilltalas inte av bokbål egentligen? All I ever asked, was for a clean break.

4. Same shade as concrete.
Även denna sjukt bra live. Skitbra samspel i vocals. Those who wait in doubt will float like concrete.

5. Kill the switch.
Svårt att placera den här låten, eftersom den är så mångfacetterad. Somewhere out there, there's a thrill, I swear.

6. A crater to cough in.
Titeln är tydligen en lek med ordet "coffin", något som det tog mig ett par år att fatta. När jag började lyssna på dem så tror jag att den här låten låg på förstaplats. The gazing at a candle to find calm, but we all know it's at the center of the storm.


7. Crowquill.
Hamnade sist p.g.a. rörighet, och korthet. Associerar den lite med Spirit narrative på nya EP:n. My genes didn't bless me with the foresight of a sage but I know how this will end, in apologies and ink on the page.

söndag 12 februari 2012

Youtube.

De senaste två-tre åren så har jag varit en flitig användare på youtube. Detta innebär dock inte att jag lagt upp videos (även om jag faktiskt för några månader sedan köpte en dräglig webbkamera i syfte att göra just det, men insåg senare att fan, jag kan inte med att sitta och prata med en kamera när det bor en hel familj i samma hus som jag), utan att jag är expert på att titta på andras videos. Och i detta område av expertis ingår även att vara väldigt lärd i konsten att skjuta upp saker och ting, till förmån för att kolla vloggar, musikcideos, parodier och sketcher.
   Youtube har faktiskt i någon utsträckning tagit över en liten del av mitt liv. Jag har förändrats lite av den, fått massor av onödig men intressant kunskap, och lärt mig uppskatta karismatiska personligheter.

Så här är en liten lista på några av mina favoritkanaler på youtube. Observera att det inte finns någon kronologisk ordning i listan.

WheezyWaiter. Han var nog den första vloggaren som jag började följa. Hans videos kretsar för det mesta runt en klonmaskin, en tidsmaskin, alla djur som får plats i hans lägenhet, inte sällan världens undergång, och andra konstiga scenarion. Klonmaskinen uppfann han för slippa göra hushållssysslorna själv. När klonerna blir klara med sina sysslor så beordras dem till att hoppa ned i alligatorgropen, antingen för att Wheezy inte vill att de skall rymma, eller för att han egentligen njuter av det. Kloner som vägrat sluta som alligatoravföring är bland annat sexy clone, quiet clone, revenge clone och speech impediment clone. NOW GO WATCH.

NicePeter. Han är mest känd som upphovsmannen (vid sidan av EpicLloyd) till Epic rap battle of history, men jag tycker mer om Monday Show, vilket är en helmysig vlog om allt möjligt. Återkommande teman är låtframföranden live, öppnandet av tittarbrev (för det mesta hillarious), och... Och. Allmänt prat. ROLIGT VA? Han är mysig.

BriTANick. Otroligt roliga sketcher. Enough said.

Jacksfilms. Bitter, ond, rolig, galen. Gör musikvideos, sketcher, parodier, you name it. Återkommande är Your Grammar Sucks, där han gör sig rolig på youtubekommentatorers bekostnad.

Barelypolitical. Mest kända för deras musikvideo-/musikparodi-serie the Key of Awesome. Anställda är både människor och levande mjukisdjur.

Vsauce. 100% intressanta, konstiga, mind-blowing, äcklande och på annat vis triviala fakta. Har bland annat utforskat hur mycket den totala vikten av Internet är, varför man drömmer, hur man definerar "medvetandet", med mera. "Programledaren" Michael Stevens är obehagligt lik WheezyWaiter. Har även återkommande videos: LÜT (handlar om konstiga/roliga saker man kan köpa på internet/otherwise), IMG (Images of the week), DONG (saker som man kan "Do Online Now Guys") med mera. Rekommenderar starkt att gå in på deras kanal, klicka "videos" och sedan "playlists" (kolla in Leanback). You're welcome.

Vlogbrothers. Den första januari år tvåtusensju så bestämde sig bröderna John och Hank Green att de skulle avsluta all textbaserad kommunikation med varandra, för att endast kommunicera via vlog och telefon. John Green är prisbelönad författare, och Hank har givit ut ett för mig okänt antal musikalbum. De är båda underbart nördiga, roliga och lite smågalna. Det spelar ingen roll att de redan hållt på i fem år - man kommer snabbt in i alla konstiga internskämt. Och det spelar för övrigt för det mesta ingen större roll i vilken ordning man kollar på deras videos. Vlogbrothers är min senaste favoritkanal på youtube.

Randytaylor69. Tjugofemårig (ja, det är sant, även om hon ser ut att vara 17-18) engelska, som är bitter, rolig, nördig, kaxig, har talang för att skriva, och är intelligent (pluggar fysik på universitetet)!! Hon har dock för närvarande lagt ned sin youtubeverksamhet -- det är ej känt om hon planerar på att komma tillbaka. Men ändå, hon är värd att kolla in. Även värt att kolla in hennes vyou.com/roze .

Shane Dawson. Ärlig, rolig, gillar att klä sig i kvinnokläder (tje, han spelar en del kvinnliga karaktärer som återkommer i både hans musikvideos och vlog), och har en konstig familj. Känner att jag inte kan göra honom rättvisa i denna lilla text.

Mysteryguitarman . Gör korta, innovativa "musiksketcher", med surrealistiska videoeffekter.

Jenna Marbles. Gör otroligt roliga parodier om överdrivna könsroller/könsbeteenden. Ibland även små "rants" som är tämligen skarpsinta.

Regular Ordinary Swedish Mealtime. Vanliga svenskar som gör vanlig svensk mat på vanligt svenskt vis, med en liten nypa vildsinthet och skoningslöshet.

Furthermore finns Nerimon, Charlieissocoollike, crabstickz, FPSrussia (en ryss som demonstrerar sina vapen och är mega-badass), Olgakay, Tobuscus, Screenteamshow, CGPGrey (gör väldigt trevliga informativa videos) och theslowmoguys (som filmar saker i super-slomotion, typ explosioner och annat trevligt)

lördag 11 februari 2012

Utkast till fantasy-projekt: Berättelsen om landet Meta


Detta är en fantasyberättelse jag påbörjade någon gång förra året.
Jag har nu bestämt mig för att fortsätta skriva på den, lite smått, lite sporadiskt, men inte desto mindre aktivt. Här är introduktionstexten som jag satt som place-holder, för att ha en utgångspunkt.
HERE GOES.

________________________________________________________________________________________________


Det var Meta. Ett land innehållande oräkneligt många berg, slätter och floder, och detta land var störst; det var en stolt nation, med invånare, var dag slitande med det ena eller det andra, som alltid såg sig vara lyckliga att vara del av den stora entitet som var deras nation. Bönderna, handelsmännen, högfärdiga som grovjobbande, stadsbor och resande, alla jobbade de mer eller mindre hårt, i och för ett starkt samhälle.
          Eller, det var i alla fall så som Kejsarstabens propagandautskott gillade att beskriva landet. Men det fanns faktiskt andra, som var av helt annan åsikt än medlemmarna i Kejsarstaben.
          Ett praktexempel på en sådan åsiktshavare, var Mijal ”Meck-Mille” Milastrad. Han var, enligt honom själv, en alldeles utmärkt klarsynt och förnuftig herre. Som Huvudstadens ende mekaniker skicklig nog att underhålla den Kejserliga Armén, var han för det mesta högt ansedd av många av Huvudstadens ordinära medborgare. En del av de kejsaranställda var dock av en helt annan åsikt. Men även om Mijal och Kejsarstaben hade ett mycket bestämt ömsesidigt hatförhållande, så var de beroende av varandras tjänster.
          Låt oss börja med Mijal.
          Vad har hans livshistoria i beredskap för oss, de intresserade och förväntansfulla läsarna? Kanske ett storslaget äventyr om piratbesättningar, myterier och skatter, som allt slutade med att han förlorade benet och var tvungen att ta jobb i Meta som robotreparatör? Jag är av samma vetgiriga stoff som läsarna, och det var därför som jag bestämde mig för att ge mig iväg och prata med herr Mijal.

         
Vidar ”Journalf” Alfenbroder stängde sin bakåtsyftande dagbok med en måttligt ljudlig smäll. Torkade av det kvarvarande bläcket från pennan på en smutsig näsduk, skruvade på locket på bläckflaskan och lutade sig tillbaka. Stolen knarrade, precis som hans rygg. Han lät slippa ur sig ett morrande av välbehag när ryggkotorna krasade mot ryggstödet.
          Jag kanske borde sluta med det där, tänkte han. Kanske leder till ryggproblem till slut.
          Långsamt lyfte han på högerarmen en aning. Han lade handflatan mot sin haka och spände käken, tog tag i nackhåret med vänsterhanden, och tvingade huvudet att vrida sig tills det tog stopp. Nacken gav ifrån sig fem högljudda sprakanden. Han slappnade av och suckade nöjt.
          Han skrockade för sig själv. Vem försökte han lura? Samma dag som han slutade knäcka sina leder så skulle han ta-sig-fan ta ett varv på jogginghjulet. Armhåren reste sig en aning av avsky.
          Han tittade på sin klocka. Förutom att klockan var ett mitt på dagen, så såg han även de breda läderremmarna som höll klockan på plats runt hans bastanta handleder. Huden buktade ut lite på var sida av läderbandet, som om den stryptes av en snara och kippade efter luft.