tisdag 10 april 2012

Kaffet har kallnat.


Kaffet har kallnat. Bullarna har blivit torra. Jag har suttit på min stol och stirrat på mikrovågsugnen i över en timme nu. Solen som sken in genom köksfönstren när jag satte på kaffet har dragit sig tillbaka bakom träden. Det vet jag eftersom det alltid är bakom träden vid slutet av gatan som solen går ned. Jag tittar inte ut genom fönstren.
      Mina skinkor har domnat bort. För en kvart sedan ringde telefonen. Jag såg hur den blinkade och skrek på mig att svara. Jag kunde ha sträckt ut armen och svarat, men jag lät det ringa. Tillslut tystnade den, och jag fortsatte att stirra på mikron.
   Det ringer på dörren. I mitt huvud föreställer jag mig vem det kan tänkas vara som står och vill att jag kommer och öppnar. Tidningsförsäljaren slutade komma hit på förmiddagarna för flera månader sedan, eftersom jag numera aldrig köper något. Jehovas Vittnen har aldrig brytt sig om att komma till vår gata. Mormor och Morfar går alltid in precis efter knackningen.
   Det bultar hårt i dörren. Självklart. Det är min jämnårige granne, som anser att ingen har rätt att neka någon ett besök om man är hemma. En gång tog han till vapen för att bryta ned min retligt tysta ytterdörr. Den gången brydde jag mig nog för att ge honom en utskällning.
 Bultandet ljuder ännu gång genom huset medan mitt ansikte ger mig en förvrängd blick från mikrougnens plastfönster. ”Han bultar på ditt medvetande. Vakna. Res dig. Vakna.” Spegelbildens mun rör sig långsammare än ordens uttal.
  Jag ställer mig upp. Ett krafsande på dörren varnar om att min förnekade gäst författar något på en lapp. Förmodligen med en hårt pressad filtpenna. Ljudet växer i intensitet medan jag går steg för långdraget steg mot dörren. Ett svagt minne av nyfikenhet tar ett par lika långdragna steg på insidan av min mage. I dörrfönstret syns endast himmel och solnedgångsträden. Ingen granne, inget tidningsbud. Krafsandet fortsätter. Jag lägger handen på handtaget och öppnar.