måndag 23 december 2013

Hur man överlever julhandeln dagen före julafton

Självklart handlar jag inte mina julklappar flera veckor i förväg, så att dagarna närmast jul kan avnjutas i hemmet, långt bort från folkmassor och hets.
Det vore nästan ett brott mot min identitet.
I år, som alla andra år, åkte jag in till stan dan före dopparedan.
Jag gick upp pinsamt tidigt, och var i stan vid elva. Utan någon riktig plan för vad som skulle köpas, strosade jag halvmedvetet mellan spel-, hobby- och sportaffärer.
 Tricket med att överleva julhandeln den 23 december är att vara så lugn som möjligt, nästan slö, för att undvika stresskänslorna som vill kännas i trånga utrymmen med stora folkmassor - t.ex. butiker.

Jag hittade "Soulstore - Coffe & Moments", och frågade butikföreståndaren varför de inte hade något kaffe. Svaret blev ett skratt och en ursäktande förklaring om att kaféet bredvid hade sagt emot, men att kaffe fanns att köpa i deras modersbutik vid järntorget. Jaha.

Inne på Designtorget köpte jag en disktrasehängare, och sade till kassörskan att jag skulle ge den i julklapp till mitt kök (vilket är 100% sant, eftersom det inte känns jättekul att ge sin mor en disktrasehängare i julklapp). God jul, köket, önskar Ludvig.

Sedan kom jag att tänka på att man kan, för att göra julhandeln lite mer intressant, för att försöka döva tonen av "the will to consume terrorizes me", bli en skådespelarkund.
För varje kassa man handlar i tar man på sig en ny roll. Idag har jag varit den harmoniske, lugna hippien, den ettrige småprataren, och den ständigt förvånade.
Varje gång med ett stort leende på väg därifrån.

Hur mitt tänkande fungerar

I mitt huvud så finns alla människor jag känner. De har en cirkel var med sitt namn klistrat i mitten. Beroende på hur väl jag känner dem och hur ofta jag träffar dem så har dessa cirklar olika grader av detalj, men de flesta har en cirkel med en färg, ett namn, ett antal ord som hänger från trådar, som prislappar. Dessa ord kan vara personlighetsdrag, intressen eller annat. I bakgrunden spelas ett montage av minnen som för mig definerar personen.

Säg att jag får reda på något om en person, något som är ganska betydande eller intressant för mig, till exempel att en bekant varit i slagsmål och dömts för misshandel. Varje gång jag kommer att tänka på den personen därefter, så kommer jag även tänka "Just det, det är han/hon som dömdes för misshandel". Varje gång jag tänker så, blir "prislappen" i min förklaring ovan större. Till slut, om jag inte pratar med personen i fråga på länge, kanske jag tänker på honom/henne som våldsam, fastän jag inte har en aning om sammanhanget i vilket han blev dömd.

Samma sak skulle hända om jag fick reda på att någon har varit arg på mig, kär i mig eller rädd för mig. Om man tänker på det 1000 gånger utan att prata om det, förstoras det 1000 gånger, tills man tänker på personen som "den som är arg på mig"/"den som är kär i mig"/"den som är rädd för mig".

Så ja. Med andra ord/TL; DR: Det är lätt att göra en höna av en fjäder i sitt huvud, helt utan att märka det.

Over & out.

måndag 9 december 2013

Hitta rätt

Det svåra med att försöka hitta rätt här i universum, är att lyckas urskilja vad man själv faktiskt vill göra, och vad som förväntas av en.
 Själv har jag alltid vetat att jag kommer att söka ett kandidatprogram (det har liksom aldrig varit ett alternativ att inte göra det), och att ingen i min släkt kommer hålla tyst om det förrän jag har min kandidatexamen i handen.
 Men alla tips, råd, rekommendationer och förslag suddar ut mig, så att min egen uppfattning om vad jag vill göra i framtiden blir som spåren av en pennspets i ett papper som man hittar långt efter att man glömt av vad som stod där.

 Geografi. Jag kan komma på två anledningar som var avgörande när jag valde att söka och acceptera den kursen. Det var dels min lärare på gymnasiet, som gjorde att jag kommer ihåg gymnasiegeografin med en varm känsla, dels orden "Ludvig, visst ska du ta och söka ett kandidatprogram nu?". Jag tänkte, "visst, varför inte".
  Men, det visar sig att "Visst, varför inte" inte riktigt räcker som motivation för att ta sig igenom tre år av studier.

Så nu hoppas jag kunna hitta en ny bäring, ett nytt mål. Och om destinationen inte passar mig så rör det mig inte i ryggen. En mindre möjlighet att utforska. Uteslutningsmetoden.

söndag 8 december 2013

Cykla till Hamburg: The Movie

Efter flera veckors tjöt om att vi måste göra filmen snart, och ett par kvällars redigerande, har jag och Albin till slut lyckats klippa ihop de mer underhållande delarna av vår cykelresa till en massor av videos. Vi har i processen brutit mot ett dussintal upphovsrättsbrott med musik och ljudeffekter, och även dokumenterat en hel del hänsynslösa brott mot diverse trafiklagar.

I skrivande stund ligger endast dag 1-4 uppe på youtube, men jag skall ladda upp de 8 återstående filmerna så snart jag kan.



Over & Out.

söndag 24 november 2013

Ett inlägg som avviker från det vanliga på denna sida (ang. könsroller o.dyl.)

Av någon anledning så känner jag mig bortkopplad från den pågående debatten på nätet om könsroller (eller jag menar; den ständiga cykeln av någon idiot i mediaspotlight som skriver ett par ogenomtänkta, ointelligenta stycken, som sedan delas på facebook, där folk blir upprörda och beskriver sin avsmak för artiklarna ifråga).
Ena dagen är det en man som skrivit att kvinnor inte behöver banta för att män inte ens gillar smala kvinnor (wat), andra dagen är det en kvinna som skriver att män inte behöver vika sig för feminismens hårda krav (eller något i den stilen) för att det gör dem mesiga (wat) (det finns andra artiklar också, såsom en turkisk man som klagade på att sportutövande kvinnors utseende dödar kvinnligheten, men det är endast de två ovannämnda som jag tar upp just här)

För mig finns två förklaringar för att dessa artiklar skrivs:

1. Författarna vill få uppmärksamhet genom provokation (i stil med killen som ligger bakom Rebecca Black, Double take och Jenna Rose, eller Blondinbella/Anna Anka/Hanna Widerstedt/Sverigedemokraternas TV-underkända valfilm osv osv). Listan fortsätter i oändlighet. Varför? Jo, för att det faktiskt funkar. Provokation = uppmärksamhet. Iallafall på nätet.
Det finns ett uttryck som lyder "Mata inte trollen" ("Don't feed the trolls"). Ett ganska bra uttryck.

2. Författarna har faktiskt dessa åsikterna (även om det är svårt att tro när krönikan "Vi behöver riktiga karlar" av Gabriella Bark inleds med beskrivningen av en scen från stenåldern, när en grottman dödar ett vildsvin, sedan våldtar en kvinna).
Ha nu i åtanke att det finns människor i världen som döper sin son till Adolf Hitler, människor som tror att det de ser med sin  HPPD är en glimt av en annan dimension, människor som är Scientologer.
Människor som tror att stenar kan prata (har ingen källa på det, men någonstans finns det säkert en sådan nisse). Det finns många konstiga människor därute.


Med detta sagt så har jag svårt att bry mig om denna cykel och dess upprepning. Någon skriver något dumt om män eller kvinnor, alla blir upprörda, och sen... Upprepas det. Det är alltid de avvikande åsikterna som hörs högst, de mest avvikande händelserna som märks mest.

tisdag 19 november 2013

Kalla rum

På den våningen jag hade mitt rum, i hyreshuset vid stranden i Brighton, fanns det två fönster som inte gick att stänga. Om man räknar med husets redan värdelösa värmeisolering, så kan man tänka sig att det ständigt var kallt, även i mitt rum. Se bild för bevis.
 Jag har en folder som är full av bilder jag tagit när jag kommit på mig själv med att ha ett extra hjärndött ansiktsuttryck framför datorn

 Det ena fanns i köket. Så fort man skulle tillaga någonting blev det minimala rummet fyllt av dimma (och stekos, eftersom köksfläkten inte var särskilt effektiv), och varje gång jag diskade så tog jag alltid extra lång tid på mig, stod med händerna i diskvattnet och värmde mig tills de blev russin.

 Det andra fanns i badrummet. Varje gång jag skulle duscha så knottrade sig huden på hela kroppen, och när jag väl ställt mig i badkaret och vridit på kranen så möttes jag av 30-40 sekunder av iskallt vatten (jag ville inte sätta på duschen innan jag klätt av mig, för att inte låta något varmvatten gå till spillo)(Jag stod givetvis inte under själva strålen just då, men blev ändå nedstänkt av små nålstick till vattendroppar).
 Under denna lilla miniatyrevighet så stod jag spänd i hela kroppen och försökte tänka bort alltihopa. Detta lyckades bara ibland.

Mitt nuvarande rum är inte alltid bekvämt-varmt (du vet vad jag menar), men jag slipper iallafall ha ytterkläder på mig (även om det ärligt talat var ganska mysigt med halsduk och mössa framför datorn), och oj, vad jag är glad att duschen funkar bättre och fönstren går att stänga här hemma.

Over & out

söndag 17 november 2013

Beslut.

Igår när jag var ute och flåsade på en liten stig täckt av äpplen och löv, vandrade tankarna som de gör när man inte har en skärm framför näsan.
Jag tänkte på att jag precis fått underkänt på en tenta, att jag häromdagen till min bror yttrade orden "Du får komma hit och torka bort ditt snor från handfatet", samt att jag förmodligen spenderat mer tid på att använda datorn än något annat de senaste åren.
Jag blev lite arg på mig själv, ökade takten utan att märka det. Dessa tre tankar blev till någon sorts ekvation, så fick jag för mig att jag borde sälja min dator och flytta hemifrån.

När jag är ute och springer på det viset, så har alla mina problem en förmåga att rada upp sig framför mig, bilda en väg som går att följa med ögonen, som leder fram till en lösning, ett beslut. Allt verkar ganska så enkelt. Jag tänker, "Nu ska jag göra det här, den här gången ska jag verkligen göra det". Sedan kommer jag hem, duschar och sätter mig vid datorn. Vid det laget har jag glömt allt.

Men den här gången har det stannat kvar. Fast det är svårt att konvertera beslutskraft till handlingskraft. Men första steget är att sälja datorn.

Over & out.

torsdag 14 november 2013

Baguettestället

Ett av mina favoritlunchställen ligger mellan Korsvägen och Berzeliigatan. När man kommer in genom entrén, som skuggas av en stor, grön- och rödrandig markis, ser det ut som om någon smällt upp en mackförsäljning i lagret på en Ica-butik. Väggen till vänster är skymd av drickabackar, som är halvskymda av ett draperi med asiatiska tecken, upphängt halvhjärtat. Längre fram står två drickkylar. Till höger finns tre lite för trångt placerade bord med obekväma stolar. I taket hänger lysrörsarmaturer som ytterligare förstärker känslan av att vara på ett lager. Ovanför disken hänger en meny från taket i kedjor.
De som driver stället är en asiatisk kvinna som talar i utropstecken ("Kan jag hjälpa nästa!" "Vill du ha dricka!" "Vill du betala med kort!"), och en blek, tråkig (det är verkligen det enda jag kan beskriva honom som) man som står i köket bakom och gör baguetterna efter vad som fattas på menyn (kvinnan ropar "Ljust bröd! Räkröra! Skinka!").

De har otroligt många ingredienskombinationer att välja mellan, baguetterna är stora, och det kostar 35 spänn med dricka (de har, utöver den vanliga läsken, mjölk, fruktdryck, julmust, smultronläsk och andra konstigheter).
Jag är inte ensam om att uppskatta priset. Under lunchtid ockuperas butikens alla fem kvadratmetrar av hungriga människor.

På Vasagatan ligger ett ställe som säljer baguette och dricka för trettionio kronor. Men det är värt den långa resan för att få det lite, lite billigare, och få höra butiksbiträdet anfalla luften med sina utropstecken.

Over & out.

tisdag 5 november 2013

Höstpåminnelser

Ibland behöver man påminna sig själv om vad det är man egentligen lever för. Vad det är som får dig att gå upp ur sängen på morgonen, vad som får dig att vilja stanna kvar i stan, eller fortsätta vara vaken när du väl kommit hem.
 Kanske mest vad som får en att gå upp ur sängen. Det brukar behövas en del motivation för det. I mitt fall, åtminstone.

 Nu när hösten kommer och löven faller som krigare, när vår lilla portion av jordytan hamnar på skuggsidan i jordaxelns lutning, behöver man påminna sig själv om vad det egentligen är som finns på andra sidan vintern, eller i ens liv över huvud taget.

Det här funderar jag på ganska ofta. Ibland blir jag avbruten i dessa grubblerier av en glad överraskning. Ett skämt, en lång nedförsbacke, en god lunch eller varmt kaffe som man för en gångs skull inte bränner tungan på. Då tänker jag något i stil med "Just det. Det är det här".

Over & out.

måndag 28 oktober 2013

Pumpa.


Jag är inte bäst på att använda kamera. Speciellt inte i ett mörkt rum, men jag försökte.
Pumporna är en av de två anledningar jag har till att hela tiden se fram emot Halloween. Både pumpapaj och rostade pumpafrön är underbart, och bör testas av alla (som ändå köper pumpa att göra en lykta av).
 Den andra anledningen är att man får en ursäkt att träffa sina vänner och se på skräckfilm, något som görs alldeles för lite i världen, enligt min åsikt.

onsdag 16 oktober 2013

Spårvagnsresenärer.

Av en oväntad slump satt jag på spårvagnen häromdagen. En kvinna satt på sätet bredvid mig, jag längst ut vid gången, hon längst in vid fönstret.
 Denna situation är tydligen jobbig för en del människor. Som om man är rädd för att personen längst ut skall vägra släppa förbi en, eller kanske somna lagom till ens hållplats.
 Så hon började fippla med sina väskor, dra djupa, förberedande andetag och stoppa ned mobilen i fickan för att tydligt visa att hon förberedde sig på den svåra uppgiften att komma av vagnen. Och det var när hennes hållplats var den näst-nästa.

 Jag är ganska så uppmärksam på sådana små tecken. Jag vill ju inte vara den som är trög och inte märker något, så att (gud förbjude) människan som skall förbi mig måste säga något till mig. Det händer ibland att jag sätter mig käpprätt i sätet så fort personen som sitter innanför mig rör sig det minsta. Antar att det kan vara lika störande som när man sitter och lyssnar på överdrivet påsprasslande och väskorganiserande när någon bredvid en vill förbi.

Så när jag sitter längst in och vill ut, så sitter jag still och låtsas som ingenting, tills spårvagnen nästan har stannat, då jag säger "ursäkta mig" eller (om jag är på ett extra skojfriskt humör) "oooooch här är min hållplats" och blir snällt förbisläppt.
Det finns många situationer då jag är en velare som alla andra. Men på spårvagnar. Då velar jag inte (sagt på norrländska).

Over & out.

torsdag 10 oktober 2013

Bra tajming.

Bra tajming ("tajming" är faktiskt med i Svenska Akademins Ordlista, så hata mig inte) är att sluta dansa precis innan dörren öppnas och en familjemedlem kommer hem. Om dansandet innebar halvhögt sjungande-nynnande är det Väldigt Bra Tajming. Om dansen orsakade omfattande perspiration så var det Extra Väldigt Bra Tajming.
(Ibland känner jag att det var länge sedan jag var ute på ett ställe med hög musik och nära vänner.)

Om du aldrig släppt lös all jävla energi som injiceras via trumhinnorna när man lyssnar på viss musik, så rekommenderar jag att du provar det när ingen ser på. Helst i hemmet, då man kan stanna upp och låtsas som ingenting om någon plötsligt skulle komma hem. Om man nu skulle vara så tursam att man hör ytterdörren öppnas, alltså.

På tal om fåglar som flyttar söderut, så skulle jag i detta inlägg även vilja tacka caféet som ligger precis bredvid Geovetarcentrum. Föreläsares röster når oundvikligen en sövande frekvens och rytm, även om ämnet är hur intressant som helst.
 Då är det väldigt skönt att veta att det finns en STOR kopp kaffe för tio kronor att hämta en bra stenkastares stenkast bort.

Over & out.

torsdag 3 oktober 2013

Förkylningen

Varje höst kommer en förkylning som påminner mig om att jag inte är odödlig. Eller i alla fall att friskhet inte är något att räkna med, alltid.
  Det händer ofta då det är kallt på morgonen och varmt på dagen, då man tar på sig jacka och mössa, cyklar som en dåre, svettas som om Poseidon flyttat in i ens hud. Sedan värmer solen under föreläsningen, så när man kommer ut i solskenet så har man en jacka att släpa på resten av dagen.
 Jag tycker att årstiderna borde hoppa över förspelet, gå rakt på frusna nästippar och benbrytande tunga vinterjackor.
 Så även nu. Igår blev jag plötsligt övertalad att gå på konsert (bandet hette EF), och musiken fick mig på ett riktigt promenerarhumör. Väskan hade jag lämnat hemma (med följden att jag ständigt kollade mig omkring efter den, innan jag kom ihåg att jag lämnat den hemma) och både jacka och skjorta skyddade mot kvällens temperaturer. Jag tänkte att eftersom jag inte hade några större problem med att promenera från Devil's Dyke till Miami Hotel, så borde ju den ynka sträckan Göteborg-Björkö inte vara så skrämmande.
 Hursomhelst så hann jag bara till Vågmästareplatsen innan jag gav upp, mest på grund av att jag inte ville missa 01:10-färjan. Nästa skulle gå 02:10, och även jag har en gräns för hur sent jag kan gå och lägga mig, utan att tappa någon prestationsförmåga under dagar med tidiga morgnar. Som idag.
 Men idag har min hals snört ihop sig, och mitt svalj drömmer om att bli ett rivjärn.

Idag var första föreläsningen i den naturgeografiska delkursen. Äntligen.

Over & out.

torsdag 26 september 2013

Strumpornas Kraft

Med ett par strumpor på fötterna så kan man komma långt på en dag.
Personligen märker jag att strumplösa dagar inte är särskillt händelsefulla, jämfört med de dagar då jag lägger 20 sekunder på att ta på mig strumpor när jag går upp på morgonen. Man är helt enkelt ett steg närmare att ta en promenad, åka till staden eller städa rummet (bara skojar, städar aldrig rummet).

När jag istället lockas av enkelheten i att bara sätta fötterna i ett par tofflor (dessa tillfällen brukar sammanfalla med molniga, regniga eller, tja, bakfulla dagar), så hindras jag hela tiden av "åh nej, då måste jag ju upp och sätta på mig ett par strumpor".
 På skoldagar, då jag brukar sitta vid frukostbordet och läsa tidningen så länge mitt samvete tillåter mig, är det ofta strumpor som jag inser att jag glömt att ta på mig, när jag står vid ytterdörren med jacka på, väska över axeln och bara ett par minuter kvar innan färjan åker ifrån mig. Så jag får springa upp på rummet och ta på mig första bästa tygtuber jag kan hitta.
 Och därför har jag oftast på mig en röd och en randig, en svart och en rutig, eller på andra sätt omaka strumpor.

Så ta på er strumpor, kära läsare. Det är ett steg på vägen till Livets Mening (om du skulle få för dig att försöka gå hela vägen till ovan nämnda destination, men misslyckas med att hitta sagda Mening, så tog du helt säkert en felsväng någonstans, eller så har du fel sorts strumpor på dig)

Over & out.

Ps. Detta inlägg skrevs först i http://darkcopy.com/, en sida jag rekommenderar för folk som tycker att det är distraherande att skriva på vit bakgrund då skärmens ljus skär i ens ögon. Ds.

söndag 15 september 2013

Frankenstein's Stämband

Ibland blir jag så full av prat att jag tror att energin skall göra mina stämband självmedvetna, som när Frankensteins monster blir träffad av blixtarna.
 Eftersom jag inte har någon önskan att uppleva tänkande stämband (eller att någon annan av mina kroppsdelar skall utveckla liknande attribut) så blir jag ibland något mindre uppmärksam gentemot mitt konversationsoffer. I efterhand så kan jag tänka tillbaka till samtalet och tänka "oj, det där var ju intressant! Varför visade jag inte mer intresse för det samtalsämnet?" (och där har ni första meningen på länge där jag använt kursiv text). Följt av en liten våg av dåligt samvete.
Och ett litet hopp om att jag inte verkar vara alltför självupptagen.

Over & out.

måndag 9 september 2013

Byggare Ludd

Idag var jag armeringsjärnens mästare.
Huset som skulle armeras är min morbrors, och det ligger på ett berg i Björkö hamn.
Eftersom det är ett ganska så tätbebyggt område (och kanske för att min morbrors bygge kommer att skymma lite av havsutsikten för en del grannar) så har projektet röjt upp en del känslomässigt damm.

Min morfar, som oftare är där och jobbar än min morbror, har kommit att kalla de gnälligaste grannarna för 'Al Qaida'. Dels för att de alla håller både ögonen öppna och övervakningskameror påslagna (tills morfar, f.d. polis, påpekade att det krävs tillstånd för sådana) för eventuella felsteg i projektet, och dels för att de alla håller varandra uppdaterade om vad som händer på tomten.

 Jag steg upp klockan sju (idag, på min lediga dag!) och var vid tomten klockan åtta. Sedan dess fram till alldeles nyss har jag (med morfars hjälp) visat de rackarns armeringsmattorna vem som är boss.
Jag har slängt dem hit och dit, och surrat fast dem med ståltråd. Till slut så täckte de alla 200 kvadratmeter.

Take that, armeringsjärn!!

Over & out.

torsdag 5 september 2013

Angående Katastrof

Jag har kommit fram till något som är viktigt för detta lilla hörn av cyberrymden.
För att komma fram till det här viktiga som jag skall avslöja alldeles strax, så var jag tvungen att minnas syftet med Katastrof, så som jag tänkte det från början. Då det bara var jag här och detta var mitt lilla myshörn.
Min tanke med detta arkiv var att det skulle bli den lilla platsen där jag inte behövde anpassa mina texter efter publik, skolarbete, granskning, jobbsökande osv. Jag skulle skriva det jag kände för.

Men precis som allt annat så har idéer en förmåga att förändras över tid. Så även denna. Jag började få besökare, om än bara ett par som kom in och hälsade på helt anonymt varje dag.

Jag har nu kommit fram till att jag inte njuter lika mycket av att skriva här längre, och jag tror att anledningen till denna tappade lust är att jag har börjat bry mig om dessa små besökare (som är väldigt välkomna hit, för övrigt!). Jag har satt en högre standard för vad jag kan publicera. Men nu tänkte jag ändra på det.
Med detta inlägg tänkte jag försöka gå tillbaka till att inte oroa mig.

Over & out.

fredag 30 augusti 2013

Pratar om mig själv

Under de senaste månaderna har jag haft väldigt svårt för att hålla intresset uppe för "projekt" jag håller på med.
 Jag har återupptagit min drömdagbok, börjat träna, bestämt mig för att skriva klart skrivprojektet jag nämnt tidigare i denna blogg, tagit de första stegen till en hälsosam dygnsrytm, börjat stretcha för att till slut bli ordentligt vig, med mycket mera som jag inte kan komma ihåg för tillfället.
 Inget av dessa små göromål har kommit särskilt långt.

Under min kreativa process så föreställer jag mig samtliga stegen jag behöver ta för att nå det utsatta målet.
Vi tar skrivprojektet som exempel. Jag tänker ut grundstenarna i berättelsen, vändpunkter, knytpunkter och andra (ogrammatiska) punkter. Jag funderar lite löst på hur mina karaktärer tar sig från en punkt till nästa, hur de reagerar och utvecklas.
 Men sedan när jag har allt klart i mitt huvud så har jag inte längre lust att formulera det i text. Eftersom jag redan vet hur allt kommer att gå i historien så tappar jag intresset.

Samma sak gäller för de ovan nämnda "projekten". Jag vet att jag har förmågan att bli vig, vända på dygnet o.s.v., och där försvinner utmaningen, antar jag.
För att jag skall avsluta något som jag påbörjat så krävs det ett mål som jag inte riktigt kan se mig själv uppnå. Tror jag.

Over & out.

fredag 16 augusti 2013

Höst.

Hösten börjar sippra in i verkligheten på alla fronter.
Jag har hittat min höstmusik (Goldmund), och mycket verkar kallna.
Jag har börjat fantisera om att flyga söderut.
Den bästa lösningen på säsongsproblemet vore att hitta ett jobb i något sommarland och flytta tillbaka när vintern har dött.
Om två veckor och tre dagar börjar skolan, och med den kommer morgnar då jag står vid busshållsplatsen och kollar på stjärnorna.

Just resan i vintern till skolan på morgonen minns jag som lite magiska. Inte riktigt verkliga, långa pauser mellan uppvaknandets ritualer och studierna. Iskalla byxben och min favoritvinterjacka (som är smutsig och sliten, vilket är ett vanligt attribut för kläder som tillhör mina favoriter).

Mycket verkar kallna.
Over & out.

tisdag 13 augusti 2013

Kortfattat inför Universitetet

Just nu har jag inte en enda aning om huruvida jag kommer att ta kandidatexamen i Geografi. Det är det programmet jag har kommit in på, men att hoppa av känns som ett alternativ, om jag inte skulle trivas.
 Jag ser fram emot det lite. Allt det där med nya vänner och så, och även att känna att studierna för första gången verkligen har direkt inverkan på mitt liv.
Nervositeten som jag kände förra sommaren är frånvarande, kanske på grund av att jag nu skall plugga i Sverige. Men å andra sidan så handlar detta om tre år av mitt liv, vad jag skall specialisera mig på under hela mitt framtida yrkesliv (för det är väl så man gör, skaffar utbildning och börjar jobba?), till skillnad från 4 månader på en engelskakurs som mer var som en semester än en studieresa.

torsdag 8 augusti 2013

Cassiopeia


Jag har aldrig varit på en bar som liknar Cassiopeia, Berlin. Hälften var som en park, inhägnad av hus (detta var östberlin, så jag antar att det är billigt att hyra i området däromkring), och hälften var en klätterpark, med både höjdklättring på fasaden av en tornbyggnad och bouldering, både utomhus och inomhus.
  Så där satt jag, efter att ha tagit mina halvdöda ben från hostellet på Oranienburgerstrasse, längs berlinmurens kvarlevor, och uppför en järnvägsbro, drack öl (som jag återigen fått smak för efter Hamburgkonserten, då jag drack en Staropramen efter två timmars vätskelös kösession) och kollade på folk som klättrade på hus.Återigen så märkte jag att tyskar inte verkar bry sig om att köa inför konserter. Jag kom en och en halv timma tidigt (till mitt försvar har jag inte haft någon klocka eller mobiltelefon under den här resan), och i baren svarade man såhär på min fråga om var entrén till konsertlokalen låg: "Är inte du väldigt tidig?".

När konserten var över, 5 timmar efter att jag kommit dit, så ösregnade det, och jag tog staplande steg nedför trappan. Staplande av att ha gått jag-vet-inte-hur-många timmar den dagen, staplande efter en hysterisk, extatisk konsert. En och en halv timma senare staplade, staplade, staplade jag mig uppför trapporna till hostelet, och upptäckte att någon hade tagit sängen jag bäddat, och till mig lämnat den mest krångligt placerade överslafen i rummet.

Idag spenderar jag dagen i en förfärligt bekväm lädersoffa. Inga museum idag, inga shoppingrundor, inget turistande, inget UPPLEV BERLIN. För jag har fått nog. Mina ben har fått nog.

Over & out.

Ps. Detta skrevs på hostellet igår eftermiddag. Nu är jag hemkommen och halvt välbehållen. Nästa inlägg kanske handlar om mannen som avslöjade sig för mig som amerikansk spion på bussen dit. Ds.

måndag 5 augusti 2013

Danmark, fem dagar


Det hände inte så mycket när vi var ute och cyklade. Inga olyckor, inga utomkroppsliga resor, inga meditativa insikter. Det mesta som hände var att vi lade en hel massor av mil bakom oss, samtidigt som vi gråmade oss över uppförsbackar och kände oss kungliga i nedförsbackar. Och kollade på kartor.
 Jag tror att det största nöjet på kvällen, när vi satt upp tältet och käkat (det blev oftast snabbmakaroner med jordnötssmör och jordnötter, med jordnötschoklad till efterrätt), var just att kolla på kartan. Jämföra den lilla biten vi avverkat den dagen med det som är kvar, planera morgondagens rutt, och ibland även överraskas av hur mycket man kan cykla på en dag.




Över gränsen till Tyskland cyklade vi utan att märka något förrän vi råkade på ett hotell där vi stannade för att vila och fylla på vatten. Texten på reklamskyltar, information och restaurangmenyn var både på tyska och danska, så jag tog mig nöjet att fråga i receptionen:
"Ursäkta, vilket land är vi i just nu?"
Svaret blev Tyskland, och att gränsen var 200 meter norrut.

Over & out.


Ps. Min katt mår bättre nu. Vi tror att anledningen till hans matvägran var ett sår i tandköttet, som kan ha kommit av ett försök att ge honom antibiotika för hans öroninflammation. Å andra sidan hade han börjat svälta lite innan den incidenten. Så jag vet inte. Huvudsaken är att han lever, och att vi nu satt honom på en viktökningsdiet av tonfisk och grädde, vilket han äter självmant. Ds.

tisdag 30 juli 2013

Skuldkänslor, Robyn och resa

Innan jag åkte så hade min katt slutat äta sitt torrfoder, i samband med att vi började ge honom antibiotika för öroninflammation och tabletter för bandmask. Först tvingade jag honom äta fodret (dvs. jag höll kvar honom tills han åt självmant, och sedan gav jag honom en bit skinka som belöning), men sedan så började han vägra helt. Så jag började ge honom tonfisk istället, vilket han gladeligen åt.
Detta sade jag till min mor via telefon till Danmark, men jag glömde det säga till min äldre bror, innan jag åkte. Han skulle komma hem och vakta huset tills min yngre bror kom hem ett par dagar senare.
I söndags hittade Julius Morris undernärd och apatisk under vardagsrumsbordet. Efter tvångsmatning började han gå omkring, han drack tydligen väldigt mycket. Igår kväll blev han utsläppt, och har inte kommit hem sedan dess.
Känns som om det är mitt fel. Morris fyller snart 8 år.

Jag var borta på resa i 11 dagar, och hade hela tiden alla tänkbara låtar av Robyn på hjärnan. Så sedan jag kom hem vid 21-tiden har jag duschat, ätit, och lyssnat på henne. Mest Hang with me, som spelades på Danmarksfärjan den 18/7, och som hängt med i mitt huvud till Hamburg, Smygehuk och hem.

Här är en bild tagen på tåget från Båstad, som för övrigt är en rätt så mysig stad. Hon som kontrollerade biljetterna såg att jag hade uppe kameran och insisterade på att ta ett kort på oss.
Jämför färgen på mina ben med färgen på mitt ansikte, och vet sedan att solkräm inte förhindrar UV-framkallade pigmentförändringar.


söndag 14 juli 2013

Morfar.

Idag var jag hos morfar för att  kolla över cykeln en sista gång innan vi åker ut.
I sin verkstad har han en väldigt exakt ordning. Som Alfons pappa sade, "var sak på sin plats". Detta är något som han aldrig kan poängtera för ofta, och något som han gärna jämför med vår hopplösa stökighet här hemma.
Till exempel så skulle vi koppla loss kedjan från cykeln, och efter att ha konstaterat att den inte hade något kedjelås, så tar han två bestämda steg och plockar ned från väggen en Kedjesprängare.
En Kedjesprängare. Något som jag aldrig hade hört talas om - han visste till och med var han hade den, utan en sekunds eftertanke.
  Samma sak var det när han skulle leta upp sitt gaskök på vinden. Upp för trappan bar det, långt in i vinden, han lyfte på två gitarrer, flyttade på en stor, grå säck med isolationsmaterial, kollade under en stor låda med allehanda smågrejor, och där låg en kartong med gaskök och kvitto från 1984.

Min morfar och jag har under min uppväxt (och synnerligen under min tidiga adolescens) haft åsikter som varit varandras motpoler, och mer än en gång har jag rest mig från matbordet och stuckit därifrån i vredesmod. Jag kan bara tycka synd om min mormor de gångerna, då jag lämnade hennes mat oäten på bordet. Men dessa tillfällen kan jag lyckligtvis räkna på en hand.
De gånger jag suttit och myst vid släktmiddagar och lyssnat på hans historier (som jag gärna hör igen och igen och igen - ni som har en äldre släkting känner säkert igen känslan) kan jag inte räkna alls. Men jag kan känna deras antal i hjärtat. Wow, vad smörigt det blev.

Min morfar var polis från sextio- till slutet av nittiotalet. Han har de unkna och malätna åsikter om invandrare som man kan hitta bland äldre människor (åsikter som jag har förståelse för, i.o.m. hans bakgrund på knarkroteln i Göteborg), och en stark övertygelse om hur man bör se ut ("klipp håret, raka dig, sätt på dig strumpor").

Under den senaste tiden, med början en natt då jag drömde om hans bortgång, har jag börjat tänka på hur mycket jag kommer att sakna min morfar när han gått bort. Men förhoppningsvis så får han 10 år till, och då kanske jag är mer redo att hantera hela grejen.
 I min fantasi är han odödlig.

onsdag 10 juli 2013

Trädgårdsäventyr



Idag är dagen mitt tält tar med mig på sin jungfruresa.
Fotot togs av mig, med kameran hängande från sovrumsfönstret, efter flera försök.
Först tänkte jag ta bilden av mitt tält, ensamt på gräset.
Sedan såg jag självutlösarens tiosekundersgräns, och kände att jag var i behov av en utmaning.

söndag 7 juli 2013

Björködagen

Edit: Lite information för er som kommer hit från Google;
Björködagen är årets stora folkfest på vår lilla ö. Man vallfärdar till hamnen för att ta del i hoppborgande (om man är liten och glad), lottdragande (både för stora och små - se inlägget nedan), glassätande och se det Stora Ankracet i gästhamnen. För de lite äldre blir Björködagen till björkökvällen på restaurang Seaside, vilket är Den Stora Kvällen, Dagen D (eller B), för dem som jobbar där. Nu kommer originalinlägget:


Igår var första gången på ett par år som jag faktiskt tog mig ned till hamnen för att kolla på festligheterna kring Björködagen.
När jag var liten brukade min far hjälpa till på lotterierna på området, och jag fick ofta hjälpa till med försäljningen. Det var under en sådan dag, när far min köpte lite lotter åt oss, som jag vann Den Stora Toblerone-asken. Det finns nog få saker som är bättre än att vara 9-10 år och vinna en chokladask som är lika stor som en själv.

På Glassboa var det fullt ös, så som det bara kan vara en solig Björködag. Det var redan fem som jobbade, så jag åkte hem istället och tog mig ett rejält cykelpass. På färden såg jag Glassboacyklar fara kors och tvärs över ön, och blev lite glad för att det går så bra med cykeluthyrningen.

För att fly min brors härjande vänner därhemma så packade jag en gympapåse och hojade ned (hoj-hoj-hojade ned) till Trollvik, där det självklart också var fullt av härjande ungdomar.
Som dessutom tyckte att det var roligt att leka kommentatorer till mitt badande. Blev lite road, men hade stannat längre om jag hade viken för mig själv.

Inga funderingar eller tankegångar att redovisa idag.
Over & out.

onsdag 3 juli 2013

En utflykt till verkligheten

Jag var på fastlandet för första gången på vad som kändes som en månad, men som egentligen bara var en vecka.
Men den här gången tog jag bussen till staden (tog cykeln till färjeläget och glömde min bok på pakethållaren - glad att jag hade sinnesnärvaron att förvara den i en plastpåse, med tanke på vädret). Väl där kändes det som om den vanliga, lediga sommarvardagen flytt från öarna - in till Göteborg - och ersatts av en allestädes närvarande serviceatmosfär.
Väl där så slapp jag helt plötsligt att vara beredd på att hoja ned (ett uttryck jag ler åt) till Glassboa och assistera, skopa upp glass, koka kaffe, hyra ut cyklar.

Efter att ha gjort mina ärenden träffade och fikade jag med en tysk vännina som tycktes leva som jag skulle kunna leva, om jag bara väntat med att köpa min dator till hösten.

Började tycka att det var dags för att läsa lite svenska författare, och tänkte jaha, då får jag väl gå ifrån sci-fi ett tag då. Sedan kom jag att tänka på Karin Boye, och det kändes i hjärnan på mig som när man till slut får den rätta biten i Tetris, eller lyckas koppla fast säkerhetsbältet i ett knökfullt baksäte, eller första gången man lyckas böja en ton på munspelet.
Köpte Kallocain idag.

Tror det var allt.
Over & out.

lördag 29 juni 2013

Göromål 2

Just nu tar jag ett långt andetag, ett som tar två veckor och fem dagar att fylla lungorna med.
Jag andas in känslan av att vakna upp i en säng, närheten till god mat och det enkla livets bekvämligheter.

Eller, på ett sätt kommer livet snart bli mycket enklare. Så snart vi packat våra cykelväskor och landat i Danmark så kommer vi inte göra mycket annat än att sova, cykla och äta.

En vecka från Fredrikshamn till Hamburg. Det blir nästan 10 mil om dagen. Vette fan om det kommer att funka.

Förra veckan cyklade jag till sommarstället på Flatön, vilket är ungefär 11 mil. Det tog 6 timmar , med pauser och felcyklande och färjor och allt. Jag var trött hela första och andra dagen. Sedan upprepades hela processen när jag cyklade hem, vilket gick på 5 timmar, men var väldigt mycket jobbigare under de sista 2-3 milen.

Att göra samma sak en vecka i sträck... Tror inte jag riktigt förstår hur jobbigt det kommer att bli. Men en del av mig tror att det kommer att gå, så länge vi har ett ordentligt näringsintag.
Jag kommer, som jag nämnt i föregående inlägg här, att videoblogga så mycket som möjligt under färden. Vandringsvloggen från 2012 var ett projekt som jag blev väldigt nöjd med, mest på grund av minnesvärdet, och att jag får lust att ge mig ut i skogen igen när jag kollar på det.

Det var väl allt för den här gången, antar jag.

Over & out

tisdag 11 juni 2013

Snart.. Snart.

Med sommarlov (d.v.s. inga fler vikariat) på Västergårdsskolan, Game of Thrones (som jag läst mer eller mindre kontinuerligt i ett år nu) utläst och ett cykeläventyr som närmar sig alldeles för långsamt, så går mina tankar mer och mer till förberedelser inför avresan. Kanske i brist på annat att tänka på eller göra.

Det jag menar är att det har blivit lite tomt häromkring, utan sysselsättningar som känns meningsfulla (vet inte hur meningsfullt det är att läsa GoT, men ja, du fattar).
När man har fått sig en rejäl dos av Mass Effect, och klockan bara är fyra på eftermiddagen, vad gör man då?
I skrivande stund kommer jag på ett par sysselsättningar:
  •   Kajaken skall plockas fram och invigas för säsongen. Det har varit dags ett tag nu, men med öarnas ständiga blåst så har det inte riktigt känts rätt ännu.
  • En ordentlig cykelrutin skall uppnås/tas fram. Tio mil per dag känns just nu ganska så långt bort. Ganska väldigt, för att erkänna.
  • Den sista veckan inför avstamp tänker jag lite på att flytta ut i trädgården. Det känns lite löjligt, men jag tror det skulle vara skönt att redan ha vanan att sova i tält när vi börjar i Fredrikshamn, för att slippa de första dagarna av sömnlöshet.
    Jag får se om jag vågar. Töntigt, som sagt.
Andra förberedelser som är kvar är; att köpa frystorkat käk och vägkartor över Danmark och Tyskland; växla pengar; få tillbaka min sovsäck som är utlånad till en bekant... Och inte så mycket mer.
Vill gärna göra en videologg, som vi gjorde på vandringen 2012 (Se den på youtube här).
Så det kan man ju se fram emot. Eller något.

Over & out.

måndag 27 maj 2013

Spandex och cykling

Förspelet till Hissingen Runt började på lördagen, då jag och min cyklelkompanjon åkte hela vägen in till start, för att upptäcka att vi hade tagit fel på datum. Väl hemma satt jag och gjorde mest ingenting. Vid 11:30 så insåg jag att en "normal" dygnsrytm inte riktigt är min grej. Alldeles för mycket vakentid. Man vet ju inte vad man ska göra med all tid man plötsligt har.
På söndagen vaknade jag av att min kompanjonen ringde och sade "Skynda dig, det är 5 minuter tills färjan går!".
Jag kollade på min väckarklocka. Den visade 17:26. Tror det är dags att byta klocka.
Så istället för att ta den planerade 07:30-färjan, så blev det en halvtimma senare, vilket inte var helt fel, för vi hade ändå gott om tid innan starten 09:10.
Väl vid startområdet så kände jag mig lite vilsekommen. Där stod vi med gympakläder och gubbcykel (min cykelkompanjon hade dock en gammal tävlingscykel), i ett hav av spandexklädda hurtbullar på sina pinnsmala räsercyklar.

I första milen så blev vi tusenfalt omkörda av dessa hurtbullar som skoningslöst prejade oss ur vägen med sina gormade utrop av "HÅLL HÖGER!".

Sex timmar och 19 minuter senare så kom vi i mål, solbrända, skakiga, medfarna och hungriga. Där blev vi tilldelade LASAGNE (och en medalj).
Under sista milen drevs cyklarna mer av viljekraft än benstyrka. "Bara ett par kilometer kvar... Runt nästa sväng... Kanske nästa igen... Snart framme, snart där."

Detta året tränade vi knappt, med filosofin att vi skulle chocka oss med verkligheten av vad som komma skall (fast den egentliga anledningen var att jag helt enkelt inte tog mig tid att träna).

Nästa år skall det gå på under sex timmar.

Over & out.

torsdag 23 maj 2013

En skoningslös text (angående anställningar och annat)

Här kommer jag och helt skoningslöst lägger upp en text, utan ett enda ursäktande om hur lång tid som gått sedan mitt senaste inlägg.
Någon bör ju försöka lära mig lite hyfs. Och misslyckas.

Pojken som kallades Säljare är död och begraven. Han vilar i frid, speciellt efter det att han såg storleken på lönen för sitt slit.
Sedan säljkampanjen tog slut den 21 April så har jag varit arbetslös. Eller som jag brukar säga när någon frågar mig vad jag gör: "Jag är väldigt lite arbetslös, för att vara arbetslös".
 De olika vikariaten avlöser varandra från dag till dag, tillsammans med ett och annat ströjobb lite här och var.
Ludvig är namnet på musikläraren, gympaläraren, NO-läraren, fritidspedagogen, barnskötaren, grillmästaren och glassförsäljaren.

 Av titeln grillmästare har jag bara gjort mig halvförtjänt. Fler än tusen korvar grillade jag över två dagar, under en halvsolig himmel och bredvid en döende vintervind. Leif "Loket" Olsson skrattade när jag anmärkte "Ja de e viktigt me kôrv o brö'", men annars verkade han halvnöjd med sin uppgift - att snurra på ett hjul inne i affären som hade invigning.

Jag gungade dagisbarn idag så länge att jag själv kände mig sjösjuk av de pendlande rörelserna, och om inte "Loket" blivit immun mot sådana snurriga placebo-effekter, så tycker jag djupt och innerligt synd om karln.

Nästa: Hissingen Runt på en gubbig sjösalacykel.

Over & out

torsdag 18 april 2013

Mormor är sjuk!

Min mormor är inte sjuk. Däremot är dagens titel arbetsnamnet på ett gammalt fantasyprojekt jag nyss börjat skriva på igen, efter att ha låtit det ligga och samla binärt damm på hårddisken i tre år snart.

Några av er kanske kommer ihåg det. Det var en söt och magisk liten berättelse vars enda syfte var att vara en hink där jag kunde hälla mina imaginära situationer som för det mesta var uppbyggda på ordvitsar eller TV-spelssatirer.

På väg till jobbet så spenderar jag alltid en hel massor av tid på färjor. Denna tid går för det mesta åt till  läsning, men häromveckan hade jag med ett skrivblock, och med ens så var huvudkaraktärerrna Tilja och Taro vid liv, och mormodern återigen svårt uppsvälld.
Just nu så går jag igenom de gamla filerna för att ändra på de tramsigare delarna.
Detta skulle vara så mycket enklare om jag inte hade tre olika dokument som alla är uppdaterade på vissa ställen, och helt skissaktiga på andra.
Slarviga lilla Ludvig från första ring. Jag skulle piska lite ordning i dig om jag fick chansen.

Over & out.

måndag 8 april 2013

Tankar från krogen

Så jag var på Sticky Fingers i fredags.Varför jag valde detta mindre än mediokra ställe att tillbringa min tjugoårsdag på har jag ingen aning om.
Kvällen började, som den ganska ofta gör, i en hemtrevligt stökig tvåa mitt i Haga. Efter att ha brukat en del av min symboliska första skörd från systemet, bestämde vi oss för att gå ut.

Fyra timmar senare hade jag dominerat på de två flipperspelen som stod alldeles bredvid toaletterna på Sticky. Temat för den ena maskinen var Batman från filmen the Dark Knight, vilket var en glad överraskning, då jag inte trodde att flipperspel fortfarande tillverkades.
Jag hade även blivit av med min sovplats p.g.a. att min värd raggat upp en korpulent, kortklippt och upphetsad kvinna, som han med sin nedsatta omdömesförmåga tänkte ta med hem.

Planen blev då att stanna på krogen tills det stängde, sedan dra till centralen och ta första bästa bussen till den tidigaste färjan hem. Under dessa två timmar av tillnyktrat avvaktande och lugnt kringdrivande observerade jag två saker:

* Alla killar jag såg på dansgolvet på entréplan hade rutig skjorta och kortklippt hår.
Jag tittade ned på min rutiga skjorta, och kände på min lugg som jag planerat att klippa sedan en tid tillbaka. Herregud, hur hamnade jag här?

*Klockan halv fyra på morgonen var dansgolvet fortfarande halvfullt, vilket man inte kan säga om själva dansörerna och dansöserna, för de var lite mer än så. Jag observerade danssteg som kunde få namnen "den nervösa tomtenissen" eller "den steppande fotbollsupporten".
De såg ut att ha väldigt roligt, men herregud vad jobbigt det var att se.

Klockan blev fyra och Sticky slog igen dörrarna. Min värd hade under tillnyktrandet insett det totala misstaget han höll på att begå, och gjorde tillsammans med Undertecknad en snabb sorti. Vägen gick förbi Abbes pizzeria, där vi köpte kebabrullar och avslutade kvällen med att spela Halo 3 tills vi somnade.

fredag 22 mars 2013

Pojken som kallades Säljare

Fram tills i tisdags, så kände jag att mitt jobb var överkomligt. Jag slet inte ut mig själv, det var ingen som pressade eller skällde ut mig. Dåligt säljande gav inga direkta konsekvenser, mer än min egna lilla besvikelse.
Sedan fick vi en ny chef.
En norsk chef. Asiatisk. Nationell MMA-mästare.

Ända sedan jag fick höra att vi skulle få en norsk-asiatisk chef, så har jag försökt föreställa mig honom, men det blev bara bilder i mitt huvud av en liten rolig kontor-nisse med fyrkantiga glasögon som tagen ur en mangaserie. Men den bilden stämde inte riktigt överens med det jag hade hört om honom; att han var hetlevrad, hade farliga vänner, och "visste hur man tjänar pengar".

 Så när jag klev in på kontoret och såg honom så blev jag inte förvånad av att se en extremt välbyggd medellång, snaggad kille med ganska så platt ansikte. Han ser verkligen ut som en kampsportsmästare, komplett med en stor tribaltatuering på ena armen, uppsvälld av muskler.
Sedan blev vi utskällda allihopa förutom en, som sålt tillräckligt bra. Inte på det gormande, revbensknäckande sätt som jag hade förväntat mig. Mer liknande en sån där "ajajaj, nu ligger jag brunt till, nu måste jag sälja mer eller möta hans vrede"-utskällning. En sån där, du vet.

Imorgon skall jag möta hans vrede.
Det kommer att låta ungefär såhär (tänk er en Bergen-dialekt på chefen):
Han kommer att peka på min stora, fina femma (5) som står i kolumnen för mitt namn, och säga:
"Och Ludvig?"
Och jag kommer att svara:
"Fyra."
Tystnad. besviken, stirrande tystnad.
"Det här är icke okej. Berätta. Vad hände?"
Följt av mina ursäkter, följt av hans klagomål, hot och besvikelse. Följt av "Det här måste bli bättre. Nu sätter vi ett ännu högre mål, och du ska fan nå upp till det nu".

Det är egentligen inte så illa som det låter. Jag vet att han säger det han säger för att få oss att prestera bättre, kämpa mera och vara lite mer på kunderna. Och det funkar, faktiskt.
Han är, när allt kommer omkring, en väldigt bra talare och motiverare.

Men det sliter på en att kämpa och prestera och alltid vara i topp, inte låta en tas ned av sura gubbar som tar det som en förolämpning att man kommer och knackar på.
Eller rättare sagt, det skulle slita ännu mer på en om man faktiskt lyckades nå upp till det jag nyss skrev.

Over & out.

onsdag 20 mars 2013

Intervjun

För två veckor sedan ringde det på mobilen när jag som bäst satt och åt frukost i min arbetslösa blåmanet-tillvaro. Det var ett nollåtta-nummer, vilket med ens gjorde mig på min vakt. Jag svarade och fick en spann full av ord skoningslöst hälld över huvudet på mig.
Summan av kardemumman var att tjejen som ringde mig hade sett mitt CV på arbetsförmedlingens hemsida och undrade om jag ville gå på intervju. Under microsekunden innan jag svarade "JA." såg jag framför mig hur jag slängde min frukost i soporna, sprang till bussen i strumplästen för att hinna med första möjliga tåg till huvudstaden. Men intervjun hölls, tack och lov, i Göteborg, så den panikartade tankegången suddades snabbt ut. Sedan hände det som följer:

"När kan du komma?"
"NÄRSOMHELST."
"Eh, okej. Någon gång i veckan kanske?"
"IMORGON."
"Ja- eh-... ja, imorgon går väl bra. Klockan ett?"
"JAPP!"

Jag var bara glad över att få intervju. Jag visste ingenting om vad för slags jobb det var (huruvida jag inte lyssnade när hon berättade om det, eller om hon helt hoppade över den informationen, vet jag inte), så när jag fått mailet av henne om adress osv. så gick jag in på arbetsförmedlingen, och såg att det var ett försäljningsjobb.

Dagen därpå, iklädd skjorta (SKJORTA!!) (och andra kläder förstås) fann jag mig på Kungsportsavenyn nummer 3. Jag blev insläppt av en ung-gammal (ni vet?) stockholmare med skrovlig röst och ett utseende som hämtat (tyckte jag då) ur En Vampyrs Bekännelse. Han ledde mig till ett rum med ett bord, en klädhängare, massor av prylar på fönsterbrädorna, och väggar dekorerade med kartor över bostadsområden, fulla av anmärkningar och häftstift. Killen, som numera är min chef, hette Magnus, pekade på en av de tre ynkliga pallarna som stod runt träbordet, som mer hade formen av ett hustak än den plana ytan som ett bord vanligen har

Intervjun började efter ~10 minuter. Den inleddes med småprat om mestadels England, kulturen och kroglivet där. Sedan följde några ganska ledande frågeställningar ("Anser du att du är något av en tävlingsmänniska? För det är jag, jag tycker om att tävla om vem som säljer bäst" *HINT HINT*) Intervjun var över när han hörde att jag bodde på Björkö ("Men då känner du ju till området där vi ska jobba. Jättebra!").

(fick lite ont om tid nu, så jag avslutar detta inlägg med följande:)

Så nu jobbar jag som dörrförsäljare. Jag säljer inte dörrar, obs.

Over & out.

tisdag 26 februari 2013

Ludvigs Liv utan egen Dator: Del 1

Det är nu nio timmar sedan jag vaknade och försökte sätta på datorn och den svarade med en hänsynslös tystnad. Jag kollade sladden, men insåg att det alltid sitter ett batteri i min laptop (sedan kontakten till strömkabeln började glappa i höstas), och att om sladden vore urdragen så skulle batteriet ha matat ström åt min hungriga dator.
Men nej, min dator tycks ha dött svältdöden. Det är glapp någonstans därinne, skulle jag tro. Igår kväll gick den fint, och visade inga av de självmordstankar som måste ha varit närvarande i den lilla besten.

Igår så ringde det en noll-åtta när jag satt och åt lunch i godan ro och hade fräckheten att erbjuda mig en jobbintervju mitt i måltiden. Jag tackade vresigt ja, och återgick till vardagsrutinerna. Människan skulle skicka ett mail med adress och telefonnummmer till min blivande intervjuare. Jag kollade snabbt att jag fått mailet, och spelade League of Legends resten av kvällen. JAG KAN JU KOLLA ADRESSEN IMORGON, tänkte jag. DET ÄR NOG LUGNT, tänkte jag. MIN DATOR FUNGERAR JU IMORGON MED, tänkte jag inte, eftersom det var ett självkart faktum.
Jag kom dock på att Julius hade en dator som jag kunde lösenordet på, så det löste ju sig, där och då.

Men inte nu. Nu sitter jag här med farsans skruttiga Asus-surfplatta. Långsam som få är den, och hänger sig ibland gör den. KÖP ALDRIG EN ASUS, pojkar och flickor.

De enda symtomen jag känner just nu är rastlöshet, och liteoro över att spendera hela min sparkassa på en ny dator.Och ett konstigt, rämmande behov av att städe rummet.
Vad sjutton gör datorläsa väsen om dagarna?
Städar? Petar näsan?

Fortsättning följer.

Over & out.


fredag 8 februari 2013

Skulle du vilja höra om jag drömde om dig?


Om jag har en dröm som involverar en person jag känner i verkliga livet så får jag ofta lust att berätta för människan om drömmen. Inte för att jag är konstig eller läskig på något sätt, utan för att, herregud vilken konstig dröm det var.

När folk jag känner ibland berättar om att jag varit med i deras drömmar (för, ärligt talat,  alla drömmer ju om mig. En dröm utan mig är väl knappast värdig att  kallas en "dröm") så blir jag ofta intresserad eller glad. Ibland vet jag inte riktigt vad jag skall säga, men i de fallen är det oftast själva drömmaren som är jobbig eller pratar alldeles för mycket om det.

Men låt oss säga att jag drömde om just dig. Det var ingen konstig dröm, det handlade kanske bara om (som till exempel det jag drömde om i nattt) att vi åkte ut på en longboardresa tillsammans. Skulle du kunna höra det av mig utan att bli lite creeped-out?


Många gånger känns det som om folk är överuppmärksamma på folks inresse av en själv. Jag har hört mången elev säga att de tyckte att "läraren klädde av mig med blicken", till exempel. Det kanske helt enkelt var så att läraren har svårt med att kolla folk i ögonen (så som jag har ibland när jag känner mig lite obekväm eller nervös).

Ett annat sådant exempel är när jag i högstadiet dansade på gympalektionerna. Då var jag tvungen att kolla ned på fötterna för att inte tapa takten, och när jag dansade med en tjej så trodde ju hon givetvis att jag tog tillfället i akt och beundrade hennes kvinliga former, så att säga.

På samma sätt känns det som om människan jag berättar drömmen för, direkt tror att det har något med sexualitet att göra.

Men jag råkar bara vara en människa som gillar nattliga drömmar.

Detta inlägg till ära tänkte jag kopiera ett inlägg från min drömdagbok:

"Skrivet den 13 Juni 2012

För ett par dagar sedan drömde jag om att  jorden var på väg att kolidera med Mars, och att allt liv snart skulle släckas ut. Jag var i ett tillstånd av underliggande skräck, men med en dominerande känsla av triumf och frihet då alla släppte på gränserna och vågade göra saker för att de ändå skulle dö imorgon. Sedan började våldsamma jordbävningar och folk försökte överleva så länge som möjligt."


Kanske inte den  mest detaljerade drömmen jag någonsin skrivit ned, men nog en av de mer händelserika. När jag började skriva för fyra år sedan så var de enda reglerna jag hade att skriva ned ALLA detaljer jag kom ihåg, hur obetydliga de än var, och att inte skriva ned, ja, mer intima drömmar, så att säga.
Det jag har märkt är att jag drömmer mycket mer under den tiden som jag antecknar mina drömmar, och att jag nästan inte kommer ihåg några drömmar alls när jag inte skriver ned dem.

Over & out.

tisdag 22 januari 2013

Fyra stycken science fiction (nu med TVÅ efterord!)



Besättningsmedlem Agen T. Halley satt i det medvetet obekväma kontrollsätet, som hade orden "Ansvar är Obekvämt" inristade i stolsryggen. Ljuset från en holografisk bildskärm förstärkte de rynkor i hans ansikte som skvallrade om en slarvig sovcykel, medan stroboskopiska reglage och knappar på instrumentbrädan framför honom blinkade i takt och otakt med varandra.
  Försiktigt bytte han ställning i stolen, sträckte sig efter koppen med rykande innehåll som stod placerad på instrumentbrädan. Den lämnade en halvmåneformad pöl på den lilla skärmen som tyst fortsatte att visa nummer och stapeldiagram som såg viktiga ut. Halley blåste på drycken och sörplade ljudligt varefter han ställde ned den på den lilla skärmen igen.
 Vilken otroligt ostädad planet.   Han studerade den där den sakta roterade på skärmen, försökte penetrera projektionen med blicken för att hitta en insikt som han hoppades låg gömd i himlakroppens löjligt många och komplicerade kustlinjer.  På hans egen hemplanet så hade ledarna för många tusen år sedan förstått fördelarna med, och tillämpat, en fullständigt symmetrisk kontinentstruktur.
 Vilken otroligt märklig planet. Under de årtionden som hans skepp och dess besättning arbetat runt den lilla planeten så hade de bara sett ett fåtal primitiva farkoster fara omkring antingen i atmosfären eller till planetens enda lilla månen. Varje gång så hade en del av farkosten störtat ned mot planeten igen för att brinna upp i dess syrebaserade atmosfär. Han hade inte sett skymten av någon flotta, och de hade inte kunnat lokalisera några extraplanetära kolonier, trots att det fanns två beboeliga planeter och minst dubbelt så många sådana månar i deras eget stjärnsystem. Faktum var att det mest intressanta som hänt under deras uppdragstid var uppskjutningen av en liten rymdstation som nu legat i omloppsbana i ett antal år. Än en gång förbannade han den oförsiktighet som fått honom skickad till denna avlägsna och ociviliserade plats av den lilla spiralgalaxen 12x-D7. Ett idiotiskt namn på en galax, 12x-D7. Tur att upptäckarens rätt att döpa konstellationer efter sig själv avslogs.
 
1
Ovanstående text har legat på min hårddisk i några veckor nu, och jag har inte tagit mig för att skriva någon fortsättning.
Tror inte att jag kommer att kunna skriva något längre så länge jag har internetuppkoppling.

2
Jag läste igenom texten igen och hittade en massor av jobbiga och smått pinsamma språkfel, upprepningar, stavfel osv.... många är redigerade, men inte alla. Awkward.

fredag 18 januari 2013

ingen funktion

Jag fastnade i sysslolöshetens malström, tror jag, för nu har jag suttit på ändan i en hel månad. Nog för att jag har sökt jobb, men bara halvhjärtat. Jag skulle vilja skylla på internetuppkoppling och allt vad det innebär med distraktionsmoment och tillfällig förströelse.

Jag försöker komma ut i friska luften lite då och då. Röra om i degen så att den inte jäser sig alltför stor (konstig liknelse?). Men att jag kan räkna dessa små expeditioner på fingrarna tyder nog på att jag ändå sitter still alldeles för mycket.
Det har blivit två cykelturer; en till Säve, Vågmästarplatsen och sedan hem; en till Torslanda, Sillvik och dess naturreservat, och sedan hem.
Det har blivit två vändor till arbetsförmedlingen. Första gången hade de stängt, så jag gick hem via Hönö Pinan efter en stunds läsning på biblioteket.
Slutligen blev det en vända till stan, för att ge blod, fika och ta ett par öl med en bekant.

Och nu sitter jag här och jäser, ovillig att motionera i kylan, väntar på våren.

Ps. Ändrade citatet under bloggbannern.