torsdag 4 december 2014

Nattlivspussel

Far & Son - rapparduon från södern - släppte nytt och jag har lärt mig låten Nattlivspussels rabblade refräng. Med tanke på min benägenhet att stamma okontrollerat och/eller omedvetet byta ut stavningar i två ord (fisken rinns = risken finns; knuffa och rulla = ... ni fattar) när jag inte känner mig hundra procent hemma, så blir jag nöjd varje gång jag lyckas recitera refrängen när jag är ensam hemma (hemma-hemma-hemma-hemma). Kanske blir det ett rappargeni av mig till slut.
Deärmånganu, serdemvarjedag somförökerläggabitarnamendetblirinteklart i detta nattlivspussel, nattlivspussel.
 Själv har jag haft ett ofrivilligt nattliv den senaste veckan. En stund in i min gå-och-lägga-mig-procedur börjar alltid oron komma och kittla mig på hjärnbarken. När huvudet ligger på kudden simmar jag i taggiga minnen och planerar hur jag ska ta mig ur alltihopa. Jag antar att det är då jag är som mest självkritisk och lovar mig själv att bli bättre än nu. Lägga sig halv ett, somna vid fyra.
Ett tag löstes problemet med ett glas vin innan läggdags, men det verkar bli bättre nu. Skaffade ett årskort på Valhallabadet, och nu ska jag fan basta varje dag, hela dan.
Simmade hundra meter och var dödstrött, har inte haft tid eller ork att röra på mig under pluggjobbjäktandet. Nitton dagar kvar av kursen.

Over & out.

måndag 1 december 2014

De Agiterade Arbetarna

Det finns få saker som bryter höstmonotonin just nu.
 Ett av dessa få brytande element är en kokande stämning när den slumrande arbetaren vaknar upp för att inse att övermännen, cheferna, endast har makt om man är foglig och nöjer sig. Men vi börjar inse att vi inte vill slita ut våra handleder för mindre än hundra kronor i timmen. Våra handleder är värda mer än så.
Får se om chefen väljer att sparka oss alla och nyanställa när det ändå är lågsäsong, eller lossa på de kättingar han binder sin plånbok med.
Tills dess gäller det att dra på sig erfarenheter som engångstatueringar och hoppas att de inte hinner blekna innan jag kan visa upp dem under eventuella kommande jobbintervjuer.

Snart blir det krog av caféet på Vasagatan. Vi tänker: Om chefen har råd att renovera och göra omfattande ombyggnationer, så har han råd med att ge oss åtminstone hundra kronor i timmen, vilket är mindre än kollektivavtalet på 114.40/h.
Han tänker: Det är jättedyrt att renovera, därför kan jag inte höja era löner.
Jag tänker: Nu jävlar slipper jag sälja en massa micromat och känna samvetskval för prissättningen.

Suck, pust, stånk, jämmer och stön. Och ett glas vin på kvällen innan läggdags.Hej och hå, å en flaska med rom.

Over & out.

måndag 13 oktober 2014

Äcklig pizza

Jag väntade inte tills på torsdagen med att diska, som jag skrev i förra inlägget. Det gick istället ca. en och en halv vecka innan jag gjorde det.
 I slutet av denna tidsperiod verkade tröskeln till köket minst en meter högre än dess verkliga höjd på 0,8 cm (obs, ögonmått).
 Att röra sig därinne var ångestframkallande då torkat äppelkött satt fast överallt på golvet och kändes strävt mot strumplästen.
Att laga mat därinne var nästan omöjligt på grund av den ogästvänliga miljön. Jag får dock gratis mat på jobbet, och behöver därför inte lida så mycket av bristen på matlagning, med en kvälls undantag:
 Jag hade skjutit maten framför mig alldeles för länge p.g.a. brist på mjölk att ha i flingorna (ja, flingor till middag, döm mig inte), så jag cyklade upp till Eklanda pizzeria, beställde pizza (hittade inte numret online) och väntade en oändlig pizzatid (1 pizzatid = tidsenhet för framställning av 1 pizza), för att sedan paniskt (detta ord finns f.ö. på sidan 666 i SAOL) cykla hem och skoningslöst knö i mig pizza och cola. MEN SÅ PLÖTSLIGT:

kände jag en känsla längst bak i munnen av salivation, som ofta brukar följas av våldsamma kräkningar. Jag hade munnen full av pizza just då, och insåg att jag ätit för mycket, för snabbt, efter att ha varit för hungrig. Jag satte mig blickstilla och koncentrerade mig på att behålla maten, alltmedan den senaste tuggan av pizza degade ihop sig till en fuktig klump i min mun. Det var som en tickande bomb, för jag visste att jag till slut skulle bli så äcklad av att ha mat i munnen att det skulle knuffa mig över gränsen till kräkning som jag just då balanserade på.
 Jag stålsatte mig och försökte stänga av mitt medvetande som en buddhistmunk i zen-meditation.
 Jag hade ett mål; att inte spy. För att uppnå detta måste jag spotta ut degklumpen utan att bli äcklad av utspottandet.
Jag blundade, böjde mig mot pizzakartongen och förlöste ur min mun en marinerad matbit, som ett oälskat, aborterat foster, och täckte den omedelbart med servetter. Jag slapp spy.

Summan av kardemumman gick att allting gick bättre än hur det hade kunnat gå.

Over & out.

tisdag 30 september 2014

Fruktkött överallt

Genom att vara halvmedveten om genomgångarna i näringslära på lektionerna jag måste vara på trots att jag inte läser ämnet i fråga (spä ut 1 dl passiv aggressivitet per 10 l nöjdhet över att slippa plugga in all den tråkiga sörja som mina klasskamrater måste) har jag fått reda på att jag varje dag  får i mig:
 * För lite vätska
 * För lite näring

Uppenbarligen skall jag ligga på runt 2500 kilokalorier per dag, men jag är tveksam på om en liten skål flingor+juice+macka, baguette till lunch och nån sorts soppa till middag täcker den energibudgeten.
 Detta blev jag påmind om igår, när jag intog exakt precis den ovan nämnda matsedeln (inklusive en marabouchoklad såklart) på samma dag som jag fick nog av att låta äpplena stå och ruttna i sin påse, och bestämde mig för att påbörja Projekt Äppelcider.
 Det var att skölja, skära, rensa, mixa, pressa, rensa pressen om och om igen i, om jag får gissa, sjuttielva timmar. Jag började känna mig vimmelkantig efter det åttiosjuttonde äpplet, och tänkte att det fanns en till anledning, utöver sällskapet, varför det är gött att göra sådana här saker tillsammans med någon.
 I slutändan hade jag en liten gryta med brun vätska, kanske två-tre liter. Det är svårt att inte känns sig lite snuvad på konfekten när man får två liter juice av typ 20 liter frukt (med risk för överdrift, så som med föregående nämnande av siffror). Med i resultatet fanns även ett kök nedstänkt av strimlat fruktkött, nedsmutsade verktyg, och ännu mer strimlat fruktkött. Aldrig har det gått långsammare att koka gröt än igår. Använde rikligt av kryddan Hunger (den bästa kryddan, enligt många).
Nu sitter jag i skolan och bävar inför rengöringen som jag kommer att behöva skjuta upp tills på torsdag, p.g.a. jobb och skola.

Haha, jag borde verkligen diskat igår. Attans va.

Over & out.

måndag 22 september 2014

Planer och promenader

Fick minnen igår när jag av ren lesshet gav mig ut på en lite för sen kvällspromenad. Två och en halv timmar tog den, komplett med en svällande känsla av att faktiskt röra sig frammåt i mörka, okända trakter. Man tror man känner Göteborg, sedan hittar och går man genom tegelvillakvarter med höga murar och videoövervakade tomter, stålportar och rader av parkerade stadsjeepar, Volvo efter Volvo efter Volvo.
Allt utom fordonen var påminnande om en annan stad vars gator jag målat med fotavtryck av tristess, hemlängtan eller bara för att komma ifrån ett unket hus med unket umgänge.

Vi skall slutligen bli de bergsbesegrare som vi ville bli i vintras. Fast med den färdmetoden vi väljer nu känns det mer som bergsbesökare än faktiska besegrare. För att besegra ett berg måste man lida, kämpa och tälta.
Lida, kämpa, tälta. Kom ihåg det.
I oktober är det preliminärt bestämt att vi skall åka bil till Galdhöpiggen, gå till topps, gå till botts, och sedan till bils.
Två helveteslånga bilfärder med en liten bergspromenad emellan, alltså. Men vad gör man inte för att desperat leva upp till åtminstone lite av hypen som byggdes upp i vintras?

Over & out

onsdag 17 september 2014

Parentesiskt om väder m.m.

Vädret varierar efter humör, tycks det nu i övergångstider (man kan fråga sig vems humör, men jag har ingen aning). Det är oroligt, vaksamt (har du någonsin varit på ett vaksamt humör? Man fruktar och förbereder sig för det värsta, man håller i plånboken på spårvagnen, man tvivlar på sig själv och andra), soligt när det passar som sämst - precis då man knäppt jackan mot vinden - och det är ett maniskt skyfall som aldrig riktigt vill komma ned från sin skyddande molningssäng (Våningssäng. Moln. Fyndigt, jag vet).

Jag känner med dig, skyfall. det är svårt att ta sig från lakanen ibland. Jag fick en skeppslast av saker hemifrån i måndags kväll, och har mentalt kurat ned mig i mitt nya tjocka vintertäcke sedan dess ("min säng uppskattar mig för den jag är." "Jag är trygg i min säng.").
Mer än täcke så fick jag sådana hemkompletterande saker som en stor jävla TV, spelkonsoller med tillhörande underhållning, jackor och annat oviktigt strunt. Känns skönt att bli curlad ibland.

Saker går i 150 (i enheten "knyck", knyck, knyck, knyck, konstigt ord) och jag försöker springa med utan att ramla och bryta ansiktet.

fredag 5 september 2014

I förkylningens bakvatten

Jag undrar om min kropp firar med att bli sjuk varje gång jag flyttar någonstans.
 På fredagförmiddagen förra veckan kände jag på mig att det skulle bli värre än den heshet, halsont och snuva jag hade just då. Delvis tack vare mitt livs första klubbdansnatt i Göteborg, vilket sammanföll med mitt första (och sista på väldigt länge, om det alltid kostar 120 kr i entré) besök på Nefertiti. Innan febern slog till lyckades jag irra/stapla mig hem till föräldrarna, och där rida ut det värsta.

(gnällvarning)
Nu sitter jag i en kall lokal i Sagåsens asylboendes matsal, med en dator jag lånat från skolan. Det känns skönt att ha ett tangentbord att vila händerna på.
När jag satt på mitt rum, nedtvingad i en fåtölj av ett tungt, värkande huvud och den sedvanliga förkylningsyrseln så saknade jag att kunna logga in på League of Legends och spela bort all tid som går åt till att vänta ut en virusinvasion. Jag tror att mina bästa datorspelsminnen är från när jag varit sjuk och bara spelat och spelat för att man ändå inte kan göra något annat i sin ofriskhet.
 Började tänka på att åter skaffa dator.

Dags att börja med det jag kom till skolan för att göra; plugga.

Ser att folk fortfarande besöker detta internetskrymsle, får dåligt samvete för att jag inte skriver oftare. Ska försöka ta mig till biblioteket för att uppdatera oftare.

Over & Out.

söndag 17 augusti 2014

Datorlös flyttstädning

För första gången på 6 år har jag inte längre en egen dator.
Jag sålde den till en bullig liten gamer-in-training, vars föräldrar verkade tycka att "han sitter vid datorn lite för mycket än vad vi skulle vilja". Bra lösning att köpa ungen en värstingdator, kan man tycka (om man är dun i huvudet). Men jag fick min sedelbunt och de försvann med åbäket, vilket jag blev glad för.
 Det känns fortfarande i muskelminnet att jag är på väg mot datorn när jag går upp för trappan. Men skrivbordet står tomt. Speciellt nu, mitt i flyttstädningen.
 Det är svårt att skriva längre texter på mobiltelefon. Därför får det vara nog nu.
over & out.

tisdag 8 juli 2014

Hur det känns att förvandla sig fram och tillbaka från diskmonster till människa

Varje kväll när jag kommer hem från jobbet är det med humöret nere vid skosulorna, utan energi nog att bry mig om att vara sur, smutsig nog att tvinga mig in i duschen även om det är gryning.
Varje dag som jag går till jobbet är det med ett litet, litet mått av ångest, utspätt med en känsla av att vara välkommen och hemmahörande.

När det är mycket att göra i diskrummet, när det växer ett berg av stål och porslin på diskbänken som matas av kockar och servitörer, känner jag mig som en demon som slukar tallrikar, plåtar och slevar, och kräks upp dem skinande rena.

 I natt var det första natten på länge som jag fick vara fri från diskdrömmar. Vanligtvis sover jag ytligt, med en känsla av att mitt sovrum och diskrummet tar upp samma plats i tidrummet, och att det hela tiden är backar som skall bäras, mat som skall slängas, maskiner som skall köras, fastän jag ligger i sängen och försöker förneka alltihop.

Som många andra gånger inser jag att man inte kan göra sig tillräckligt motiverad genom att tänka på lönen. Jag ser mot hålet i min kalender, de tre dagar som fortfarande står tomma.
De tre dagar som jag får känna mig rastlös och intetgörande.

Mot bättre tider, over & out

torsdag 19 juni 2014

Ur Tvättkorgarnas Djupaste Avgrunder

På restaurang Seaside finns det blott en person som står mellan restaurangens fortsatta välstånd, och en undergång så hiskelig och äcklig att andra gömmer sig bakom kastruller, drickbackar och bardiskar när de blir påminda om den...

Tvätthögen växer sig allt mäktigare för varje dag denna modige pöjk är ledig. Den bidar sin tid, sprider sina avkommor och odörer i sin lya, tvättrummet. Tre tvättkorgar bågnar under dess tyngd, och huserar mer än bara vanlig smutstvätt. Ett surrande hade gått att skönja om någon hade lagt örat mot en av de smutsiga kökshanddukarna, som mitokondrier i en cell.

Tapper-Ludvig viker tvätt, hänger tvätt, tar försiktigt upp smutsiga tygstycken ur den Hiskerliga Högen, skakar dem lätt. Varje gång förväntar han sig någon obeskrivlig styggelse falla ur plaggets skrynklor. Hittills har det inte hänt.
 Men förr eller senare så kommer han att hitta den, styggelsen. För runt omkring honom surrar signalerna om att det någonstans i tvättkorgarnas djupaste avgrunder döljer sig ett eller flera flugbon, med krälande larver och kanske även ruttnande matrester. Och ju längre Högen får ligga kvar, desto fler flugor kommer att kläckas, desto fler larver kommer att kravla omkring på kläderna man sedan måste ha på sig.

Sensmoral:
Om alla på min arbetsplats kunde tvätta kläder då och då, så hade jag varit en lite gladare person.

För övrigt såg jag en spindel äta en geting i ett spindelnät utanför fönstret idag. Trevligt. Rysligt.

Over & out

tisdag 10 juni 2014

Hur humöret fluktuerar

En tanke slår mig från sittande till stående ställning, drar i mina hårsäckar tills jag står på tå med två lungor fyllda av luft, jag har till slut fattat vad allt går ut på. Den gyllene tanken som man alltid väntat på har slagit sig ned i min hjärna och lagt gök-ägg, som kläcks och vars innanmäten knuffar ut allt det gamla från boet.
 Jag förstår att allt handlar om att hitta sina gränser, identifiera, lokalisera, och sedan ta ett stort jävla löparsteg och landa långt bortanför, som galenskaparna i de Högvertikala Hoppmästerskapen, idrottsgren "hoppa bort".
 Så jag tar det närmaste instrumentet jag har till hands, spelar, dansar och marscherar genom huset om jag är ensam hemma.
 Jag hamnar i köket, konstigt nog vid skafferiet där det som av en slump ligger en mjölkchokladkaka och väntar. Kaffemaskinen slås på, kaffe passar ju perfekt till choklad.
Tio minuter senare ligger instrumentet i sitt etui, och jag i mitt.

tisdag 20 maj 2014

Varför ens göra saker?


I Torsdags blev jag stannad på Haga Nygata av en snubba och en snubbe. Dessa snubbor bjöd in mig till att medverka som statist i Peter Birros nya projekt Viva Hate. Jag tackade självklart ja, men sade att jag måste kolla mitt jobbschema först, eftersom jag dumt nog inte skaffat mig en kalender än, utan kollar när jag skall jobba på Seaside på min mail, skriver upp mina vikariat i mobilen, och håller reda på andra event på Facebook (i skrivande stund inser jag varför det är sjukt bra med en kalender).

 Händelser som dessa påminner mig om varför det är värt att göra saker; ta en promenad, åka till stan, utsätta sig för världen en stund.
 Jag är väl svag på det sättet, antar jag, att jag sitter inne alldeles för ofta.
Internet är en lampa, och jag är en fluga.
Man vet exakt vad man får när man sitter och bläddrar sida upp och sida ned, ser på film efter film på Youtube. Man har sina små rum på nätet där man vet att man trivs och har roligt.
Men chansen att bli indragen i något spännande och oväntat, som t.ex. en erbjudan om statistroll i ett projekt av Peter Birro, är otroligt liten hemma i datorstolen.

Med detta i åtanke går jag ibland av spårvagnen en hållplats för tidigt, och går resten av vägen, ju fler folk på vägen desto bättre. Jag tog mig till Musikhjälpen i höstas och fick av en slump se ett av de banden jag tycker mycket om spela live i glasburen.

"Hur känner du inför ämnet ifråga, Neander-Ludd?"
____________________________________________
| "Uhh. Göra saker - Bättre än inte göra saker. ... Uh." |
|___________   ________________________________|
................... \/

Ps. Hur blev det då med statistrollen jag blev erbjuden? Först tackade jag ja, sedan såg jag att jag hade jobb på den aktuella dagen - idag - sedan fick jag, lite för sent, ett meddelande om att jobbet blev inställt för att en stor festmiddag hade blivit avbokad på Seaside. Så nu sitter jag här i underkläder utan varken statistjobb eller restaurangjobb. Ds.

onsdag 7 maj 2014

En häxhatt på en grässlätt

Det var ett par månader sedan jag slutade läsa en serie som jag är övertygad om skulle varit den bästa bokserien för mig i världen om jag tillhörde den egentliga målgruppen.
 När jag satte mig ned vid datorn (datormus och tangentbord undansvepta som gamla tråkiga leksaker) för att prova de nya vattenfärgerna jag fick för 20 kr på InEx-flyttrea, dök bara den krokiga kon-formen av en häxhatt upp i huvudet på mig. Sedan dök den upp i två (ordvitsvarning) undermåliga representationer på lika många fukt-buckliga papper.

Hatten tillhör Tiffany Aching, huvudpersonen, hjältinnan i serien med samma namn. Den handlar om... väldigt mycket.  Kort sagt är Tiffany näst yngst i en fåraherdesfamilj, men hon gillar saker som inte traditionellt uppskattas (eller nedskattas, för den delen!) i hennes närmiljö - saker som orden sussurrus och gibbous och noonlight (även om det sista är hennes egna uppfinning), saker som lärare har att säga, och häxors göromål. Under sin uppväxt ställs hon inför en kärlekskrank vintergud, grupptryck från jämnåriga häxaspiranter, skapelsens äldsta, hungrigaste demoner, sjukvårdsbehövande boskap, illvilliga urgamla oförkroppsligade sinnen, bortglömda äldre som behöver hjälp att ta sig ur sängen.
 Fantastiska saker blandat med världsliga saker,helt enkelt.

 Mitt bland demoner, sagoväsen och magi finns teman som fördomar, identitet, saknad. Alla de där tyngre sakerna. Och uppdelningen mellan det seriösa och det sagoaktiga är välbalanserad.

Om vi säger att det finns en enda bok som är perfekt för varje individ i världen, som nycklar till lås, och jag hade varit en flicka i mitten av min uppväxt, så tror jag att denna serie hade varit det. Min nyckel.

(Därmed inte sagt att den inte passar någon annan i vilken ålder som helst - det gör den, bara man har hjärtat och smaken på rätt plats - jag är väl ett levande bevis på det. Eller så har jag ett sinne som en fjortonårig flicka. Välj själv)

söndag 6 april 2014

Ta ut svängarna

Idag ägnade jag mig åt att bete mig som en sån där som man helst inte skulle vilja dela lägenhet med, men eftersom det finns värre typer så tar man risken att flytta in med en sån ändå, och man känner snart hur människan sakta, sakta gnager på ens tålamod så som man kan gnaga på en kexchoklad.

Det började imorse, då jag vaknade klockan sex, tänkte att det var 3-4 timmar kvar tills jag skulle få frukost på sängen, och det är klart att det är svårt att somna om då.

 Jag hörde barnastoj, vilket är en av de sakerna man inte vill höra på en lördag klockan, jag kollade på min väckarklocka, 08:10.

 När presenterna lämnades över (en seglarjacka och ett espressofilter till kaffemaskinen) av en liten kusin (hans syster, den ännu mindre kusinen, är lite rädd för mig, så hon stannade i allrummet) och mina föräldrar, rev jag av pappret istället för att leta efter tejpbitarna, tålmodigt skala av dem och veckla ut innehållet.

Senare på kvällen, efter att ha fikat en ur många aspekter lyckad fika (brödet på mackan jag köpte var färskt, till exempel), svarade jag ja när mor min frågade om hon kunde göra lite mat åt mig, trots att jag kunde gjort den själv och låtit henne titta på TV.

Och sen... Sen.
 Sen tog jag hela kexchokladen, trots att jag var säker på att någon annan skulle komma och kolla i skafferiet på jakt efter den där kexchokladen som vi hade. Att jag inte skäms.

Det är sånt man får göra när man fyller år. Det är sånt jag låter mig göra när jag fyller år.

Over & out.

måndag 31 mars 2014

Det obligatoriska vårkänsla-inlägget

I fredags stod jag vid Gossbydalsvägens busshållsplats. Jag hade tagit mig dit från ett lärarrum i Nordlyckeskolan, där jag tidigare suttit med en bok och varvat ned efter en typisk årskurs-7-lektion.

Nu stod jag framför ett val: Åka hem till grottan för att käka och döda resten av dagen inomhus, eller åka in till staden för att se om detta var Vinterdräpar-Vårdagen som jag kände på mig att det var.

Jag tog bussen, klev av på Järnvågen och sprang rakt in i en vän, som jag bestämt drog med till Slottsskogen för att undersöka (undersöka dagen, inte vännen). Efter att ha suttit en stund på en uteservering och fredagsölat (både fredags-ölat och fredag-sölat) så kom vi fram till slutsatsen: Detta var Vårdagen Att Dräpa All Återstående Vinter.

Det slutade med att vi räddade en nallebjörn som blivit fastklämd på en stolpe, tog med den till en ospecifik second-hand-affär och fick 25% rabatt för vårt modiga hjältedåd.
Jag köpte den första jackan jag köpt på flera år.

måndag 10 mars 2014

Den Förkylda Vikarien

Idag fick eleverna en vikarie i idrott -
en vikarie med en vårförkylning som stod i högan blom, med snoriga kronblad, harkliga pistiller och utmattade ståndare.

"SLUTA... *host host*... *snörvel*... SLUTA SLÅ MACKEN I RARKE- JAG MENAR RACKEN I MARKEN!!!"
Eller ännu hellre: "Man får INTE hänga på näten." Svar: "Jo det får man!"

Badminton. Jag gillar badminton.
Sjuor. Jag avskyr sjuor. Små, äckliga, empatilösa monster, några av dem. Och det räcker för att man ska tycka illa om resten också. Om jag försöker minnas en trevlig sjundeklassare, så går det inte.

Tystnaden i lärarrummet  (och tryggheten av att vara insvept i en grön (grön grön grön, jag gillar grön) filt) kändes nästan som en fälla efter öronbedövande visselstötar och vrål från machokillar som precis missat en boll.

Det var en Yogaklass i hallen bredvid. Lugn, fridfull musik. Det enda som skiljde min krigsscenslika hall från deras, var en dubbel läderridå.
Tror några av dem hatade mig åt skogen och tillbaka. Eller alla.

Studiedag imorgon. Kan man bli kär i en dag?

fredag 21 februari 2014

GubbLudd klagar på att folk har dålig fantasi

När jag ser en film så gör jag mitt bästa för att leva mig in i den.
Detta kanske låter som en uppenbar sak. Inlevelse är ju näst intill en förutsättning för att man ska tycka att en film är bra.
Men det jag pratar om är att förlåta vissa mindre charmerande element i berättandet, i syfte att få en bättre upplevelse.

Jag hoppade till och skrek rakt ut i biosalongen under scenen i Hungergames, när mutanthundarna hoppar fram ur skuggorna under spelets slutscener. Visst, jag hade kunnat sitta helt lugnt och kanske bara blinka till av denna jumpscare (länk: ordförklaring på urbandictionary.com), för det var verkligen uppenbart vad som skulle hända, men det hade inte varit lika kul. Jag hade inte fått min dagliga dos av adrenalin-inducerade hjärtklappning.
Förstår verkligen inte folk som inte försöker ryckas med: "Äh, vadå det där var ju inte ens läskigt, det var ju jätteförutsägbart!".... Suck.

Samma sak tycker jag gäller med äldre filmer som innehåller mycket specialeffekter.
Återigen vill jag skapa så mycket inlevelse för mig själv som möjligt. Till detta använder jag mig av min FANTASI (enl. Svenska Akademins Ordlista: "Inbillningskraft, uppfinningsförmåga"). Allt behöver inte se hundra procent verkligt ut. Jag kräver inte CGI-effekter anno 2014 för att kunna föreställa mig en händelse.
 Om draken Katla ser lite konstgjord ut så höjer jag inte på ögonbrynet och tänker "Vänta nu, den ser ju fejk ut!Vad är detta för strunt".
Jag använder denna ovan nämnda "fantasi" till att föreställa mig att det är en drake, och inte en kartongbit, som står på kullen i filmen och sprutar eld.

Anledning till detta inlägg?
 - Planering inför filmkväll, att få alla att enas om en film.

Over & out.

söndag 9 februari 2014

Bergsbesegrarna

Så satte vi en sten (i nästan bokstavlig bemärkelse (men mest metaforisk)), framför oss som nu tornar upp sig och täcker oss med en lång, utmanande skugga.
Denna sten heter Pyrenéerna.
Vi skall förhoppningsvis besegra, bestiga och bemästra dem allihop. Den ena Pyrenéen efter den andra. Så länge de ligger på leden vi skall följa, alltså.

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det inte kommer att bli kul. Vi kommer att lägga oss ned mitt i en bergssluttning och säga rakt ut att vi inte orkar mer. Fötter kommer att blöda, muskler värka och berg göra ingenting. Mer än att hindra oss med sina vedervärdiga vertikala vinklar (problem med den meningen, någon? Kom an då, om du törs!).

Det är såklart nästa sommarutflykt jag talar om. Hur kom vi fram till det beslutet, frågar ni? JO:
Under en föreläsning i Geografi i höstas så fick vi plötsligt insikten om att vi måste gå till toppen av ett berg. Det var en ganska så spontan känsla, nästan primitiv: Stort berg. Måste upp.
Sedan velade vi fram och tillbaka mellan Kebnekaise och Galdhøpiggen utan att riktigt komma fram till något. Så till slut så kompromissade vi och valde Pilgrimsleden i Spanien. Men så läste vi att det är ganska så otrevligt med en massa folk och mest bara asfaltsvägar, så vi omdirigerade vårt beslut till Pyrenéerna.
Så där har vi våra tankars vilda resande som slutade i våra nuvarande planer.

Det känns lite läskigt. Som sagt så kan jag tänka mig många gånger under de cirka 40 dagarna vi tror att det kommer att ta, som vi kommer att vara arga, sura, uppgivna och hopplösa.
 Men det är en utmaning. Och vem vet, de kanske är helt okej fina, de där Pyrenéerna.

Tågresan dit (våga vägra flyg) kostar 1600 Svenska Riksdaler, med ett 5-dagars interrailkort. Mat och liknande inte inräknat. Samma summa blir det på tillbakavägen. Sedan blir det en massa matkostnader, utrustning, och kanske boende på härbergen (fattar ni? Härbergen? Jag tillåter er att skratta) under själva färden.

Jag tror att vi betalar lika mycket för 40 dagars magert leverne på jord, sten och liggunderlag, som någon annan skulle pröjsa för en vecka i sol och hotell. Halvkonstig känsla.

Over & out.

söndag 19 januari 2014

En liten försmak....

Den senaste veckan har jag börjat lära mig att skriva i html och css.
Målet är att bygga en hemsida.
Denna hemsida heter katastrofen.se.
Här är en liten försmak på hur det kommer att se ut.
De klickbara länkarna på sidan leder till lite slumpmässiga sidor i testsyfte.

EDIT: Håller på att bygga hemsidan just nu som sagt, så ibland är den inte tillgänglig (eller dirigerar om till "/hem.html/ hem.html/ hem.html/ hem.html/ hem.html/ hem.html/ hem.html/"). Har du tur så kommer du in!!

tisdag 7 januari 2014

Skas förbannelse

Jag ska söka jobb.
Jag ska sluta spela dator.
Jag ska flytta hemifrån.
Jag ska skriva på rapporten!

Bara inte direkt just nu.

Jag ska göra något med mitt liv.
Jag ska, jag ska jag SKA verkligen. På riktigt, jag lovar.
Jag kan. Jag har alla möjligeheter till att göra det. Jag har tid, jag är ung, det är bara en fråga om att göra det.Jag vet att jag ska göra det, men i samma ögonblick som det där ordet sätts samman med en syssla, så känner jag hur minnesmapparna i mitt sinne  tas fram, blandas runt, bläddras i, öppnas, tills den där mappen som är markerad "ska" är hittad. I den stoppas rapporter, jobbsökningar, städning, tvättning, och så åker mappen längst upp på en hög av bedrövelse, jobbiga känslor och andra saker man vill undvika.

Sakerna jag ska göra, och allmänt sett vet att jag måste göra, blir så lätta att undvika. Så lockande att skjuta upp.

Jag ska göra något bra av mitt liv.