torsdag 26 september 2013

Strumpornas Kraft

Med ett par strumpor på fötterna så kan man komma långt på en dag.
Personligen märker jag att strumplösa dagar inte är särskillt händelsefulla, jämfört med de dagar då jag lägger 20 sekunder på att ta på mig strumpor när jag går upp på morgonen. Man är helt enkelt ett steg närmare att ta en promenad, åka till staden eller städa rummet (bara skojar, städar aldrig rummet).

När jag istället lockas av enkelheten i att bara sätta fötterna i ett par tofflor (dessa tillfällen brukar sammanfalla med molniga, regniga eller, tja, bakfulla dagar), så hindras jag hela tiden av "åh nej, då måste jag ju upp och sätta på mig ett par strumpor".
 På skoldagar, då jag brukar sitta vid frukostbordet och läsa tidningen så länge mitt samvete tillåter mig, är det ofta strumpor som jag inser att jag glömt att ta på mig, när jag står vid ytterdörren med jacka på, väska över axeln och bara ett par minuter kvar innan färjan åker ifrån mig. Så jag får springa upp på rummet och ta på mig första bästa tygtuber jag kan hitta.
 Och därför har jag oftast på mig en röd och en randig, en svart och en rutig, eller på andra sätt omaka strumpor.

Så ta på er strumpor, kära läsare. Det är ett steg på vägen till Livets Mening (om du skulle få för dig att försöka gå hela vägen till ovan nämnda destination, men misslyckas med att hitta sagda Mening, så tog du helt säkert en felsväng någonstans, eller så har du fel sorts strumpor på dig)

Over & out.

Ps. Detta inlägg skrevs först i http://darkcopy.com/, en sida jag rekommenderar för folk som tycker att det är distraherande att skriva på vit bakgrund då skärmens ljus skär i ens ögon. Ds.

söndag 15 september 2013

Frankenstein's Stämband

Ibland blir jag så full av prat att jag tror att energin skall göra mina stämband självmedvetna, som när Frankensteins monster blir träffad av blixtarna.
 Eftersom jag inte har någon önskan att uppleva tänkande stämband (eller att någon annan av mina kroppsdelar skall utveckla liknande attribut) så blir jag ibland något mindre uppmärksam gentemot mitt konversationsoffer. I efterhand så kan jag tänka tillbaka till samtalet och tänka "oj, det där var ju intressant! Varför visade jag inte mer intresse för det samtalsämnet?" (och där har ni första meningen på länge där jag använt kursiv text). Följt av en liten våg av dåligt samvete.
Och ett litet hopp om att jag inte verkar vara alltför självupptagen.

Over & out.

måndag 9 september 2013

Byggare Ludd

Idag var jag armeringsjärnens mästare.
Huset som skulle armeras är min morbrors, och det ligger på ett berg i Björkö hamn.
Eftersom det är ett ganska så tätbebyggt område (och kanske för att min morbrors bygge kommer att skymma lite av havsutsikten för en del grannar) så har projektet röjt upp en del känslomässigt damm.

Min morfar, som oftare är där och jobbar än min morbror, har kommit att kalla de gnälligaste grannarna för 'Al Qaida'. Dels för att de alla håller både ögonen öppna och övervakningskameror påslagna (tills morfar, f.d. polis, påpekade att det krävs tillstånd för sådana) för eventuella felsteg i projektet, och dels för att de alla håller varandra uppdaterade om vad som händer på tomten.

 Jag steg upp klockan sju (idag, på min lediga dag!) och var vid tomten klockan åtta. Sedan dess fram till alldeles nyss har jag (med morfars hjälp) visat de rackarns armeringsmattorna vem som är boss.
Jag har slängt dem hit och dit, och surrat fast dem med ståltråd. Till slut så täckte de alla 200 kvadratmeter.

Take that, armeringsjärn!!

Over & out.

torsdag 5 september 2013

Angående Katastrof

Jag har kommit fram till något som är viktigt för detta lilla hörn av cyberrymden.
För att komma fram till det här viktiga som jag skall avslöja alldeles strax, så var jag tvungen att minnas syftet med Katastrof, så som jag tänkte det från början. Då det bara var jag här och detta var mitt lilla myshörn.
Min tanke med detta arkiv var att det skulle bli den lilla platsen där jag inte behövde anpassa mina texter efter publik, skolarbete, granskning, jobbsökande osv. Jag skulle skriva det jag kände för.

Men precis som allt annat så har idéer en förmåga att förändras över tid. Så även denna. Jag började få besökare, om än bara ett par som kom in och hälsade på helt anonymt varje dag.

Jag har nu kommit fram till att jag inte njuter lika mycket av att skriva här längre, och jag tror att anledningen till denna tappade lust är att jag har börjat bry mig om dessa små besökare (som är väldigt välkomna hit, för övrigt!). Jag har satt en högre standard för vad jag kan publicera. Men nu tänkte jag ändra på det.
Med detta inlägg tänkte jag försöka gå tillbaka till att inte oroa mig.

Over & out.