söndag 14 juli 2013

Morfar.

Idag var jag hos morfar för att  kolla över cykeln en sista gång innan vi åker ut.
I sin verkstad har han en väldigt exakt ordning. Som Alfons pappa sade, "var sak på sin plats". Detta är något som han aldrig kan poängtera för ofta, och något som han gärna jämför med vår hopplösa stökighet här hemma.
Till exempel så skulle vi koppla loss kedjan från cykeln, och efter att ha konstaterat att den inte hade något kedjelås, så tar han två bestämda steg och plockar ned från väggen en Kedjesprängare.
En Kedjesprängare. Något som jag aldrig hade hört talas om - han visste till och med var han hade den, utan en sekunds eftertanke.
  Samma sak var det när han skulle leta upp sitt gaskök på vinden. Upp för trappan bar det, långt in i vinden, han lyfte på två gitarrer, flyttade på en stor, grå säck med isolationsmaterial, kollade under en stor låda med allehanda smågrejor, och där låg en kartong med gaskök och kvitto från 1984.

Min morfar och jag har under min uppväxt (och synnerligen under min tidiga adolescens) haft åsikter som varit varandras motpoler, och mer än en gång har jag rest mig från matbordet och stuckit därifrån i vredesmod. Jag kan bara tycka synd om min mormor de gångerna, då jag lämnade hennes mat oäten på bordet. Men dessa tillfällen kan jag lyckligtvis räkna på en hand.
De gånger jag suttit och myst vid släktmiddagar och lyssnat på hans historier (som jag gärna hör igen och igen och igen - ni som har en äldre släkting känner säkert igen känslan) kan jag inte räkna alls. Men jag kan känna deras antal i hjärtat. Wow, vad smörigt det blev.

Min morfar var polis från sextio- till slutet av nittiotalet. Han har de unkna och malätna åsikter om invandrare som man kan hitta bland äldre människor (åsikter som jag har förståelse för, i.o.m. hans bakgrund på knarkroteln i Göteborg), och en stark övertygelse om hur man bör se ut ("klipp håret, raka dig, sätt på dig strumpor").

Under den senaste tiden, med början en natt då jag drömde om hans bortgång, har jag börjat tänka på hur mycket jag kommer att sakna min morfar när han gått bort. Men förhoppningsvis så får han 10 år till, och då kanske jag är mer redo att hantera hela grejen.
 I min fantasi är han odödlig.