torsdag 30 augusti 2012

Om förändringars makt över tid-rummet

(Följande text skrev jag för ett par månader sedan i ett enda långt utbrott av tankar. När jag hade skrivit klart kändes det så bra att jag lät bli att läsa igenom det, för att inte förstöra den positiva känslan om texten skulle visa sig stökig eller osammanhängande)

Förändringar sker stegvis över tid, eller helt plötsligt.

Förändringar i sig frambringar och frambringas av ofta av helt orelaterade faktorer.
Till exempel: En bäck blir förgiftad (förändring) på grund av att pappersverket i närheten bytte ägare (faktor). Den nya ägaren dumpar kemikalier i en sjö uppströms för att slippa behöva betala för avyttring av sagda avfall.

Människan har en förmåga att hitta bortförklaringar när hon ställs inför en negativ förändring. Ofta är dessa bortförklaringar irrationella och abstrakta.
Till exempel:  En man lever ett ojämt liv med få konstanter, så därför uppfinner han något att skylla på; han säger till sig själv att förändring är en helt egen energi som kräver att få utlopp på samma sätt som kaos ständigt motverkar ordning. Han säger sig att om status quo vidhållits för länge så skapar energin egna förutsättningar för förändring.
Denna förändringsenergi är helt oberoende av vad vilka faktorer som finns i sammanhanget. Han säger alltså att förändringsenergin är det som gör deg till bröd, som driver folkmord och som gör natt till dag.

Förändringar sker för att alla saker i världen finns, handlar och sker samtidigt, så att det nästintill är omöjligt för alla dessa saker att inte krocka med varandra hela tiden.
Till exempel: Jag sitter och skriver i vardagsrummet (skeende) bredvid vinkylen som surrar (skeende). Jag har vant mig vid surret så att jag inte längre lägger märke till det. Jag är lite hungrig, men tänker inte på det. Men så slutar kylen surra, jag dras ur min skrivtrans och upptäcker att jag är hungrig, och går för att ta något att äta.

Många människor är obekväma med att inse alltets alla oundvikliga, slumpmässiga och oändliga kollision. Människor är nämligen djur vars innersta eld brinner på ett vedträ av ömkligt och irrationellt hopp.
Vare sig detta hopp är en önskan att en relation skall vara för alltid, eller att ondska bara skall hända på TV som en konstruktion av manusförfattares samarbete med manipulerat ljus, så är det ofta ett hopp som tar formen av en entitet utanför den egna kroppen.
Människor lägger sig helt i händerna på denna entitet, om det så är Guds Allsmäktighet eller Kärlekens Oövervinnerlighet eller "jag har ju köpt  rekordmånga nitlotter nu, så nu får jag snart en vinstlott med moljonbelopp!".
Det är så självbedrägeri fungerar.


Själv hoppas jag kunna kollidera med så många saker som möjligt. Detta är ett hopp som för mig inte är alltför irrationellt: Att endast hoppas på att nästa sak som man krockar med skall skicka en i en mer gynnsam bana, eller åtminstone föra med sig något gott för stunden.
Vad som händer därnest är omöjligt att förutse, då varje kollisions effekt är att ändra min bana till en ny, kanske helt oväntad riktning.