fredag 30 augusti 2013

Pratar om mig själv

Under de senaste månaderna har jag haft väldigt svårt för att hålla intresset uppe för "projekt" jag håller på med.
 Jag har återupptagit min drömdagbok, börjat träna, bestämt mig för att skriva klart skrivprojektet jag nämnt tidigare i denna blogg, tagit de första stegen till en hälsosam dygnsrytm, börjat stretcha för att till slut bli ordentligt vig, med mycket mera som jag inte kan komma ihåg för tillfället.
 Inget av dessa små göromål har kommit särskilt långt.

Under min kreativa process så föreställer jag mig samtliga stegen jag behöver ta för att nå det utsatta målet.
Vi tar skrivprojektet som exempel. Jag tänker ut grundstenarna i berättelsen, vändpunkter, knytpunkter och andra (ogrammatiska) punkter. Jag funderar lite löst på hur mina karaktärer tar sig från en punkt till nästa, hur de reagerar och utvecklas.
 Men sedan när jag har allt klart i mitt huvud så har jag inte längre lust att formulera det i text. Eftersom jag redan vet hur allt kommer att gå i historien så tappar jag intresset.

Samma sak gäller för de ovan nämnda "projekten". Jag vet att jag har förmågan att bli vig, vända på dygnet o.s.v., och där försvinner utmaningen, antar jag.
För att jag skall avsluta något som jag påbörjat så krävs det ett mål som jag inte riktigt kan se mig själv uppnå. Tror jag.

Over & out.

fredag 16 augusti 2013

Höst.

Hösten börjar sippra in i verkligheten på alla fronter.
Jag har hittat min höstmusik (Goldmund), och mycket verkar kallna.
Jag har börjat fantisera om att flyga söderut.
Den bästa lösningen på säsongsproblemet vore att hitta ett jobb i något sommarland och flytta tillbaka när vintern har dött.
Om två veckor och tre dagar börjar skolan, och med den kommer morgnar då jag står vid busshållsplatsen och kollar på stjärnorna.

Just resan i vintern till skolan på morgonen minns jag som lite magiska. Inte riktigt verkliga, långa pauser mellan uppvaknandets ritualer och studierna. Iskalla byxben och min favoritvinterjacka (som är smutsig och sliten, vilket är ett vanligt attribut för kläder som tillhör mina favoriter).

Mycket verkar kallna.
Over & out.

tisdag 13 augusti 2013

Kortfattat inför Universitetet

Just nu har jag inte en enda aning om huruvida jag kommer att ta kandidatexamen i Geografi. Det är det programmet jag har kommit in på, men att hoppa av känns som ett alternativ, om jag inte skulle trivas.
 Jag ser fram emot det lite. Allt det där med nya vänner och så, och även att känna att studierna för första gången verkligen har direkt inverkan på mitt liv.
Nervositeten som jag kände förra sommaren är frånvarande, kanske på grund av att jag nu skall plugga i Sverige. Men å andra sidan så handlar detta om tre år av mitt liv, vad jag skall specialisera mig på under hela mitt framtida yrkesliv (för det är väl så man gör, skaffar utbildning och börjar jobba?), till skillnad från 4 månader på en engelskakurs som mer var som en semester än en studieresa.

torsdag 8 augusti 2013

Cassiopeia


Jag har aldrig varit på en bar som liknar Cassiopeia, Berlin. Hälften var som en park, inhägnad av hus (detta var östberlin, så jag antar att det är billigt att hyra i området däromkring), och hälften var en klätterpark, med både höjdklättring på fasaden av en tornbyggnad och bouldering, både utomhus och inomhus.
  Så där satt jag, efter att ha tagit mina halvdöda ben från hostellet på Oranienburgerstrasse, längs berlinmurens kvarlevor, och uppför en järnvägsbro, drack öl (som jag återigen fått smak för efter Hamburgkonserten, då jag drack en Staropramen efter två timmars vätskelös kösession) och kollade på folk som klättrade på hus.Återigen så märkte jag att tyskar inte verkar bry sig om att köa inför konserter. Jag kom en och en halv timma tidigt (till mitt försvar har jag inte haft någon klocka eller mobiltelefon under den här resan), och i baren svarade man såhär på min fråga om var entrén till konsertlokalen låg: "Är inte du väldigt tidig?".

När konserten var över, 5 timmar efter att jag kommit dit, så ösregnade det, och jag tog staplande steg nedför trappan. Staplande av att ha gått jag-vet-inte-hur-många timmar den dagen, staplande efter en hysterisk, extatisk konsert. En och en halv timma senare staplade, staplade, staplade jag mig uppför trapporna till hostelet, och upptäckte att någon hade tagit sängen jag bäddat, och till mig lämnat den mest krångligt placerade överslafen i rummet.

Idag spenderar jag dagen i en förfärligt bekväm lädersoffa. Inga museum idag, inga shoppingrundor, inget turistande, inget UPPLEV BERLIN. För jag har fått nog. Mina ben har fått nog.

Over & out.

Ps. Detta skrevs på hostellet igår eftermiddag. Nu är jag hemkommen och halvt välbehållen. Nästa inlägg kanske handlar om mannen som avslöjade sig för mig som amerikansk spion på bussen dit. Ds.

måndag 5 augusti 2013

Danmark, fem dagar


Det hände inte så mycket när vi var ute och cyklade. Inga olyckor, inga utomkroppsliga resor, inga meditativa insikter. Det mesta som hände var att vi lade en hel massor av mil bakom oss, samtidigt som vi gråmade oss över uppförsbackar och kände oss kungliga i nedförsbackar. Och kollade på kartor.
 Jag tror att det största nöjet på kvällen, när vi satt upp tältet och käkat (det blev oftast snabbmakaroner med jordnötssmör och jordnötter, med jordnötschoklad till efterrätt), var just att kolla på kartan. Jämföra den lilla biten vi avverkat den dagen med det som är kvar, planera morgondagens rutt, och ibland även överraskas av hur mycket man kan cykla på en dag.




Över gränsen till Tyskland cyklade vi utan att märka något förrän vi råkade på ett hotell där vi stannade för att vila och fylla på vatten. Texten på reklamskyltar, information och restaurangmenyn var både på tyska och danska, så jag tog mig nöjet att fråga i receptionen:
"Ursäkta, vilket land är vi i just nu?"
Svaret blev Tyskland, och att gränsen var 200 meter norrut.

Over & out.


Ps. Min katt mår bättre nu. Vi tror att anledningen till hans matvägran var ett sår i tandköttet, som kan ha kommit av ett försök att ge honom antibiotika för hans öroninflammation. Å andra sidan hade han börjat svälta lite innan den incidenten. Så jag vet inte. Huvudsaken är att han lever, och att vi nu satt honom på en viktökningsdiet av tonfisk och grädde, vilket han äter självmant. Ds.