fredag 21 februari 2014

GubbLudd klagar på att folk har dålig fantasi

När jag ser en film så gör jag mitt bästa för att leva mig in i den.
Detta kanske låter som en uppenbar sak. Inlevelse är ju näst intill en förutsättning för att man ska tycka att en film är bra.
Men det jag pratar om är att förlåta vissa mindre charmerande element i berättandet, i syfte att få en bättre upplevelse.

Jag hoppade till och skrek rakt ut i biosalongen under scenen i Hungergames, när mutanthundarna hoppar fram ur skuggorna under spelets slutscener. Visst, jag hade kunnat sitta helt lugnt och kanske bara blinka till av denna jumpscare (länk: ordförklaring på urbandictionary.com), för det var verkligen uppenbart vad som skulle hända, men det hade inte varit lika kul. Jag hade inte fått min dagliga dos av adrenalin-inducerade hjärtklappning.
Förstår verkligen inte folk som inte försöker ryckas med: "Äh, vadå det där var ju inte ens läskigt, det var ju jätteförutsägbart!".... Suck.

Samma sak tycker jag gäller med äldre filmer som innehåller mycket specialeffekter.
Återigen vill jag skapa så mycket inlevelse för mig själv som möjligt. Till detta använder jag mig av min FANTASI (enl. Svenska Akademins Ordlista: "Inbillningskraft, uppfinningsförmåga"). Allt behöver inte se hundra procent verkligt ut. Jag kräver inte CGI-effekter anno 2014 för att kunna föreställa mig en händelse.
 Om draken Katla ser lite konstgjord ut så höjer jag inte på ögonbrynet och tänker "Vänta nu, den ser ju fejk ut!Vad är detta för strunt".
Jag använder denna ovan nämnda "fantasi" till att föreställa mig att det är en drake, och inte en kartongbit, som står på kullen i filmen och sprutar eld.

Anledning till detta inlägg?
 - Planering inför filmkväll, att få alla att enas om en film.

Over & out.

söndag 9 februari 2014

Bergsbesegrarna

Så satte vi en sten (i nästan bokstavlig bemärkelse (men mest metaforisk)), framför oss som nu tornar upp sig och täcker oss med en lång, utmanande skugga.
Denna sten heter Pyrenéerna.
Vi skall förhoppningsvis besegra, bestiga och bemästra dem allihop. Den ena Pyrenéen efter den andra. Så länge de ligger på leden vi skall följa, alltså.

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det inte kommer att bli kul. Vi kommer att lägga oss ned mitt i en bergssluttning och säga rakt ut att vi inte orkar mer. Fötter kommer att blöda, muskler värka och berg göra ingenting. Mer än att hindra oss med sina vedervärdiga vertikala vinklar (problem med den meningen, någon? Kom an då, om du törs!).

Det är såklart nästa sommarutflykt jag talar om. Hur kom vi fram till det beslutet, frågar ni? JO:
Under en föreläsning i Geografi i höstas så fick vi plötsligt insikten om att vi måste gå till toppen av ett berg. Det var en ganska så spontan känsla, nästan primitiv: Stort berg. Måste upp.
Sedan velade vi fram och tillbaka mellan Kebnekaise och Galdhøpiggen utan att riktigt komma fram till något. Så till slut så kompromissade vi och valde Pilgrimsleden i Spanien. Men så läste vi att det är ganska så otrevligt med en massa folk och mest bara asfaltsvägar, så vi omdirigerade vårt beslut till Pyrenéerna.
Så där har vi våra tankars vilda resande som slutade i våra nuvarande planer.

Det känns lite läskigt. Som sagt så kan jag tänka mig många gånger under de cirka 40 dagarna vi tror att det kommer att ta, som vi kommer att vara arga, sura, uppgivna och hopplösa.
 Men det är en utmaning. Och vem vet, de kanske är helt okej fina, de där Pyrenéerna.

Tågresan dit (våga vägra flyg) kostar 1600 Svenska Riksdaler, med ett 5-dagars interrailkort. Mat och liknande inte inräknat. Samma summa blir det på tillbakavägen. Sedan blir det en massa matkostnader, utrustning, och kanske boende på härbergen (fattar ni? Härbergen? Jag tillåter er att skratta) under själva färden.

Jag tror att vi betalar lika mycket för 40 dagars magert leverne på jord, sten och liggunderlag, som någon annan skulle pröjsa för en vecka i sol och hotell. Halvkonstig känsla.

Over & out.