tisdag 20 maj 2014

Varför ens göra saker?


I Torsdags blev jag stannad på Haga Nygata av en snubba och en snubbe. Dessa snubbor bjöd in mig till att medverka som statist i Peter Birros nya projekt Viva Hate. Jag tackade självklart ja, men sade att jag måste kolla mitt jobbschema först, eftersom jag dumt nog inte skaffat mig en kalender än, utan kollar när jag skall jobba på Seaside på min mail, skriver upp mina vikariat i mobilen, och håller reda på andra event på Facebook (i skrivande stund inser jag varför det är sjukt bra med en kalender).

 Händelser som dessa påminner mig om varför det är värt att göra saker; ta en promenad, åka till stan, utsätta sig för världen en stund.
 Jag är väl svag på det sättet, antar jag, att jag sitter inne alldeles för ofta.
Internet är en lampa, och jag är en fluga.
Man vet exakt vad man får när man sitter och bläddrar sida upp och sida ned, ser på film efter film på Youtube. Man har sina små rum på nätet där man vet att man trivs och har roligt.
Men chansen att bli indragen i något spännande och oväntat, som t.ex. en erbjudan om statistroll i ett projekt av Peter Birro, är otroligt liten hemma i datorstolen.

Med detta i åtanke går jag ibland av spårvagnen en hållplats för tidigt, och går resten av vägen, ju fler folk på vägen desto bättre. Jag tog mig till Musikhjälpen i höstas och fick av en slump se ett av de banden jag tycker mycket om spela live i glasburen.

"Hur känner du inför ämnet ifråga, Neander-Ludd?"
____________________________________________
| "Uhh. Göra saker - Bättre än inte göra saker. ... Uh." |
|___________   ________________________________|
................... \/

Ps. Hur blev det då med statistrollen jag blev erbjuden? Först tackade jag ja, sedan såg jag att jag hade jobb på den aktuella dagen - idag - sedan fick jag, lite för sent, ett meddelande om att jobbet blev inställt för att en stor festmiddag hade blivit avbokad på Seaside. Så nu sitter jag här i underkläder utan varken statistjobb eller restaurangjobb. Ds.

onsdag 7 maj 2014

En häxhatt på en grässlätt

Det var ett par månader sedan jag slutade läsa en serie som jag är övertygad om skulle varit den bästa bokserien för mig i världen om jag tillhörde den egentliga målgruppen.
 När jag satte mig ned vid datorn (datormus och tangentbord undansvepta som gamla tråkiga leksaker) för att prova de nya vattenfärgerna jag fick för 20 kr på InEx-flyttrea, dök bara den krokiga kon-formen av en häxhatt upp i huvudet på mig. Sedan dök den upp i två (ordvitsvarning) undermåliga representationer på lika många fukt-buckliga papper.

Hatten tillhör Tiffany Aching, huvudpersonen, hjältinnan i serien med samma namn. Den handlar om... väldigt mycket.  Kort sagt är Tiffany näst yngst i en fåraherdesfamilj, men hon gillar saker som inte traditionellt uppskattas (eller nedskattas, för den delen!) i hennes närmiljö - saker som orden sussurrus och gibbous och noonlight (även om det sista är hennes egna uppfinning), saker som lärare har att säga, och häxors göromål. Under sin uppväxt ställs hon inför en kärlekskrank vintergud, grupptryck från jämnåriga häxaspiranter, skapelsens äldsta, hungrigaste demoner, sjukvårdsbehövande boskap, illvilliga urgamla oförkroppsligade sinnen, bortglömda äldre som behöver hjälp att ta sig ur sängen.
 Fantastiska saker blandat med världsliga saker,helt enkelt.

 Mitt bland demoner, sagoväsen och magi finns teman som fördomar, identitet, saknad. Alla de där tyngre sakerna. Och uppdelningen mellan det seriösa och det sagoaktiga är välbalanserad.

Om vi säger att det finns en enda bok som är perfekt för varje individ i världen, som nycklar till lås, och jag hade varit en flicka i mitten av min uppväxt, så tror jag att denna serie hade varit det. Min nyckel.

(Därmed inte sagt att den inte passar någon annan i vilken ålder som helst - det gör den, bara man har hjärtat och smaken på rätt plats - jag är väl ett levande bevis på det. Eller så har jag ett sinne som en fjortonårig flicka. Välj själv)