onsdag 7 maj 2014

En häxhatt på en grässlätt

Det var ett par månader sedan jag slutade läsa en serie som jag är övertygad om skulle varit den bästa bokserien för mig i världen om jag tillhörde den egentliga målgruppen.
 När jag satte mig ned vid datorn (datormus och tangentbord undansvepta som gamla tråkiga leksaker) för att prova de nya vattenfärgerna jag fick för 20 kr på InEx-flyttrea, dök bara den krokiga kon-formen av en häxhatt upp i huvudet på mig. Sedan dök den upp i två (ordvitsvarning) undermåliga representationer på lika många fukt-buckliga papper.

Hatten tillhör Tiffany Aching, huvudpersonen, hjältinnan i serien med samma namn. Den handlar om... väldigt mycket.  Kort sagt är Tiffany näst yngst i en fåraherdesfamilj, men hon gillar saker som inte traditionellt uppskattas (eller nedskattas, för den delen!) i hennes närmiljö - saker som orden sussurrus och gibbous och noonlight (även om det sista är hennes egna uppfinning), saker som lärare har att säga, och häxors göromål. Under sin uppväxt ställs hon inför en kärlekskrank vintergud, grupptryck från jämnåriga häxaspiranter, skapelsens äldsta, hungrigaste demoner, sjukvårdsbehövande boskap, illvilliga urgamla oförkroppsligade sinnen, bortglömda äldre som behöver hjälp att ta sig ur sängen.
 Fantastiska saker blandat med världsliga saker,helt enkelt.

 Mitt bland demoner, sagoväsen och magi finns teman som fördomar, identitet, saknad. Alla de där tyngre sakerna. Och uppdelningen mellan det seriösa och det sagoaktiga är välbalanserad.

Om vi säger att det finns en enda bok som är perfekt för varje individ i världen, som nycklar till lås, och jag hade varit en flicka i mitten av min uppväxt, så tror jag att denna serie hade varit det. Min nyckel.

(Därmed inte sagt att den inte passar någon annan i vilken ålder som helst - det gör den, bara man har hjärtat och smaken på rätt plats - jag är väl ett levande bevis på det. Eller så har jag ett sinne som en fjortonårig flicka. Välj själv)