fredag 22 mars 2013

Pojken som kallades Säljare

Fram tills i tisdags, så kände jag att mitt jobb var överkomligt. Jag slet inte ut mig själv, det var ingen som pressade eller skällde ut mig. Dåligt säljande gav inga direkta konsekvenser, mer än min egna lilla besvikelse.
Sedan fick vi en ny chef.
En norsk chef. Asiatisk. Nationell MMA-mästare.

Ända sedan jag fick höra att vi skulle få en norsk-asiatisk chef, så har jag försökt föreställa mig honom, men det blev bara bilder i mitt huvud av en liten rolig kontor-nisse med fyrkantiga glasögon som tagen ur en mangaserie. Men den bilden stämde inte riktigt överens med det jag hade hört om honom; att han var hetlevrad, hade farliga vänner, och "visste hur man tjänar pengar".

 Så när jag klev in på kontoret och såg honom så blev jag inte förvånad av att se en extremt välbyggd medellång, snaggad kille med ganska så platt ansikte. Han ser verkligen ut som en kampsportsmästare, komplett med en stor tribaltatuering på ena armen, uppsvälld av muskler.
Sedan blev vi utskällda allihopa förutom en, som sålt tillräckligt bra. Inte på det gormande, revbensknäckande sätt som jag hade förväntat mig. Mer liknande en sån där "ajajaj, nu ligger jag brunt till, nu måste jag sälja mer eller möta hans vrede"-utskällning. En sån där, du vet.

Imorgon skall jag möta hans vrede.
Det kommer att låta ungefär såhär (tänk er en Bergen-dialekt på chefen):
Han kommer att peka på min stora, fina femma (5) som står i kolumnen för mitt namn, och säga:
"Och Ludvig?"
Och jag kommer att svara:
"Fyra."
Tystnad. besviken, stirrande tystnad.
"Det här är icke okej. Berätta. Vad hände?"
Följt av mina ursäkter, följt av hans klagomål, hot och besvikelse. Följt av "Det här måste bli bättre. Nu sätter vi ett ännu högre mål, och du ska fan nå upp till det nu".

Det är egentligen inte så illa som det låter. Jag vet att han säger det han säger för att få oss att prestera bättre, kämpa mera och vara lite mer på kunderna. Och det funkar, faktiskt.
Han är, när allt kommer omkring, en väldigt bra talare och motiverare.

Men det sliter på en att kämpa och prestera och alltid vara i topp, inte låta en tas ned av sura gubbar som tar det som en förolämpning att man kommer och knackar på.
Eller rättare sagt, det skulle slita ännu mer på en om man faktiskt lyckades nå upp till det jag nyss skrev.

Over & out.