fredag 22 mars 2013

Pojken som kallades Säljare

Fram tills i tisdags, så kände jag att mitt jobb var överkomligt. Jag slet inte ut mig själv, det var ingen som pressade eller skällde ut mig. Dåligt säljande gav inga direkta konsekvenser, mer än min egna lilla besvikelse.
Sedan fick vi en ny chef.
En norsk chef. Asiatisk. Nationell MMA-mästare.

Ända sedan jag fick höra att vi skulle få en norsk-asiatisk chef, så har jag försökt föreställa mig honom, men det blev bara bilder i mitt huvud av en liten rolig kontor-nisse med fyrkantiga glasögon som tagen ur en mangaserie. Men den bilden stämde inte riktigt överens med det jag hade hört om honom; att han var hetlevrad, hade farliga vänner, och "visste hur man tjänar pengar".

 Så när jag klev in på kontoret och såg honom så blev jag inte förvånad av att se en extremt välbyggd medellång, snaggad kille med ganska så platt ansikte. Han ser verkligen ut som en kampsportsmästare, komplett med en stor tribaltatuering på ena armen, uppsvälld av muskler.
Sedan blev vi utskällda allihopa förutom en, som sålt tillräckligt bra. Inte på det gormande, revbensknäckande sätt som jag hade förväntat mig. Mer liknande en sån där "ajajaj, nu ligger jag brunt till, nu måste jag sälja mer eller möta hans vrede"-utskällning. En sån där, du vet.

Imorgon skall jag möta hans vrede.
Det kommer att låta ungefär såhär (tänk er en Bergen-dialekt på chefen):
Han kommer att peka på min stora, fina femma (5) som står i kolumnen för mitt namn, och säga:
"Och Ludvig?"
Och jag kommer att svara:
"Fyra."
Tystnad. besviken, stirrande tystnad.
"Det här är icke okej. Berätta. Vad hände?"
Följt av mina ursäkter, följt av hans klagomål, hot och besvikelse. Följt av "Det här måste bli bättre. Nu sätter vi ett ännu högre mål, och du ska fan nå upp till det nu".

Det är egentligen inte så illa som det låter. Jag vet att han säger det han säger för att få oss att prestera bättre, kämpa mera och vara lite mer på kunderna. Och det funkar, faktiskt.
Han är, när allt kommer omkring, en väldigt bra talare och motiverare.

Men det sliter på en att kämpa och prestera och alltid vara i topp, inte låta en tas ned av sura gubbar som tar det som en förolämpning att man kommer och knackar på.
Eller rättare sagt, det skulle slita ännu mer på en om man faktiskt lyckades nå upp till det jag nyss skrev.

Over & out.

onsdag 20 mars 2013

Intervjun

För två veckor sedan ringde det på mobilen när jag som bäst satt och åt frukost i min arbetslösa blåmanet-tillvaro. Det var ett nollåtta-nummer, vilket med ens gjorde mig på min vakt. Jag svarade och fick en spann full av ord skoningslöst hälld över huvudet på mig.
Summan av kardemumman var att tjejen som ringde mig hade sett mitt CV på arbetsförmedlingens hemsida och undrade om jag ville gå på intervju. Under microsekunden innan jag svarade "JA." såg jag framför mig hur jag slängde min frukost i soporna, sprang till bussen i strumplästen för att hinna med första möjliga tåg till huvudstaden. Men intervjun hölls, tack och lov, i Göteborg, så den panikartade tankegången suddades snabbt ut. Sedan hände det som följer:

"När kan du komma?"
"NÄRSOMHELST."
"Eh, okej. Någon gång i veckan kanske?"
"IMORGON."
"Ja- eh-... ja, imorgon går väl bra. Klockan ett?"
"JAPP!"

Jag var bara glad över att få intervju. Jag visste ingenting om vad för slags jobb det var (huruvida jag inte lyssnade när hon berättade om det, eller om hon helt hoppade över den informationen, vet jag inte), så när jag fått mailet av henne om adress osv. så gick jag in på arbetsförmedlingen, och såg att det var ett försäljningsjobb.

Dagen därpå, iklädd skjorta (SKJORTA!!) (och andra kläder förstås) fann jag mig på Kungsportsavenyn nummer 3. Jag blev insläppt av en ung-gammal (ni vet?) stockholmare med skrovlig röst och ett utseende som hämtat (tyckte jag då) ur En Vampyrs Bekännelse. Han ledde mig till ett rum med ett bord, en klädhängare, massor av prylar på fönsterbrädorna, och väggar dekorerade med kartor över bostadsområden, fulla av anmärkningar och häftstift. Killen, som numera är min chef, hette Magnus, pekade på en av de tre ynkliga pallarna som stod runt träbordet, som mer hade formen av ett hustak än den plana ytan som ett bord vanligen har

Intervjun började efter ~10 minuter. Den inleddes med småprat om mestadels England, kulturen och kroglivet där. Sedan följde några ganska ledande frågeställningar ("Anser du att du är något av en tävlingsmänniska? För det är jag, jag tycker om att tävla om vem som säljer bäst" *HINT HINT*) Intervjun var över när han hörde att jag bodde på Björkö ("Men då känner du ju till området där vi ska jobba. Jättebra!").

(fick lite ont om tid nu, så jag avslutar detta inlägg med följande:)

Så nu jobbar jag som dörrförsäljare. Jag säljer inte dörrar, obs.

Over & out.