lördag 11 februari 2012

Utkast till fantasy-projekt: Berättelsen om landet Meta


Detta är en fantasyberättelse jag påbörjade någon gång förra året.
Jag har nu bestämt mig för att fortsätta skriva på den, lite smått, lite sporadiskt, men inte desto mindre aktivt. Här är introduktionstexten som jag satt som place-holder, för att ha en utgångspunkt.
HERE GOES.

________________________________________________________________________________________________


Det var Meta. Ett land innehållande oräkneligt många berg, slätter och floder, och detta land var störst; det var en stolt nation, med invånare, var dag slitande med det ena eller det andra, som alltid såg sig vara lyckliga att vara del av den stora entitet som var deras nation. Bönderna, handelsmännen, högfärdiga som grovjobbande, stadsbor och resande, alla jobbade de mer eller mindre hårt, i och för ett starkt samhälle.
          Eller, det var i alla fall så som Kejsarstabens propagandautskott gillade att beskriva landet. Men det fanns faktiskt andra, som var av helt annan åsikt än medlemmarna i Kejsarstaben.
          Ett praktexempel på en sådan åsiktshavare, var Mijal ”Meck-Mille” Milastrad. Han var, enligt honom själv, en alldeles utmärkt klarsynt och förnuftig herre. Som Huvudstadens ende mekaniker skicklig nog att underhålla den Kejserliga Armén, var han för det mesta högt ansedd av många av Huvudstadens ordinära medborgare. En del av de kejsaranställda var dock av en helt annan åsikt. Men även om Mijal och Kejsarstaben hade ett mycket bestämt ömsesidigt hatförhållande, så var de beroende av varandras tjänster.
          Låt oss börja med Mijal.
          Vad har hans livshistoria i beredskap för oss, de intresserade och förväntansfulla läsarna? Kanske ett storslaget äventyr om piratbesättningar, myterier och skatter, som allt slutade med att han förlorade benet och var tvungen att ta jobb i Meta som robotreparatör? Jag är av samma vetgiriga stoff som läsarna, och det var därför som jag bestämde mig för att ge mig iväg och prata med herr Mijal.

         
Vidar ”Journalf” Alfenbroder stängde sin bakåtsyftande dagbok med en måttligt ljudlig smäll. Torkade av det kvarvarande bläcket från pennan på en smutsig näsduk, skruvade på locket på bläckflaskan och lutade sig tillbaka. Stolen knarrade, precis som hans rygg. Han lät slippa ur sig ett morrande av välbehag när ryggkotorna krasade mot ryggstödet.
          Jag kanske borde sluta med det där, tänkte han. Kanske leder till ryggproblem till slut.
          Långsamt lyfte han på högerarmen en aning. Han lade handflatan mot sin haka och spände käken, tog tag i nackhåret med vänsterhanden, och tvingade huvudet att vrida sig tills det tog stopp. Nacken gav ifrån sig fem högljudda sprakanden. Han slappnade av och suckade nöjt.
          Han skrockade för sig själv. Vem försökte han lura? Samma dag som han slutade knäcka sina leder så skulle han ta-sig-fan ta ett varv på jogginghjulet. Armhåren reste sig en aning av avsky.
          Han tittade på sin klocka. Förutom att klockan var ett mitt på dagen, så såg han även de breda läderremmarna som höll klockan på plats runt hans bastanta handleder. Huden buktade ut lite på var sida av läderbandet, som om den stryptes av en snara och kippade efter luft.