onsdag 16 oktober 2013

Spårvagnsresenärer.

Av en oväntad slump satt jag på spårvagnen häromdagen. En kvinna satt på sätet bredvid mig, jag längst ut vid gången, hon längst in vid fönstret.
 Denna situation är tydligen jobbig för en del människor. Som om man är rädd för att personen längst ut skall vägra släppa förbi en, eller kanske somna lagom till ens hållplats.
 Så hon började fippla med sina väskor, dra djupa, förberedande andetag och stoppa ned mobilen i fickan för att tydligt visa att hon förberedde sig på den svåra uppgiften att komma av vagnen. Och det var när hennes hållplats var den näst-nästa.

 Jag är ganska så uppmärksam på sådana små tecken. Jag vill ju inte vara den som är trög och inte märker något, så att (gud förbjude) människan som skall förbi mig måste säga något till mig. Det händer ibland att jag sätter mig käpprätt i sätet så fort personen som sitter innanför mig rör sig det minsta. Antar att det kan vara lika störande som när man sitter och lyssnar på överdrivet påsprasslande och väskorganiserande när någon bredvid en vill förbi.

Så när jag sitter längst in och vill ut, så sitter jag still och låtsas som ingenting, tills spårvagnen nästan har stannat, då jag säger "ursäkta mig" eller (om jag är på ett extra skojfriskt humör) "oooooch här är min hållplats" och blir snällt förbisläppt.
Det finns många situationer då jag är en velare som alla andra. Men på spårvagnar. Då velar jag inte (sagt på norrländska).

Over & out.