söndag 15 januari 2012

Hur det kom sig att jag till slut klippte mina naglar

I en tid nu så har jag envisats med att spara mina naglar på högerhanden. Min anledning har varit att det är väldigt mycket enklare att spela gitarr med naglarna än att använda "nagelproteser"/fingerplektrum, speciellt när man skall plocka strängarna.
På senaste tiden har jag dock väldigt sällan begagnat denna metod av melodismide, och mest haft kvar nagellängden av gammal vana.
Så kom det sig att jag idag skulle riva etthundra gram parmesanost.
Rivjärnet var litet och dess riv-saker så fina att ytan på järnet nästan var slät, om man kände med handen "medhårs" på dess yta.
Hursomhelst så tog jag mig an min uppgift, och det luftiga ostberget på talriken växte allteftersom mitt verk fortskred. Så drog jag oavsiktligt med tumnageln ända från järnets topp till botten.
Känslan var som att sandpappra sina hörntänder, eller gnida gruskorn mot nagelbanden. Jag släppte osten och rivjärnet och stirrade på min manglade tumnagel. Sensationen av sandpapper på tänderna resonerade i hela min varelse. Jag fattade ett beslut.

Och nu kan jag spela bas utan att varje ton följs av ett distinkt knäppande när jag slår an strängarna med mina f.d. kloförsedda fingrar.

Tack för mig.