onsdag 20 mars 2013

Intervjun

För två veckor sedan ringde det på mobilen när jag som bäst satt och åt frukost i min arbetslösa blåmanet-tillvaro. Det var ett nollåtta-nummer, vilket med ens gjorde mig på min vakt. Jag svarade och fick en spann full av ord skoningslöst hälld över huvudet på mig.
Summan av kardemumman var att tjejen som ringde mig hade sett mitt CV på arbetsförmedlingens hemsida och undrade om jag ville gå på intervju. Under microsekunden innan jag svarade "JA." såg jag framför mig hur jag slängde min frukost i soporna, sprang till bussen i strumplästen för att hinna med första möjliga tåg till huvudstaden. Men intervjun hölls, tack och lov, i Göteborg, så den panikartade tankegången suddades snabbt ut. Sedan hände det som följer:

"När kan du komma?"
"NÄRSOMHELST."
"Eh, okej. Någon gång i veckan kanske?"
"IMORGON."
"Ja- eh-... ja, imorgon går väl bra. Klockan ett?"
"JAPP!"

Jag var bara glad över att få intervju. Jag visste ingenting om vad för slags jobb det var (huruvida jag inte lyssnade när hon berättade om det, eller om hon helt hoppade över den informationen, vet jag inte), så när jag fått mailet av henne om adress osv. så gick jag in på arbetsförmedlingen, och såg att det var ett försäljningsjobb.

Dagen därpå, iklädd skjorta (SKJORTA!!) (och andra kläder förstås) fann jag mig på Kungsportsavenyn nummer 3. Jag blev insläppt av en ung-gammal (ni vet?) stockholmare med skrovlig röst och ett utseende som hämtat (tyckte jag då) ur En Vampyrs Bekännelse. Han ledde mig till ett rum med ett bord, en klädhängare, massor av prylar på fönsterbrädorna, och väggar dekorerade med kartor över bostadsområden, fulla av anmärkningar och häftstift. Killen, som numera är min chef, hette Magnus, pekade på en av de tre ynkliga pallarna som stod runt träbordet, som mer hade formen av ett hustak än den plana ytan som ett bord vanligen har

Intervjun började efter ~10 minuter. Den inleddes med småprat om mestadels England, kulturen och kroglivet där. Sedan följde några ganska ledande frågeställningar ("Anser du att du är något av en tävlingsmänniska? För det är jag, jag tycker om att tävla om vem som säljer bäst" *HINT HINT*) Intervjun var över när han hörde att jag bodde på Björkö ("Men då känner du ju till området där vi ska jobba. Jättebra!").

(fick lite ont om tid nu, så jag avslutar detta inlägg med följande:)

Så nu jobbar jag som dörrförsäljare. Jag säljer inte dörrar, obs.

Over & out.