tisdag 8 juli 2014

Hur det känns att förvandla sig fram och tillbaka från diskmonster till människa

Varje kväll när jag kommer hem från jobbet är det med humöret nere vid skosulorna, utan energi nog att bry mig om att vara sur, smutsig nog att tvinga mig in i duschen även om det är gryning.
Varje dag som jag går till jobbet är det med ett litet, litet mått av ångest, utspätt med en känsla av att vara välkommen och hemmahörande.

När det är mycket att göra i diskrummet, när det växer ett berg av stål och porslin på diskbänken som matas av kockar och servitörer, känner jag mig som en demon som slukar tallrikar, plåtar och slevar, och kräks upp dem skinande rena.

 I natt var det första natten på länge som jag fick vara fri från diskdrömmar. Vanligtvis sover jag ytligt, med en känsla av att mitt sovrum och diskrummet tar upp samma plats i tidrummet, och att det hela tiden är backar som skall bäras, mat som skall slängas, maskiner som skall köras, fastän jag ligger i sängen och försöker förneka alltihop.

Som många andra gånger inser jag att man inte kan göra sig tillräckligt motiverad genom att tänka på lönen. Jag ser mot hålet i min kalender, de tre dagar som fortfarande står tomma.
De tre dagar som jag får känna mig rastlös och intetgörande.

Mot bättre tider, over & out