torsdag 19 juni 2014

Ur Tvättkorgarnas Djupaste Avgrunder

På restaurang Seaside finns det blott en person som står mellan restaurangens fortsatta välstånd, och en undergång så hiskelig och äcklig att andra gömmer sig bakom kastruller, drickbackar och bardiskar när de blir påminda om den...

Tvätthögen växer sig allt mäktigare för varje dag denna modige pöjk är ledig. Den bidar sin tid, sprider sina avkommor och odörer i sin lya, tvättrummet. Tre tvättkorgar bågnar under dess tyngd, och huserar mer än bara vanlig smutstvätt. Ett surrande hade gått att skönja om någon hade lagt örat mot en av de smutsiga kökshanddukarna, som mitokondrier i en cell.

Tapper-Ludvig viker tvätt, hänger tvätt, tar försiktigt upp smutsiga tygstycken ur den Hiskerliga Högen, skakar dem lätt. Varje gång förväntar han sig någon obeskrivlig styggelse falla ur plaggets skrynklor. Hittills har det inte hänt.
 Men förr eller senare så kommer han att hitta den, styggelsen. För runt omkring honom surrar signalerna om att det någonstans i tvättkorgarnas djupaste avgrunder döljer sig ett eller flera flugbon, med krälande larver och kanske även ruttnande matrester. Och ju längre Högen får ligga kvar, desto fler flugor kommer att kläckas, desto fler larver kommer att kravla omkring på kläderna man sedan måste ha på sig.

Sensmoral:
Om alla på min arbetsplats kunde tvätta kläder då och då, så hade jag varit en lite gladare person.

För övrigt såg jag en spindel äta en geting i ett spindelnät utanför fönstret idag. Trevligt. Rysligt.

Over & out

tisdag 10 juni 2014

Hur humöret fluktuerar

En tanke slår mig från sittande till stående ställning, drar i mina hårsäckar tills jag står på tå med två lungor fyllda av luft, jag har till slut fattat vad allt går ut på. Den gyllene tanken som man alltid väntat på har slagit sig ned i min hjärna och lagt gök-ägg, som kläcks och vars innanmäten knuffar ut allt det gamla från boet.
 Jag förstår att allt handlar om att hitta sina gränser, identifiera, lokalisera, och sedan ta ett stort jävla löparsteg och landa långt bortanför, som galenskaparna i de Högvertikala Hoppmästerskapen, idrottsgren "hoppa bort".
 Så jag tar det närmaste instrumentet jag har till hands, spelar, dansar och marscherar genom huset om jag är ensam hemma.
 Jag hamnar i köket, konstigt nog vid skafferiet där det som av en slump ligger en mjölkchokladkaka och väntar. Kaffemaskinen slås på, kaffe passar ju perfekt till choklad.
Tio minuter senare ligger instrumentet i sitt etui, och jag i mitt.