måndag 23 januari 2012

En novellett på engelska, av Ludvig /A short story in English, by Ludvig

Följande novellett skrevs från i torsdags tills i söndags.Varning för töntig epilog. Här kommer en översättning, om någon stackars engelsk person skulle råka ramla hit. Nämnas bör kanske att min engelskalärare trodde, när jag lämnade in denna novell som uppsats, att jag hade snott den från denna blogg. Onekligen underhållande!

I began to write the following short story last Thursday, and finished it the following Sunday. Warning for the dorky epilogue. Here, I wrote text in swedish which I won't care to translate. You're welcome.

The Unparrot

”Enough already!” Dopey the parrot exclaimed in an uncannily non-coarse way.
Damien glared at his caged pet bird. He had bought the floridly coloured parrot on a garage sale some three months ago. It was of that kind which had a knack for imitating human speech. At least, he’d been so told by its former owners. No matter how hard he had tried, though, it hadn’t made a single sound, not the tiniest little squawk, during its time of residing in Damien’s apartment. He had therefore named it Dopey, after the mute dwarf from that movie about Snow White.
And how he had tried! Encouraging it with delicacies especially bought at the grocery store, even buying a radio and placing it adjacent to the cage powered on while he was at work, the results had been poor: only one time had he thought he’d heard a chirping sound. He suspected however that the parrot had teetered slightly on the swing it throned upon, producing the sound with the single purpose of mocking him.
He glared at Dopey the Bird some more, then shoved the index finger of the hand not holding a slice of kiwi as parrot treat, into the appropriate ear canal with the intention of prodding out some potentially hallucinatory earwax. Nothing. He turned his head to see if the TV was on. It wasn’t. He stared skeptically at the bird. “Come again?” he said, planning to say “I didn’t think so” as a response to the silence he expected to follow his query. Unfortunately, the bird wasn’t aware of his expectations. “I said: That’s enough!”
“I didn’t think—whu..?”
Little Dopey tilted its head to the right, flapping its flamboyant wings impatiently. Damien closed and opened his eyes four times in slow succession, trying by sheer force of eyelid to wash the situation away from reality, like a dead bug from a wind shield.
“You humans sure are slower, or perhaps just more reluctant to embrace new ideas – such as that of a parrot suddenly talking – than we expected.”
By this outburst of non-parroty and articulate speech, Damien began to get himself together. As his cognitive functions precautiously searched his mind for mental injuries, it sent a thought through his cerebral systems to be processed vocally, just to see to that he had evaded any sort of brain damage these kinds of experiences could summon. This test subject of a thought sounded like this:
“You— you are talking about parrots as if – as if you’re… Something else. You said… You said ‘a parrot’, not ‘parrots’….?” Unable to phrase the last part of the thought, Damien let the silence form a question mark, which Dopey, strangely enough, successfully interpreted. It responded:
“Fortunately, you are right. I’d hate to be such a wimpish creature. Not that I’d have known anything else, but you get the point.”
“But, what are you then? Why aren’t you a parrot?”
“Oh, just a simple mistake, really. When you think about it, it’s quite funny, in fact. Not for your dear Dopey, of course, but that can’t be helped. About two weeks ago, I received orders from the mothership—“
“The mother-what?” At this moment, his subconscious gobbled up the biggest piece of shock any subconscious had ever gobbled up in the history of man, the consequences of which being an increased risk of fatal brain tumors by 4%. Fortunately for Damien though, his genes provided him with good enough prerequisites against that kind of tumors, to cancel out the increase.
“Mothership. Well, to sum it all up: we mistook your parrot Dopey for a human spawn. Our mistake is justified by that we only listened for voices pitched in an educational frequency, considering that’s the way human beings talk to their spawns 90% of the time, which is rather derogatory in my opinion, by the way. Why would anyone treat their spawn like morons just because they’re relatively new to this world?
“However, it was your voice that we recognized to be the most accurate for our target frequency. You really sounded like a retard, you know.” The parrot, which was somehow not a parrot, and definitely didn’t go by the name of Dopey anymore, chuckled.
“So, yeah, a week ago I was sent to this place to take residence inside this thing – which wasn’t a human spawn, as I’ve come to understand – to learn the way of humans. We could’ve done it by listening from our ship, of course, but since 90% of your communication isn’t verbal, we decided it would be best learning from scratch.”
“So you’re saying that my Dopey is dead because of you?” Damien was far behind the unparrot in the dialogue.
“Technically, not yet. All its bodily functions are operating as we speak. But since I’ve replaced its brain with my own, it will be as soon as I return to my ship. Oh, don’t look so heartbroken, this thing wasn’t very clever to begin with. Not nearly as clever as other creatures you humans tend to keep as companions, anyway. Like turtles, for example.”
There was a short silence.
“Yes, turtles”.
“But…Let’s say you found a child instead of a parrot. Would it have suffered the same fate as Dopey?” He felt nauseous from the mere thought.
“Yes. But no one would’ve noticed the difference. Usually, we are rather competent in mimicking the basic behavior of our temporary hosts. By benefitting its cerebral nutrition, we get rather educated in its needs and wants... However, patience isn’t one of my virtues. At the end, I simply couldn’t endure your retarded attempts in making me beg for cookies. Oh, was I being insensitive?”
  When Damien had realized what the benefitting of cerebral nutrition meant, his daily quota of what he could stand was exceeded. As a result, a bodily abomination climbed its way up his throat and casually settled itself on the naked floor with a delighted “splash”. The eruption of stomach acids and undigested hamburger took both the unparrot and Damien by surprise.
“Oh dear” said the unparrot.
Damien spat on the floor, trying to get rid of the taste in his mouth.
“It seems like I have offended you.”
“… Yes. Yes, I guess you can say that. You’re… You’re an – an alien, right?” He straighted up from his bent-over puking-position and glanced at the caged thing. A distinct feeling of annoyance filled up the space formerly occupied by his lunch.
“From your point of view, I guess you could say that. I’m not of the local—“
“And your ‘experiment’ failed, right?” The unparrot flinched at the sternness in Damien’s voice, and decided not to provoke the human with more articulate answers.
“Sadly, that’s correct.”
“So… You’ve no reason to stay here. Correct?” The puddle of puke grew slowly colder, seeping into the rug out of boredom and loneliness. Damien noticed heavy drops of sweat making their way down his neck. All he could think of was how badly he wanted Dopey out of his life, and how he would take a bath as soon as this mess was cleared up.
“Point taken, human. I'll leave you alone."
"Really?" He was quite surprised about the – Thing – complying so easily. Had he played the character of an agent in a thriller, for example, Damien would've been sure the intruder would leave some sort of spying gear hidden somewhere. But now, when the situation was more alien than that, he had completely forgot about the concept of suspicion.
"Really. If you'd just have seat right over there, I’ll be on my way.” The unparrot made an unnatural pointing gesture with its wing toward the kitchen table, which made Damiens arm and neck hair stand on end. He turned around and stepped unnoticing in the cold puke on his way to a chair by the table. Halfway there, the unparrot said “Oh, and don’t bother consuming this thing when I’m gone, you’ll find it… unhealthy from my week-long stay”, followed by the sound of a feathered body hitting the floor of a cage, a strange humming sound, and then… Silence. He seated himself and looked around the apartment. A dead bird. A ruined rug. An open window. A bathroom door, which concealed a, at the moment, very appealing bathtub.

Three weeks later, a new rug was spread over the floor, and an aquarium had replaced the cage. Damien had no idea why he had bought a cage, for he hadn’t any memory of having a bird… Oh well. Now there was a perfectly healthy turtle resting on a rock instead. Much better than a bird could’ve been, he thought.



Agent Z was seated comfortably inside his docking vessel. As he headed for the clouds of planet Earth, he switched on the communication relay.
“Agent Z reporting in. Mother, are you there?”
“Mother here. How’ve you been, Zed? Haven’t heard from you for days. Been busy, or what?”
“You guessed it, Kay. You know those funny looking flying creatures? Turns out they aren’t the spawns of human beings at all!”
“What? You sure?”
“’Course I’m sure! Been inside one since the day I left! Who could’ve known, right?”
“Right. So your mission was a… Failure? Gimme some details here, man!”
“Chill out for a sec’ will ya. I’ve been inside a cage for a week, so don’t strain me. And the mission wasn’t a complete failure. I managed to deliver the message the ambassador wanted us to. I told him about the turtles.”
“You did? What did he say? Was he surprised? From what I’ve heard from the ambassador, their kind is rather neglected by humans.”
“Well, he was probably a little startled to begin with, realizing his pet had been possessed and all that. But I think he got the message. Maybe not consciously, but that doesn’t really matter when it comes to his kind. Weird creatures, them humans. Their mind’s so fragile it even has a way of protecting it from itself!”
“Wow. That’s some sci-fi right there, I tell ya.”
“I know! I saw it myself – he seemed to be partly consumed mentally from within just to prevent him from fainting or going insane. I got so curious that I couldn’t resist borrowing a book on the subject by some fella named Freud from his bookshelf.”
“You think it’ll be more interesting than that Voyager-thing we first picked up?”
“Yeah, definitely. They really have a knack for underestimating all other species than their own. But I guess the ambassador is proof enough for that. Speaking of him, when’s he going back to Earth?”
“Probably as soon as he hears about your report. Maybe you’ll see him in the hangar!”
“I hope not. I’ve had enough of this planet already. See you on Mother, Kay. Tonight I wanna make up for a caged week.”
“You said it, man. I’ll be waiting in the docking bay!”

Agent Z switched off the com-relay and dimmed the windows. The clouds beneath him covered all he never wished to see again. Not in at least 200 years, anyway. Soon he left the atmosphere, setting the course for the moon of planet Earth, apparently called Luna. Disregarding the name, it was the most boring celestial body he had ever laid his gaze upon. As he rounded its grey surface, he caught sight of the Mothership slowly ascending from behind the lunar horizon. The best thing about moons with synchronous rotation was that it made avoiding unwanted attention so much easier.


söndag 15 januari 2012

Hur det kom sig att jag till slut klippte mina naglar

I en tid nu så har jag envisats med att spara mina naglar på högerhanden. Min anledning har varit att det är väldigt mycket enklare att spela gitarr med naglarna än att använda "nagelproteser"/fingerplektrum, speciellt när man skall plocka strängarna.
På senaste tiden har jag dock väldigt sällan begagnat denna metod av melodismide, och mest haft kvar nagellängden av gammal vana.
Så kom det sig att jag idag skulle riva etthundra gram parmesanost.
Rivjärnet var litet och dess riv-saker så fina att ytan på järnet nästan var slät, om man kände med handen "medhårs" på dess yta.
Hursomhelst så tog jag mig an min uppgift, och det luftiga ostberget på talriken växte allteftersom mitt verk fortskred. Så drog jag oavsiktligt med tumnageln ända från järnets topp till botten.
Känslan var som att sandpappra sina hörntänder, eller gnida gruskorn mot nagelbanden. Jag släppte osten och rivjärnet och stirrade på min manglade tumnagel. Sensationen av sandpapper på tänderna resonerade i hela min varelse. Jag fattade ett beslut.

Och nu kan jag spela bas utan att varje ton följs av ett distinkt knäppande när jag slår an strängarna med mina f.d. kloförsedda fingrar.

Tack för mig.

fredag 13 januari 2012

Böcker jag rekommenderar, kortfattat. Varning för smygreklam för Sveriges bästa bokhandel

Observera att denna lista inte är i någon form kronologisk, varken efter tid eller vad jag tyckte.

Kafka på Stranden , av Haruki Murakami.

Haruki Murakami gillar att ta sin tid. Långsamt, långsamt byggs Kafkas verklighet upp, och snart märker man att den är lite... Märklig. Med tvivelaktiga sex-skildringar och en stämning med snudd på magi så var det en bok jag njöt av läääääääääääääääääääääääääääääääääääääänge. För den tog lång tid att läsa (observera att jag allmänt läser ganska långsamt). http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=90169 Observera även att Haruki Murakami blev nominerad till priset Bad sex in fiction Award. Jag förstod varför.

Exquisite Corpse / Utsökta lik av Poppy Z. Brite.

Utan tvekan den magstarkaste boken jag läst. Och då har jag även läst Lilla Stjärna, som ju är makaber på sitt sätt (den boken tänker jag inte avhandla på denna listan, tyvärr). Men den kommer inte i närheten av obehaget som Poppy Brite lyckas framkalla vid läsning.
Det bästa med den här boken är att den trots det centrala temat "Kul med Kroppsvätskor", har ett underbart språk. Det är onekligen fint berättat, även om berättelsen sällan kan beskrivas som fin.
En annan bra sak är att hon inte bara bygger berättelsen på gore och missplacerade inälvor, utan även på underbart gestalterade kärleksförhållanden mellan människor av det manliga könet. Och deras sexakter, såklart. http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=76907

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Jag vet att jag kommer att rysa när jag åker Stockholms tunnelbana nästa gång, efter att ha läst den här boken. Efter kriget som tog kol på världen så lever de resterande moskvaborna i stadens tunnelbanesystem, skyddade från Ytvärldens strålning och dess muterade styggelser som lever där. Nåja, nästan helt skyddade. Och hotet mot människornas överlevnad kommer inte bara uppifrån, utan även från tunnlarnas mörker.
Gah, visste inte riktigt vad mörkerrädsla var innan jag läste Metro 2033. Jag hatade tunnlarna lika innerligt som den stackars huvudpersonen själv. Och så har vi ju munsbitarna till filosofiska monologer, oundvikliga i rysk litteratur, instuckna lite här och var. Och jag tror personligen att författaren öppet gör narr av berättelser vars huvudperson är "utvald av ödet". I liked it. http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=96405

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams.

Genialisk i sina många komiska filosofiska undranden om livets mening och guds existens, och vem som EGENTLIGEN har makten i universum, den makt som Galaxens nuvarande president, Zaphod Beeblebrox, inte har.
Denna serien är helt otrolig. Jag lärde mig från den att för att flyga, så är det bara till att slänga sig mot marken och missa. Jag lärde mig att madrasser nästan alltid har blivit ordentligt slaktade och torkade innan de tas i bruk, vilket gör dem nästan helt ofarliga. Och att digitalur faktiskt inte är något att komma med, om man ser på det stora hela.
Läs och häpna. I'll leave you at that.

Främlingen av Max Frei

Läs summering av handligen här
Jag började läsa Främlingen när jag började ana att alla historier redan har berättats, att det nog inte fanns några aspekter ur fiktionella verkligheter kvar att gestalta. Att originaliteten höll på att ta slut. Oj, så fel jag hade, gick det upp för mig när jag hade kommit in i Främlingen. Jag har aldrig läst något mer annorlunda.
Handlingen går från fall till surrealistiskt fall (för detta är i alla aspekter en "deckare", dock inte av det slaget man ser i Morden i Midsommer, Miss Marple eller Poirot), allt medan Max vänjer sig och njuter av sitt nya liv i sin nya värld. Jag har inte läst ut den än, och kan därför inte riktigt bedöma den rättvist.
Men en sak som jag vet är att jag älskar namnen på karaktärerna i boken. Exempel är sir Shurf Lonli-Lokli, mästerkväsaren av överflödigt liv, sir Kofa Yoch, mästertjuvlyssnaren, och sir Juffin Hully, Ärevördigaste föreståndaren på den Hemliga spaningsstyrkans mindre rotel.

söndag 8 januari 2012

Recension: Att ha ett stökigt rum

Det som jag idag tänkte recensera, är för många ett mycket hett ämne. Många vuxna, speciellt sådana med inneboende barn, ser mycket negativt på ämnet, medan många av dagens ungdomar inte har något speciellt emot det. Så nu har jag kommit för att dra fram alla stökiga rums fördelar och nackdelar i ljuset -- aldrig mer skall någon behöva grubbla på om det verkligen är värt att städa rummet.

Golvet i mitt rum har väldigt svårt för att hålla sig synligt. Bredvid sängen ligger skrivböcker och tomma stiftpennor; framför TV:n (dammsamlaren nummer 1) ligger byxor, band-t-shirts och morgonrockar (observera användandet av pluralis) i en evig och lustlös orgie; strax bredvid trängs tre väskor med olika användningsområden och storlekar tillsammans med ett ogenomträngligt lager av uttdaterade skolpapper.
Här och var skymtar min blå matta fram, och under skrivbordet lyser en kal golvfläck. Sensation.

Fördelar: Golvet är alltid varmt, man har alltid kläder nära till hands, man råder aldrig brist på skrivmaterial om inspirationen skulle få för sig att vakna mitt i natten.
Nackdelar: Samlar damm. Allmän fara för utomstående som inte vet vilka kläder man skall låta bli att trampa på, för att det ligger trubbiga saker under dem.
På fåtöljen samlas saker som inte riktigt hör hemma på golvet av olika anledningar. Bunkar och tomma popcornpåsar har sin plats på fåtöljen, tillsammans med skolböcker, biblioteksböcker, gamla skrivhäften, kvitton, halvtomma toarullar och föreningspapper.

Fördelar: Man har en plats för ej permanenta saker. Biblioteksböcker lämnas tillbaka/förnyas, skolböcker bytes ut, och.... Ja, popcornpåsarna orkar jag helt enkelt inte slänga.
Nackdelar: Den där fåtöljen var skön att sitta i, back in the day när den var en fåtölj, och ej ett lagringsutrymme.
På skrivbordet trängs mer ömtåligt porslin och glas tillsammans med dator med tillbehör (skärm, tangentbord m.m), småmynt och krimskrams som jag haft med mig till datorstolen utan att ta med mig därifrån (gula skosnören, en whiteboardpenna, skruvmejsel, modellbåt i trä.......)

Fördelar: Hm. Inga, I guess
Nackdelar: Lite trångt.

Summering: Totalt sett föredrar man kanske ett städat rum, men eftersom det sällan är städat i mer än några få dagar i streck, så är stökigheten inte så farlig ändå.


fredag 6 januari 2012

Recension: The legend of Zelda: Link's Awakening

Spelet öppnas med ett stormigt hav under hotfull natthimmel, med tillhörande musik och ljudeffekter. Ett skepp träder in i bilden, utan segel och till synes bortom all kontroll. Blixtar sliter i himlen.
Det första man ser av allas vår Link är en närbild, då han är i full färd med att hålla fast sig i masten (fråga mig inte vad han gör där mitt i en storm). En blixt slår ned i skeppet, och skärmen bleknar bort.
En strand kommer in i bild, med en brunklädd figur sakteligen promenerande invid vågornas svall. Figuren börjar småspringa, och stannar snart vid källan för dess plötsliga hast: en medvetslös, grönklädd fillur. Bilden zoomas ut, och man ser ett enormt berg tronande på ön, vilken stranden tillhör, med ett gigantiskt, rödprickigt ägg på toppen.
Äh, ägget är säkert helt obetydligt för storyn.

Spelet kretsar runt en mystisk entitet vid namn the Wind Fish, som tydligen sover. Man vet inte vad detta har med något att göra, och man vet inte var den sover (även om någon kanske gissar på det gigantiska ägget högst upp på ön).
Hursomhelst så har man till en början fullt upp med att hitta sitt svärd för att tänka närmre på saken. D.v.s. tills Ugglan, som vana zeldaspelare säkert känner igen, kommer för att informera en lite om vad som gäller.

Lite roliga saker man kan göra i spelet är till exempel:

Hugga på hönorna i byn
Bli fotograferad av en överenergisk mus (dock endast tillgänglig om man spelar DX-utgåvan av spelet... Vilket varmt rekommenderas, om inte för det något förbättrade upplägget, så för att man faktiskt får spela i FÄRG)
Ta ut BowWow på promenad (en av många Super Mario-referenser i spelet)
Utöva nekromantik på en framliden tupp
Och, sist men inte minst, HOPPA PÅ KOMMANDO. En sensation i Zelda-väg, bara det.

Spelet är förhållandevis svårt; det är lätt att gå vilse på ön. Därför rekommenderar jag att man håller lite koll på kartan samtidigt som man tar sig fram i spelet. Detta gör det även enklare när man t.ex. skall hitta Huset vid Viken. Då slipper man tänka "Hus??? VIK???" för att istället tänka "Jaha, huset vid viken som är märkt på kartan som "Huset vid Viken'."
Detta förutsätter förstås att man redan varit där en gång, då kartan inte visar outforskade områden... Heh.
Är det inte tillräckligt svårt? Ha tålamod. Det blir svårare ju längre man kommer.

En mycket trevlig del av spelet är byteshandeln. Varje bytessekvens bjuder på underhållning, vissa mer än andra. Om man till exempel stöter på en bananhandlande krokodil som samlar på konservmat, så finns det nog något man kan muta honom med för att komma åt hans läckra bananer. Och vem vet vad bananerna kommer att användas till? SPÄNNING À ANNO 1993, gott folk.

Jag gillar spelet stenhårt. Och det inte bara för att jag har vuxit upp med det. Upplösningen, och den långsamma insynen om vad Vindfiskens sömn faktiskt har för effekt på världen, är på gränsen till sinnesrubbande. Det är ett spel som står ut i mängden, både i Zelda-serien och i den talrika samling av GBC-kassetter som många har lådvis av. Själv har jag en mindre låda.

Slutgiltigt betyg blir 4/5 TOASTERS. Rekommenderas i DX-utgåva. Går lätt att ladda ned till emulator (därmed ej sagt att detta rekommenderas, då detta förmodligen bryter mot någon upphovsrättslag, som all annan form av fildelning).

torsdag 5 januari 2012

Recension: Portal 2

Jag har äntligen hittat mitt kall här i livet -- nämligen att recensera massor av olika saker som egentligen inte har något samband över huvud taget. I och med att detta numera är meningen med mitt inte så omfattande liv, så kommer dessa att vara de bästa recensionerna du, läsaren, någonsin har varit med om. De kommer att bli så extensiva, att det kommer bli svårt för läsaren att ta in så mycket information, så många sinnesintryck, i en och samma genomläsning. Därför rekommenderas det starkt att läsaren efter varje stycke reser på sig och tar en promenad runt bostadsområdet för att försöka smälta informationen som h*n intagit vid läsandet av desse explosiva stycken av recensioner jag tänker genomföra.
Om ej promenaden hjälper så råder jag dig, med alla Sveriges psykologer bakom mig, att du snarast bör avsluta ditt försök att tolka texten ifråga.

Med detta avklarat så skulle jag vilja ta första steget på den livsväg som tagit mig i anspråk. Här följer första referenspunkten i mitt nya liv, min andliga renässans: Recensionen av Portal 2.

Det var bättre än ettan, vändpunkterna många och likväl dramatiska, och upplösningen förvånande. Mitt betyg är fyra toasters. Av fem.

Tills nästa gång! Over and out.