måndag 27 maj 2013

Spandex och cykling

Förspelet till Hissingen Runt började på lördagen, då jag och min cyklelkompanjon åkte hela vägen in till start, för att upptäcka att vi hade tagit fel på datum. Väl hemma satt jag och gjorde mest ingenting. Vid 11:30 så insåg jag att en "normal" dygnsrytm inte riktigt är min grej. Alldeles för mycket vakentid. Man vet ju inte vad man ska göra med all tid man plötsligt har.
På söndagen vaknade jag av att min kompanjonen ringde och sade "Skynda dig, det är 5 minuter tills färjan går!".
Jag kollade på min väckarklocka. Den visade 17:26. Tror det är dags att byta klocka.
Så istället för att ta den planerade 07:30-färjan, så blev det en halvtimma senare, vilket inte var helt fel, för vi hade ändå gott om tid innan starten 09:10.
Väl vid startområdet så kände jag mig lite vilsekommen. Där stod vi med gympakläder och gubbcykel (min cykelkompanjon hade dock en gammal tävlingscykel), i ett hav av spandexklädda hurtbullar på sina pinnsmala räsercyklar.

I första milen så blev vi tusenfalt omkörda av dessa hurtbullar som skoningslöst prejade oss ur vägen med sina gormade utrop av "HÅLL HÖGER!".

Sex timmar och 19 minuter senare så kom vi i mål, solbrända, skakiga, medfarna och hungriga. Där blev vi tilldelade LASAGNE (och en medalj).
Under sista milen drevs cyklarna mer av viljekraft än benstyrka. "Bara ett par kilometer kvar... Runt nästa sväng... Kanske nästa igen... Snart framme, snart där."

Detta året tränade vi knappt, med filosofin att vi skulle chocka oss med verkligheten av vad som komma skall (fast den egentliga anledningen var att jag helt enkelt inte tog mig tid att träna).

Nästa år skall det gå på under sex timmar.

Over & out.