torsdag 8 augusti 2013

Cassiopeia


Jag har aldrig varit på en bar som liknar Cassiopeia, Berlin. Hälften var som en park, inhägnad av hus (detta var östberlin, så jag antar att det är billigt att hyra i området däromkring), och hälften var en klätterpark, med både höjdklättring på fasaden av en tornbyggnad och bouldering, både utomhus och inomhus.
  Så där satt jag, efter att ha tagit mina halvdöda ben från hostellet på Oranienburgerstrasse, längs berlinmurens kvarlevor, och uppför en järnvägsbro, drack öl (som jag återigen fått smak för efter Hamburgkonserten, då jag drack en Staropramen efter två timmars vätskelös kösession) och kollade på folk som klättrade på hus.Återigen så märkte jag att tyskar inte verkar bry sig om att köa inför konserter. Jag kom en och en halv timma tidigt (till mitt försvar har jag inte haft någon klocka eller mobiltelefon under den här resan), och i baren svarade man såhär på min fråga om var entrén till konsertlokalen låg: "Är inte du väldigt tidig?".

När konserten var över, 5 timmar efter att jag kommit dit, så ösregnade det, och jag tog staplande steg nedför trappan. Staplande av att ha gått jag-vet-inte-hur-många timmar den dagen, staplande efter en hysterisk, extatisk konsert. En och en halv timma senare staplade, staplade, staplade jag mig uppför trapporna till hostelet, och upptäckte att någon hade tagit sängen jag bäddat, och till mig lämnat den mest krångligt placerade överslafen i rummet.

Idag spenderar jag dagen i en förfärligt bekväm lädersoffa. Inga museum idag, inga shoppingrundor, inget turistande, inget UPPLEV BERLIN. För jag har fått nog. Mina ben har fått nog.

Over & out.

Ps. Detta skrevs på hostellet igår eftermiddag. Nu är jag hemkommen och halvt välbehållen. Nästa inlägg kanske handlar om mannen som avslöjade sig för mig som amerikansk spion på bussen dit. Ds.