fredag 6 januari 2012

Recension: The legend of Zelda: Link's Awakening


Spelet öppnas med ett stormigt hav under hotfull natthimmel, med tillhörande musik och ljudeffekter. Ett skepp träder in i bilden, utan segel och till synes bortom all kontroll. Blixtar sliter i himlen.
Det första man ser av allas vår Link är en närbild, då han är i full färd med att hålla fast sig i masten (fråga mig inte vad han gör där mitt i en storm). En blixt slår ned i skeppet, och skärmen bleknar bort.
En strand kommer in i bild, med en brunklädd figur sakteligen promenerande invid vågornas svall. Figuren börjar småspringa, och stannar snart vid källan för dess plötsliga hast: en medvetslös, grönklädd fillur. Bilden zoomas ut, och man ser ett enormt berg tronande på ön, vilken stranden tillhör, med ett gigantiskt, rödprickigt ägg på toppen.
Äh, ägget är säkert helt obetydligt för storyn.

Spelet kretsar runt en mystisk entitet vid namn the Wind Fish, som tydligen sover. Man vet inte vad detta har med något att göra, och man vet inte var den sover (även om någon kanske gissar på det gigantiska ägget högst upp på ön).
Hursomhelst så har man till en början fullt upp med att hitta sitt svärd för att tänka närmre på saken. D.v.s. tills Ugglan, som vana zeldaspelare säkert känner igen, kommer för att informera en lite om vad som gäller.

Lite roliga saker man kan göra i spelet är till exempel:

Hugga på hönorna i byn
Bli fotograferad av en överenergisk mus (dock endast tillgänglig om man spelar DX-utgåvan av spelet... Vilket varmt rekommenderas, om inte för det något förbättrade upplägget, så för att man faktiskt får spela i FÄRG)
Ta ut BowWow på promenad (en av många Super Mario-referenser i spelet)
Utöva nekromantik på en framliden tupp
Och, sist men inte minst, HOPPA PÅ KOMMANDO. En sensation i Zelda-väg, bara det.

Spelet är förhållandevis svårt; det är lätt att gå vilse på ön. Därför rekommenderar jag att man håller lite koll på kartan samtidigt som man tar sig fram i spelet. Detta gör det även enklare när man t.ex. skall hitta Huset vid Viken. Då slipper man tänka "Hus??? VIK???" för att istället tänka "Jaha, huset vid viken som är märkt på kartan som "Huset vid Viken'."
Detta förutsätter förstås att man redan varit där en gång, då kartan inte visar outforskade områden... Heh.
Är det inte tillräckligt svårt? Ha tålamod. Det blir svårare ju längre man kommer.

En mycket trevlig del av spelet är byteshandeln. Varje bytessekvens bjuder på underhållning, vissa mer än andra. Om man till exempel stöter på en bananhandlande krokodil som samlar på konservmat, så finns det nog något man kan muta honom med för att komma åt hans läckra bananer. Och vem vet vad bananerna kommer att användas till? SPÄNNING À ANNO 1993, gott folk.

Jag gillar spelet stenhårt. Och det inte bara för att jag har vuxit upp med det. Upplösningen, och den långsamma insynen om vad Vindfiskens sömn faktiskt har för effekt på världen, är på gränsen till sinnesrubbande. Det är ett spel som står ut i mängden, både i Zelda-serien och i den talrika samling av GBC-kassetter som många har lådvis av. Själv har jag en mindre låda.

Slutgiltigt betyg blir 4/5 TOASTERS. Rekommenderas i DX-utgåva. Går lätt att ladda ned till emulator (därmed ej sagt att detta rekommenderas, då detta förmodligen bryter mot någon upphovsrättslag, som all annan form av fildelning).