söndag 27 december 2015

Borde ja stanna eller borde ja gå

Som jag brukar säga, så är jag gjord av två delar. Hade jag varit medförfattare till nationella proven i svenska år 2009 så hade jag sagt att jag är schizad. Jag har aldrig sett det ordet i text sedan det provet. Det står inte heller i SAOL. Varför skulle man ha med ett påhittad ord i ett nationellt prov? Upprörande.

Vidare till poängen. Jag är som alltid tudelad. Gränsen som delar de två sidorna rör sig sakta mot mitten. Om den där gränsen fortsätter röra sig med samma takt och riktning så kommer det att ske en förändring i mitt liv.

Men hörru, herr skribent, vad snackar du för gojamoja egentligen. Sluta gå som katten runt het gröt. Tala ur skägget. Ut med språket. Lägg av med rappakaljan (Ety: Rappa - smörja, kalja - öl/svagdricka. Smörjöl).

Jo, serru, anonyma otåliga läsare, det som ligger på min inre balansvåg är två alternativ av handlingsmöjligheter gällande min boendesituation.
Jag har börjat inse att jag kanske inte orkar vänta med att flytta hemifrån.

 'För då? De e la ba te å flötta. Inga kônstigheter.

Jo, konstigheter. Massor med konstigheter. Hade efterfrågan på konstigheter varit stor så hade jag slått upp en garageloppis och sålt dem till högstbjudande, blivit riktigt snuskigt rik och sen köpt en egen lägenhet.

Förklara.

Jo (igen), det kan vara så att jag har chansen att flytta till ett förstahandskontrakt, en etta vid Wieselgrensplatsen. Den skulle stå klar i mars 2016.

"Kan ha chansen"? "Skulle stå klar"?

Ja och ja. Mina föräldrar köpte lägenheten utan att klargöra vem som skulle bo i den. Det var tanken att den som är i störst behov av mig och mina bröder skulle få den, till att börja med. Eftersom min lillebror hellre vill bo i kollektiv med sina vänner, och dessutom är i Asien tills inte-ens-han-vet-när, så verkar det stå mellan mig och min storebror (om inte lillebror kommer hem i tid och har ändrat sig - men låt oss lämna det just nu). Jag har skrivit om min relation till min storebror förut, och ja, det är ett av de områden som jag skulle behöva växa upp lite inom. Släppa hela barnsligheten med syskonrivalitet.
Grundproblemet är som följer: Om jag ens vill ha en liten chans att få lägenheten så måste jag bo hemma ända till flytt.
För att om jag flyttar till ett studentrum (vilket är mitt bästa alternativ just nu vid sidan av att vänta till maj månad) så kommer mina föräldrar använda det mot mig när det blir dags att bestämma. "Men Ludvig, du har ju redan boende. Då kan din bror istället få lägenheten". Detta kommer vara sant även om jag bor i en nästan-renoverad f.d. fängelsecell med läckande tak ute på Tjörn.

Kul överdrift. Jag skrattar; ha-ha.

Tack! Kul att du uppskattar det.  Men säg att jag istället väljer att vänta på ett beslut som potentiellt kan ta fyra månader. Ruttnar här hemma i mitt pojkrum och känner mig dålig, sitter kvar i jag-är-barnet-i-familjen-som-bor-här-känslan av ansvarslöshet. Och sen så visar det sig att min bror får lägenheten. Så har jag suttit här i onödan, när jag kunde flyttat ut för länge sedan.

Det finns TRE / 3 / III / 三 olika slutsituationer i min nuvarande verklighet. Dessa tre har inte likvärdig probabilitet.

1: Jag flyttar till ett studentrum och bor litet och i kasst läge i tre år då jag får hoppas på att få ett andrahandskontrakt eller flytta hem igen.

2:Jag bor kvar på Björkö och i maj så får min bror lägenheten. Jag får flytta till studentrum och bo litet och i kasst läge osv osv.

3: Jag bor kvar på Björkö och i maj så får jag lägenheten. 


 Så borde du stanna eller borde du gå?


Lägg å, logna ne dej, o sluda me en gång. Ich habe nicht die Antwort.
  

söndag 29 november 2015

Maskens Mysterium

Idag vaknade jag upp med ett rött band av irriterad hud som gick hela vägen runt halsen på mig. Om orsaken var ett misslyckat lönnmordsförsök via garrottering eller en skavande skjortkrage får ni avgöra själva. Jag var på finsittning igår, iförd alla de där finkläderna som man bör ha under fina middagar, sådana som tillåter en att endast vara i en ställning: Rakryggad med armarna längs sidorna. På denna sittning var det maskeradtema, och jag hade lånat min mask av en klasskamrat. Den var guld-, blå- ch rödmålad, med en brodering av guldtråd längs kanterna. Inköpt i Venedig. Det var trevligt, jag kom hem sent, gick i säng och vaknade vid 11-snåret.
 Efter att ha drällt runt lite idag, tittat på när familjen bakade bröd i stenugnen, så kom jag att tänka på masken igen. Den var ju rätt fin, och viktig att ha med sig tillbaka till skolan igen. Men den var, naturligtvis, borta.
Om den inte hade varit borta så skulle det ju inte funnits någon anledning till detta inläggs titel.
Ångesten sätter in direkt. Som en orm ringlar den sig runt alla vitala organ och kramar lätt. Jag går ned i hallen och vänder på jackor, går till badrummet och vänder på handdukar, går till mitt rum och vänder på smutstvätt. Jag ringer färjan, de hade inte hittat den. Då kommer jag att tänka på att jag liftade hem inatt, av en tjej som sade att hon bodde i Samsmarka, ett område på ca. 20 finare villor. Facebookgruppen för vår ö hade inget svar att komma med, så då blev det till att ge sig ut i regnstormen Gorm och knacka dörr.
Signalementen, så som jag kom ihåg dem i mörkret och yrseln igår natt klockan 01:15, var att hon var ganska ung, blond och körde en bil som var mörk och inte en SUV. Sidosätet var lite längre bak än förarsätet, precis så att jag fick plats med knäna.
Av de åtta hus jag knackade på så var de flesta vänliga och gjorde sitt bästa för att tipsa om vilket hus jag borde gå till. Någon tjabo blev förnärmad över att jag kom och störde så sent på en söndagkväll (klockan var 19...).
 Det sista huset stod det en bil framför, med sidosätet lite längre bak än förarsätet. Jackpot, bingo, heureka, osv. Jag knackade på, tjötade lite, hämtade masken från dess trygga baksätesförvar, tackade så mycket, och begav mig hemmåt.
Först nu, när ormen släppt mina organ, kan jag koncentrera mig på att tentaplugga inför lingvistikprovet imorgon klockan 14. Och blogga, då. Blogga först och sedan tentaplugga. Eller blogga, sen köra en tvätt, sen plugga. Kanske plocka ur diskmaskinen också, men sen absolut plugga. Efter att jag gått ut med soporna, förstås etc. etc. jag hoppas jag får godkänt ändå.

Over & out.

fredag 27 november 2015

Angående studentföreningar

Jag har tagit två universitetskurser innan, men har aldrig deltagit i några studentaktiviteter, fram tills i år. Det enda jag hade hört om studentföreningarnas verksamhet innan var skriverier i GP om chalmeristernas överstyrgående eskapader. Brinnande byggnader och fall ut ur fönster. Någon gång tror jag att jag hörde talas om att Poseidon blir utklädd ibland. Och cortégen, såklart, även om jag aldrig nånsin sett den.
I somras var jag dock med på aktiviteter under Kick-Off:en, anordnade av systemvetarnas studentförening och nu är jag med och startar en helt ny förening.
 Det jag känner är lockande med allt det här är att man får sig en gemenskap, en kontext i skolan utanför föreläsningssalarna. Det är vi, i våran förening, som ska se till att liva upp stämningen för våra skolkamrater med event i olika former. Vi kommer att vara några av de där konstigt utklädda personerna som man ser gå runt i stan varje sommar, runt terminstart. Sedan är det lite häftigt att vara med och grunda en förening som förmodligen kommer att leva kvar så länge som kognitionsvetarprogrammet finns kvar. Systemvetarnas förening har existerat sedan 1982. Det är ju omöjligt att säga, men det är kul att tänka att man kanske är med och skapar något som kan bli lika långlivat.
 Vi ser oss lite skämtsamt som förfäderna som kommer att bjudas in som hedersmedlemmar på framtida föreningskonstellationers sittningar och andra tillställningar.
Ännu ett plus är att det är något att göra. Så slipper man ha tråkigt. Nåt o gö, ba.
Min bror kallar mig föraktfullt för "kårstudent".
Men så är han ju lite tråkig, också.

måndag 16 november 2015

I en pizzeria vid nederländska gränsen

Vi var så nära gränsen att vi nästan kunde känna doften av nedförsbackar, medvind och solsken. Att det var just dessa dofter vi tyckte oss känna, var för att vi under den senare delen av Tyskland endast hade drömmen om en nederländsk utopi att leva på för att inte tappa modet helt och säcka ihop utan vidare i de sporadiska regnskurarna och den allestädes närvarande motvinden.
Om man tänker sig ett belöningssystem med "morötter" i flera nivåer, så var passerandet över den nederländska gränsen den Ultimata Moroten, medan vi hade nåendet av dagens campingplats på "nivå två", och fikapaus på ett Bäckerei (=bageri) (av oss uttalat "bäckerej" (för att humor tar sig konstiga former när det enda man gör i veckor i sträck är att cykla), något som vår övernattningsvärd i Hamburg var snabb på att rätta oss för) på "nivå ett", den närmaste moroten (sluta störa dig på att jag säger "morot" istället för "delmål", morötter är ju så mycket godare än delmål (trots att delmål låter lite som "mellanmål" (herregud, nu gör jag det där med parenteserna igen))).

Så vi var enormt nära vår Ultimata Morot. Vi cyklade parallellt med gränsen på väg till en liten stad där vi kunde svänga av för att komma till vårt efterlängtade paradis av konstanta nedförsbackar och vinande medvind. I denna lilla stad, som jag tror hette Weener ("En riktigt kass stad, vill jag minnas" -Albin), bestämde vi oss för att unna oss en pizza (igen).
Huvudpizzabagaren var den minst pizzabagarlika pizzabagaren jag någonsin sett. Han var kort. Han hade en gäll men ändå raspig röst (en sådan raspighet man förknippar med mörka röster). Han var  högljudd. Han skämtade om varför vi skulle till just Amsterdam (0 poäng i skämtoriginalitet).
Innan han lät oss beställa så ville han prata om "de snygga svenska tjejerna". Jag svarade att Norge minsann hade ännu snyggare tjejer (någonting var jag ju tvungen att svara, annars hade det blivit pinsamt), varpå han blev jätteglad och utbrast "You are perfect, my friend!" på sin dåliga tyskengelska.

Vi satte oss utanför, fick pizzorna, och blev prompt besvikna av dem. De hade väldigt många ingredienser (de jag kommer ihåg just nu är majs och paprika) med ett lager ost ovanpå, vilket gjorde att påläggen blev som ett täcke som åkte av när man försökte äta pizzan. Den hade andra dåliga kvalitéer, men dessa har jag lyckligtvis glömt.
 När jag gick för att pröjsa för krubbet, som kidsen säger numera, så ville han höra om jag tyckte att hans pizza var godare än pizza i Sverige. Detta ställde mig inför ett dilemma. Skulle jag ljuga den lilla pizzabagaren rakt ned i ansiktet? Detta kunde jag inte tillåta mig, och min hjärna satte igång att räkna ut ett sätt att undvika frågan, alternativt ge ett väldigt diplomatiskt svar. I mitt försök att svara på frågan istället för att springa därifrån så märkte jag att min mun höll på att säga att dessa pizzorna var mycket bättre än i Sverige, men mina ärlighetskretsar ändrade på meningen mitt i yttrandet av den, och resultatet blev:
"These are so much good!"
Personalen genomskådade mig. Vi betalade och cyklade vidare.

onsdag 4 november 2015

Två gånger jag uppmärksammat mina egna fördomar de senaste veckorna.

Man hör ju tjötet om fördomar. De är som frimurarna, SD:arna eller gorillorna , d.v.s. mitt ibland oss utan att vi märker det. Smygande, på nåt sätt. Man hör att den största fördomen är att man inte skulle ha några fördomar, och detta accepterar vi som rimligt.
 Man hör om det, sedan märker man det i ett tydligt, svart-på-vitt vardagsexempel.
Jag tycker att jämställdhet mellan olika sexualiteter och könsuppfattningar är en sak som är bra att sträva efter. Men sexism och heteronormativitet fanns i mitt huvud innan jag började tänka i banor som gick utanför ens egen vardag. Det är helt enkelt så  det blir enligt grundinställningarna.

Har du någonsin köpt en affärsny dator och undrat varför den är långsam? Svaret går att finna i förinstallerade bloatware-program. Onödigheter som företag har betalat tillverkaren för att ha med i maskininställningarna. Vet man inte om att de finns, så är det svårt att göra något åt. Sedan blir man mer tekniskt erfaren och får reda på vad som är på gång, och börjar rensa hårddisken från skit som drar ned uppstartstiden.

I datorn är det enkelt att installera en trollkarl (wizard?) som hittar och avinstallerar bloatware. När det gäller ens medvetande så får man själv vara trollkarlen, och liksom haffa bloatware-programmen när de dyker upp i ens vardag.

Nu till det jag tänkte skriva om!! Min trollkarl har upptäckt sinnesbloatware två gånger den senaste månaden. Först var det på en hemmafest då jag berättade en spöklig, ryyyyslig och skrämmande  spökhistoria. Jag ska inte spoila vad som händer i den, men samtliga offer i historien är kvinnor. Detta tänkte jag på först när en vän till mig plötsligt gick och lade sig mitt i spökhistorieberättandet. Jag har själv fått historien berättad för mig, och har aldrig tänkt på det på det sättet förut.

Andra gången var nyligen när jag satt på ett föreningsmöte, då en av de manliga närvarande drog någon anekdot, ur vilken jag uppfattade orden "min pojkvän". Jag blev förvånad.
Varför blev jag förvånad? För att jag aldrig hade anat att han inte var heterosexuell. För att han inte levde upp till mina fördomar om icke-heterosexuella. Och där insåg jag att jag hade fördomar om hur folk beter sig när de har en viss läggning.

Självanalys = bra. Första steget i att åtgärda ett problem är att identifiera det. Hur mycket man än tror sig följa sina egna övertygelser så finns det förmodligen paradoxala uppfattningar i en utan att man märker det.
Och man är ingen dålig person för det.
Det är lite synd att alla inte håller med om detta.

Over and out.

torsdag 29 oktober 2015

Svammel om spöken och kattvaktande

För tillfället finns jag någon annanstans än på Björkö. Det ligger en katt som inte är min egen på sängen där jag sover, som inte heller är min egen. Kaffekokaren jag använder på morgonen är inte min, inte heller rummet där jag dricker kaffet. Den där katten-på-sängen är svaret på frågan om varför jag är där jag är just nu. Hen (har inte 100% koll på hane/hona-frågan) behöver någon som matar och tar hand om hen (nu bestämmer jag att ordet "hen" även funkar i objektsform (eh, kollade upp en källa på det)). Tar hand om bajset och kisset. Klappar den när den sitter vid sitt salladsträd.
( Ja, det är ett träd som planterades som en salladsväxt men som växte till ett salladsträd. Ja, man får bara klappa den vid salladsträdet. Annars utföres en snabb reträtt eller en förnärmad tassboxning. En ganska konstig katt, alltså). Dess ägarinna är i sin hemstad långt härifrån, och frågade om jag hade lust att slippa bo på Björkö i nio dagar. Svaret var för mig lika självklart som svaret till frågan "Är blå färg blå?". Ja. Blå färg är blå.
 
Det finns en kökskniv i denna studentlägenhet. Den kniven sitter hopplöst förlorad, fastklämd och utom räckhåll bakom vasken. Jag har inte sett den själv, men jag har hört från kattägaren att den dväljs i sin nya domän, där bakom vasken. Skärbräda finns det ingen heller, men å andra sidan, vad skall man med en sådan till om man saknar kniv? Även lunchlådor, eller helt vanliga burkar att ha saker/mat i, saknar jag. Det fanns dock två senapsburkar av glas längst upp, längst in i ett av skåpen. Men pumpagryta ser inte så god ut i en glasburk.
Den smakade gott ändå.
Det stora mysteriet här är; hur tillagade jag pumpagryta utan kniv eller skärbräda?
Svaret går att finna i det gemensamma köket i korridoren. Där står en diskmaskin som folk använder för sina privata saker. När jag är ute efter saker att göra mat med så blir dessa saker inte särskilt privata längre. Jag smutsar ner dem med grönsakskladd tills de inte har ett uns av privathet kvar. Sedan diskar jag och lägger tillbaka dem i diskmaskinen. Ingen anar något.
Och jag har inget dåligt samvete för det. Vad jag vet så existerar mina temporära grannar endast som röster i väggarna, väggspöken. Den enda levande personen (jag har inte sett några lik. Tänkte att det behövde klargöras ungefär nu) jag sett hittills är en knubbig kille i tioårsåldern med headset och sandfärgat, tråkplatt, kortklippt hår. Vad sjutton gör han i en studentkorridor? Var min första tanke.
Har inte fått svar på den frågan än.
Men tills motsatsen är bevisad är resten av mina grannar godhjärtade spöken (eftersom alla spöken som inte är illvilliga är godhjärtade).

Vi får se om de förvandlas till illvilliga under halloween. Det vore ju läskigt!
Vi ses.... ELLER?

onsdag 14 oktober 2015

Mediokritetsprojektet

Fick frågan på krogen: Så vad gör du på fritiden? När du inte pluggar, menar jag. Spontant svarade jag att det var en svår fråga, och att jag inte riktigt visste (eftersom det är bättre att svara så än att vara ärlig och säga "Äh duvet, jag sitter mest på reddit). Sedan berättade jag om att jag gillar att cykla. Så intressant, va. På bussen hem tänkte jag att sånna frågor är jobbiga, eftersom man inte får den betänketiden som man behöver för att analysera sin vardag och ringa in de element som förekommer utanför sovande, matlagning och ätande, resande fram och tillbaka och pluggande. Men jag tänkte lite iallafall och kom fram till att:

Jag är mitt i ett livsprojekt att göra konsten av mediokritet perfekt.
Jag spelar gitarr såsom varenda människa som haft en "nu-är-jag-en-djup-en"-period i sin ungdom spelar gitarr.
Jag kan sjunga lite samtidigt som jag spelar gitarr, men spelar då sämre och jag har ingen direkt slående sångröst.
Jag kan teckna en tredimensionell sfär  någorlunda tredimensionellt, med skuggor som är ljusast längst upp till vänster och mörkast längst ned till höger.
Jag vet hur man googlar sitt problem för att lösa det.
Jag hittar då och då saker som jag känner kan vara något för mig, ända tills jag tappar intresset.
Jag skriver halv-aktivt på en halvkass blogg innehållande halvinspirerade inlägg.
Jag har negativa karaktärsdrag som jag typ vet om, men jobbar inte särskilt hårt för att åtgärda dem.
Jag vill hålla mig i form (I want a perfect body, I want a perfect soul), men siktar inte på något göteborgslopp, även om jag hade ansträngt mig mer om jag hade ett konkret mål med mina motionsrundor.
Jag har för mycket prylar och gillar inte att städa, och för att göra sig av med prylar så måste man städa upp en ordning utifrån vilken man kan välja onödigheter att slänga. Och så måste man ju faktiskt skaffa sig viljan att bli mindre materialistisk.
Ibland lyckas jag ta en "Jag borde nog göra X"-tankegång och göra den till handling. Händer dock inte särskilt ofta.

Ganska så mediokert. Vilket varken är bra eller dåligt. Det bara är. Jag är varken okej eller inte okej med att vara medioker i det mesta, det bara är. Jag vet att jag kan förändra detta om jag skaffar mig vilja, men man är ju så trött nuförti'n. Man är ju lat - ännu ett karaktärsdrag som skulle kunna åtgärdas med lite jobb. Somnar sent, vaknar sent, äter frukost för länge, städar lite i köket, redditar lite, sen så HOPPSAN. Klockan är kvällen. Dags att göra middag och tjöta med familjen. Rinse and repeat om man har ledigt. Annars är det skola, middag med föräldrarna, reddit, sängen. Typ nästan iallafall. Och nu är jag på det sista steget i dagordningen.
Mot sömnen och vidare!

måndag 12 oktober 2015

Havets hemska gammelfarfar

Jo, förstår du, jag tänkte sluta bry mig. Jag satt precis här och tänkte; "Ludvig, nu sitter du här och tänker igen. Du tänker för mycket, din gamle skojare där. Du borde sluta tänka så mycket. För att komma från noll till ett så behöver man inte gå igenom alla decimaler som ligger däremellan. Vesste (detta är en gammal feskare som talar), vesste du ente att antalet decimaler mellan ett o nöll e oändligt? De tänker man inte så ofta på, speciellt inte när man bara feskar hele dan å hele natta. Men tänk på det döh! Eller jag menar, tänk inte så mycket på det. Du ska ju sluta tänka så mycket, hette de, ja. Kanske inte tjöta så möcke heller för den delen. Mindre tjöt å mindre tänkande.  Eller helt enkelt annat sorts tänkande! Man kan ju tänka på olika saker. Jag menar, man kan tänka på makrill, törsk, síll (sííííííll), a nästan va som helst om man bara vill. De finns så otroli möcke å tänka på ska du veta, tellexempel tumlare, de e ente allti man tänker på dem! Eller ... BRUGDEN. Havets äckliga, hemska gammelfarfar.. Brugden är riktigt gammal redan vid födseln, och börjar leta efter små människobarn att sluka hela från dag ett. Brugden är bitter för att den alltid varit gammal, Brugden är ond på allt annat levande. Bara se ned i dess svarta, slukande gap, och försök säga att det inte finns en hunger däri för allt som är lyckligt, allt som känner sig levande...

onsdag 7 oktober 2015

Rakt på sak

   Tenta i måndags. Gick bra. Drack öl efter. Var kul. Folk blev för fulla. Portades från krogen. Inte jag, alltså -- klasskamrater.  Missade sista bussen. Fick sova hos en av dem. Kände mig sleten när ja vakna. Skönt o komma hem på kvällen. Duscha.
   Kårkällarn ikväll. Ska jobba där. Orkar egentligen inte. Men man måste väl. Vill ju va me i föreningen. Kanske får gratis mat. Kan ju hoppas. Ska inte missa sista bussen den här gången.

   Ledigt en vecka nu. Borde bokat en resa eller nåt. Försent nu. Får la plugga. Städa rummet. Ska ju byta rum snart. Brorsan har flyttat. Andra brorsan har rest bort. Ganska lugnt hemma alltså.
    Är på bibblan nu. Käkat lunch. Lagt skitmycket pengar på mat senaste veckan. Måste börja spara. Svårt när det finns aktiviteter hela tiden. Köpte mat i måndags med.  Kaffe varje dag. Grillmat i lördags. Säkert mat i fredags också. Minns inte riktigt. Man märker ju på kontot. Pengarna försvinner snabbt.

Det blir korta inlägg såhär. Gött o inte behöva fundera så mycket.  Bara gå rakt på sak. Lite tråkigt dock.
Hösten kommer.

Over & out.

fredag 2 oktober 2015

Att balansera studier med en dålig brödrastämning

Tenta på måndag.
Jag borde vara stressad, men det är väl bra att inte vara det på ett sätt. Jag gör mitt bästa för att plugga, men jag kan inte koncentrera mig när jag är på dåligt humör, vilket ofta är fallet när min storebror är hemma. Vi har ett speciellt förhållande, min bror och jag. I mitt huvud verkar det som att varenda gång han interagerar med mig är hans enda syfte att vara dryg/mallig/lägga grunden för någon situation som kommer att gynna honom på min bekostnad i framtiden. . Så kan det rimligtvis inte vara eftersom människor är mångfasetterade (något som är svårt att komma ihåg när man tänker på folk som man ogillar). Jag undrar hur jag fått den här bilden av honom. Något säger mig att det är via lärdom, och kanske en giftig attityd mellan oss under hela vår uppväxt. Det har varit fullt av teritorialitet (en stor överträdelse att gå in i sin brors rum utan tillåtelse) och ägandeskapsfixation (vi lånade sällan ut saker till varandra). Att säga detta går emot mitt eget irrationella ogillande för min storebror, eftersom jag vill tro att det endast är han som odlat fram denna attityd under åren. Tidigare var jag lika negativt inställd till min yngre bror, men vi kommer ganska väl överens numera.

Tenta på måndag.
Jag hade tänkt plugga direkt efter frukosten idag, men eftersom min mor och bror kom hem så fick jag lov att sitta kvar och fika lite. Och nu sitter jag här och försöker intala mig själv att det bästa jag kan göra med mitt liv är att sluta bry mig om min storebror. Bara bli helt likgiltig. Då kunde han inte påverka mig med sina drygheter, och jag kunde sitta här och plugga istället för att koka över att han återigen inte kunde låta bli att yttra en vad-var-det-jag-sa-replik när vi pratade om bostadskö. Detta eftersom han med sin mest nedlåtande röst rådde mig att ställa mig i kö hos SGS för två år sedan, vilket jag självklart vägrade eftersom han var så dryg om det. Barnsligt, jag vet, men jag är en produkt av min uppväxt.
Suck. Någon gång kommer jag att växa upp och sluta bry mig om min bror. Hoppas jag.

Tenta på måndag. Dags att sätta igång. Suck.

torsdag 1 oktober 2015

Radiohuvudet m.m.

Jag är nog lite sen till partajet, men jag har precis upptäckt att Radiohead inte går av för hackor. Första gången jag hörde talas om dem var på Boviks seglarskola, då en av ledarna spelade Fake Plastic Trees (<- youtube) i matsalen när hälften av ungarna var ute med båtarna i södra viken och blev regnade på. Just denna specifika gitarrspelande lägerledare är notoriskt mysig, går runt och spelar godnattlåtar för barnen på kvällarna, är ganska lugn och ganska lång. Det känns alltid som en present att höra honom spela och sjunga. Man släpper gärna allt man har i nävarna och sätter sig ned om man ser att han tagit fram gitarren en lugn eftermiddag under lägertiden.
Så min uppfattning av dem  var en lite svävande, falsettsjungande röst med lugn musik till. Jag har även den väldigt skumma appen Polyfauna som bandet utvecklat.
Jag försökte lyssna på Kid A (eftersom den förekommer på en massa listor av "'00-talets bästa album"), men fattade inte riktigt grejen.
Bla bla bla, inlyssningskurva, stormgillar dem nu. Att ett band behöver växa på en är väl inget nytt för de flesta. Ofta börjar det med att en låt fastnar i huvudet, så att man tänker "fy vilken jobbig låt, jag måste höra den igen så att jag kan exorcera den från min hjärna",  men en lyssning räcker inte, man lyssnar flera gånger, sedan råkar nästa låt på samma skiva gå på, och då sitter man rejält i klistret.

En sak som är konstig med musik är att ens upplevelse förändras ganska mycket när man tar reda på hur bandmedlemmarna är. Innan dess har man skapat sig en bild av dem genom deras musik. Det är lite som när man först läser en bok och sedan ser filmatiseringen av boken. Bilden man hade i huvudet av karaktärerna från boken ersätts oåterkallerligt med skådespelarnas utseenden i filmen. Ibland till det bättre, oftast till det sämre.
Man saknar hur man upplevde musiken innan man fick reda på att sångaren ser ut som vilken tråkmåns som helst, och inte är det drömmande fantasifostret man föreställde sig från början.
På något sätt kan man väl dra paralleller till att det är viktigt att komma ihåg att folk sällan är ensidiga, att även människan du älskar att hata har goda sidor. Rasistmorfar är bäst på att hjälpa sin släkt med allt möjligt, din högstadiemobbare hjälper nu fattiga genom någon kristen förening, din skitjobbiga granne är... Eh, din ohyggligt irriterande, hemska granne... Har säkert något positivt karaktärsdrag djupt ned någonstans.

söndag 13 september 2015

Folk med folköl i famn

Ibland är det svårt att veta:
  • - Vad den i ögonblicket ganska söta personen till vänster säger, när tre personer till höger är mitt i en intensiv debatt om något skitroligt.
  • - Huruvida man borde säga "Va?"/"Jag hörde inte"/"förlåt?" en fjärde gång i rad.
  • - Om man kommer att bli insläppt på festen. Det kan vara så att ens broperson (nytt uttryck: Broperson. En person man blivit inbjuden med till en fest där man inte känner någon annan. Alltså är bropersonen ens "bro" från Vanliga Världen till Partajkalaset.) inte dykt upp än/är gravt försenad/onåbar.
  • Vilken adress det är, och så är det 1% batteri kvar på telefonen, med vilken man febrilt försöker få kontakt med partypersonerna som har fullt upp med att ösa (eller vad partajpersoner nu har för sig på partajer). Det kan vara så att man har rätt adress, men inte rätt namn på lägenhetsinnehavarna, och är lite obekväm med att ringa till samtliga lägenheter i svalen tills man hittar rätt.

Om man har tur så:
  • Kommer man in på festen.
  • Finns det välkomstpunch, välkomstsnittar, välkomstkramar, välkomsttelefonladdning, välkomstkostymkomplimanger.
  • Är det roligare än finalsittningen, som kostade skjortan (om det är en skjorta för 250 kr - ändå ganska dyr skjorta!)/verkade kretsa runt snapsvisor med tveksamma värderingar/krävde balklädsel vilket jag inte innehar i passande storlek.
  • Finns det personer man känner på festen som inte sitter hopplöst längst-in-trängda i ett hörn på en rökdimmig balkong
  • Finns det SKITGOD HUMMUS.
  • Dansar fler än fem personer samtidigt, så att det är ganska lugnt att värdinnan kidnappsrekryterar en till dansgolvsarmén
  • Får man en soffa att sova på
  •  Har man inte alltför mycket att läsa till nästa föreläsning/grupparbete (om detta stämmer så har man väldigt, väääldigt tur. Som att vinna på triss, fast det beror på hur bra pluggdisciplin man haft, inte hur "wow jag hittade något som verkar osannolikt bäst att köpa en trisslott"-tur man haft. Om du fattar va ja menar)
  • Har man transformerats från nolla till etta utan att förlora en enda kroppsdel på vägen.
Sedan lämnar man bakom sig den delen av helgen som är full av sådana trångmål som ovan.
Sedan finns det plugg att sköta.
Sedan är man trött.
Alla dessa gruppkonversationer där endast personer som gillar att ta plats lyckas få något sagt.
Man längtar ju till att umgås one-on-one i ett café.

fredag 4 september 2015

Betalade med hudceller för en flygtur

Idag tog jag luft och missade inte marken, till min och min huds irritation. Jag stod på långbrädan och sick-sackade som vanligt, men sen tröttnade den väl på att svänga, brädan, utan att säga till mig. Så jag svängde, men det gjorde inte den.
En mer korrekt beskrivning är att hjulen tappade greppet om asfalten när de stötte lite grus vid precis fel tidpunkt, och jag var plötsligt i luften. Ett axplock av saker som jag tänkte på i min tyngdlöshet var "Jahopp" och "Hur gör jag nu då" och "Får la vänta o se".  Ett tunt lager tyg, såsom en T-shirt, kan vara till stor hjälp när man glider på sidan längs med asfalt. Belönade dess hjälpsamhet med att slänga den i soporna.
 Och jag som bara ville ha lite mjölk (som jag var på väg till affären för att köpa) till frukost. Istället fick jag mjölk och ont till frukost.
 Mjölk och ont; rekommenderat dagligt intag: Fyllt.

tisdag 1 september 2015

Färdigflyttad, färdig för förvärvan av fakta

Låt mig börja med att säga att kognitionsvetenskap är ett FRUKTANSVÄRT brett ämne. Vi kommer tillbaka till detta alldeles strax.

Jag har nu flyttat hem, ännu en gång. När man flyttar så inser man exakt hur mycket skit man har, och skäms lite över att man anstränger sig så mycket för att flytta skit som man inte ens har vilat blicken på sedan ett halvår. Man kanske borde leva som buddhistmunk, eller kanske iallafall packa ned ett par travar böcker och lägga dem på vinden för långvarig förvaring (vilket nog är det största steget mot icke-materialism jag känner mig redo att ta just nu).
Jag har varit i flytttzonen i en vecka nu ungefär. Detta innebär inte att man har två ställen att vara på, två baser. Nej, det betyder att man delar sin hembas i två, så att man hela tiden bara känner sig till hälften som hemma, som om ens ena halva väntar sig åka "tillbaka/hem" inom kort. Man är alltid på språng, förbereder sig för förflyttning.

 Det är svårt att sätta sig ned och studera då, om man inte är bekväm på ett sånt sätt man är när man har en hembas (en hel, inte två halva). Förstår du? Stressen (inte den allvarliga sortens stress, bara den sorten som kommer när du vet att du har en uppgift som du skjuter upp till morgondagen, en dag närmare deadline (ibland undrar jag om jag borde börja använda mig av fotnoter (som i min kurslitteratur) istället för en massa långa parenteser)) byggs upp av att inte plugga, och den stressen tar man med sig till flyttstädningen.

Men nu är jag färdigflyttad. Mitt rum är fullt av papperspåsar och flyttkartonger som jag inte ser någon mening med att packa upp, eftersom jag bara hoppas bo hos föräldrarna i en termin till. Jag berättar för mina nya klasskamrater att jag flyttar, och det är lite pinsamt att svara "hem till föräldrarna" när de frågar vart flytten bär. "Va, flyttar du baklänges?"
Japp, baklänges, men snart vill jag framlänges igen.

Tills dess har jag en hembas att plugga i, och det är inte lika långt bort som Trollhättan, varifrån en av mina klasskamrater pendlar, men inte heller lika nära som skolparkeringen, där en annan av dem bor i sin bil för närvarande (är inte avundsjuk).
Och, för att återkoppla till första meningen som jag lovade att komma tillbaka till, det är MYCKET att plugga. Kognitionsvetenskap innehåller BLAND ANNAT: Filosofi (bluäähk, Aristoteles-platon-hume-locke-descartes-demokritos-spinoza-leibniz), psykologi, neurologi, antropologi, lingvistik och datorvetenskap.
Jag har ingen tidigare kunskap om något av dessa ämnen. Klassisk filosofi (som vi började med på "Introduktionsföreläsningen för delkursen Tvärvetenskaplig introduktion i kursen Introduktion till Kognitionsvetenskap - lärarens egna ord), är en gigantisk kunskapslucka för mig.
Men jag kör så gott det går.

tisdag 18 augusti 2015

Ännu en hösttermin

När man skriver inlägg som liknar detta, vars tema är förberedelse och motivation inför en stor utmaning, så måste man vara försiktig. Man bör inte skriva för mycket om hur man förbereder sig och hur man tänker sig att det kommer att gå. För risken finns alltid att man misslyckas, och då finns det ett sådant här inlägg som i framtiden visar exakt hur långt uppifrån man föll, pladask ned i misslyckandet.
 Det jag syftar på är hur jag känner inför att börja studera igen. Jag har två mentala beståndsdelar; en som är högt upp i himlen bland motivation, höga förhoppningar om mig själv och en planering av exakt hur mycket tid jag skall spendera på att läsa kurslitteraturen per dag, hur mycket smartare jag skall träna mig att bli. Man har ju hört att intelligens behöver träning för att stanna i form, och intelligensträning är inte något jag hållit på med under åren sedan studenten. Tvärtom verkar det som om jag halkat ned ett par steg på intelligensstegen när jag ser tillbaka på Gymnasie-Jag. Hur sjutton lyckades jag hamna på de betyg jag hamnade på?
För att komma tillbaka till ämnet; den andra av mina två mentala beståndsdelar är den som hittills alltid krupit fram från sitt gömställe under någon unken, mossig sten i min hjärna vid mitten-slutet av de kurserna jag läst på universitetet. Den hasar sig fram, lämnar ett slemspår bakom sig som liksom slemmar igen min motivation. Det är den där delen jag associerar med hösten, eftersom jag i tre år nu alltid pluggat på hösten och jobbat på våren. Vartenda år, som så:

 HT 2012: Engelska A.
 VT 2013: Lärarvikarie/försäljare
 HT 2013: Geografi A
 VT 2014: Lärarvikarie
 HT 2014:  Komvux Kafé/Kallskänka (+caféjobb)
 VT 2015: Caféjobb/Lärarvikarie/Arbetslös/Caféjobb igen
 HT 2015: Kognitionsvetenskap.

Det är den där delen som vill att jag skall sluta anstränga mig, som suger själen ur mig.
Så i höst blir det ännu en kamp mellan disciplin och nedstämd lättja.
Jag skall göra vad jag kan. Just nu leder den förstnämnda delen.

Over & out.

lördag 15 augusti 2015

Om en bokserie jag läser

Föreställ dig betydelsen av möjligheten att kunna ladda ned en komplett avbildning av en människohjärna till en dator, att föra den genom simulationer, få den att uppleva dessa simulationer så som du och jag upplever verkligheten. Tänk om detta redan hänt dig, och att din upplevelse av att sitta hemma vid datorn och läsa ett blogginlägg bara är en simulation inuti en dator.

Om ovanstående skulle kunna hända, så kunde man också kopiera avbildningen på ett fullkomligt perfekt sätt, låta originalet leva kvar i sin kropp, medan man låter kopian leva i en simulation i datorn. Då skulle alltså du sitta där och läsa ett blogginlägg på datorn (inuti ett simulationsprogram), medan den verkliga du, den fysiska kopian av dig, levde vidare i verkligheten och upplevde nya saker utan att du märkte det.

Lägg sedan till möjligheten av att kunna ladda upp en sådan virtuell personlighet till en ny kropp (en odlad i ett laboratorium, till exempel), få din personlighet lagrad efter din biologiska död och låta den leva i ett program designat att efterlikna vår kulturella bild av Paradiset/Helvetet.

_________________________________________________________________________________

Allt ovanstående går att läsa om i Iain M. Banks sci-fi-serie om Kulturen, en av de stora interstellära civilisationerna som befolkar universum i serien.
Kulturen är som en marxistisk utopi. Allt (nästan allt) är gratis eftersom all produktion utförs av maskiner och energin som krävs för produktion utvinns ur gränslandet mellan vårt universum och ett parallellt universum, kallat the energy-grid eller bara the e-grid.

I Kulturen lever människa (pan-människa, ett samlingsnamn för humanoida varelser) och maskin sida vid sida. Artificiell intelligens överträffar för det mesta den mänskliga intelligensen, men trots detta handlar det inte om någon läskig dystopi om hur maskinerna behandlar människor som boskap.


Hursomhelst, det finns massor av häftiga saker i Iain M. Banks The Culture. Alla böcker är fristående, vad jag vet, och behandlar en massor av teman, varav några är:

  • Skapandet av ett virtuellt helvete att lagra de dödas kopierade personligheter i, utifrån hur de betett sig i livet
  • Värdet av mänskligt liv när det finns A.I. så komplexa att de delvis inte får plats i de tre konventionella dimensionerna, utan lagras i en kombination av åtminstone mer än tre. 
  • Till vilken del har en teknologisk stormakt rätt att ingripa i andra civilisationer, endast för att de anser att det vore omoraliskt att inte ingripa.
  • Teknisk evolution gentemot naturlig evolution

    Och så vidare!
    Nu är min biblioteksdatortid slut.

    Surface Detail är en skitbra bok ur serien, lika bra är Concider Phlebas och The Player of games. Det är dessa jag hittills läst.

    Over & out.

lördag 1 augusti 2015

Sade upp mig från jobbet

När min chef, som jag berättat för att jag kanske tänkte plugga till hösten, bad mig att ge honom besked så snart som möjligt, så sade jag "Då ger jag dig det beskedet nu".
Och från och med då så skall jag med hundra procents säkerhet försöka mig på, och med STOR säkerhet, klara av att ta en kandidatexamen i kognitionsvetenskap.

Den senaste veckan, egentligen sedan jag kom hem från cykelsemestern (ordet "semester" låter fel att använda; för mig betyder det ordet "en längre tids avslappnande ledighet", vilket inte riktigt går ihop med den semestern vi tog) så har jag börjat tänka i studiebanorna, förberett mig för att plugga skithårt ända in i kaklet. Försökt se fram emot allt man får lära sig. Så jag antar att det var därför som mitt svar till chefen kom så fort.

Annars är det som vanligt. Disken staplas hög, leder slits ut på jobbet, sömn gås miste om. Ska köpa en Arduino inför cykelhösten.
Det var allt.

lördag 18 juli 2015

Motvind och regn


 (Skrivet på mobil långt efter läggdags = felstavningar)

Det vi hela tiden intalade oss själva på väg rill Amsterdam i motvind och/eller regn var att vi ju iallafall skulle få medvind på hemvägen. Efter att ha kommit till, och besvikits av, Amsterdam (som var som alla andra Europeiska städer fast med mer (och annorlunda) röklukt), efter att ha krigat oss igenom helvetets vilsecyklarstad Lelystad inte mindre än tre gånger - första gången på väg mot Amsterdam,  andra gången när vi insåg att det var för sent och måste åka tillbaka till campingen på andra sidan stan,  tredje gången på väg till Amsterdam igen nästa morgon - så vände vinden när vi vände hemåt. Vi vaknade dessutom till åskväder och regn som följde oss hela vägen till staden Almere. Där tog vi ett beslut i våra genomdränkta kläder,  packning och skor,  att skita i allt och ta tåget hem istället för att lida mer. Vi var helt enkelt beredda på att tömma plånböckerna för att slippa cykla en meter till.
På Almere tågstation var det ingen av de anställda som visste hur biljettsystemet fungerade,  och efter att den tredje personen vi talade med ringt i desperation till sin kompis som jobbade på tågstation i Tyskland,  så fick vi berättat för oss att vårt bästa val var att åka till Amsterdam och ta tåget därifrån. I Amsterdam sade de att det bästa de kunde göra var att skicka oss till Leer, Tyskland,  med byte i Almere och Groningen.

Kort och gott: för att ta oss från Amsterdam så cyklade vi till Almere,  tog tåget tillbaka till Amsterdam, och tog där ett tåg som krävde ett byte i Almere.

Just nu ligger jag i en torr säng i ett svalt rum ( till skillnad från en fuktig sovsäck i ett kvavt tält). Tror detta är höjdpunkten på resan.


torsdag 9 juli 2015

På färd

Det brinner en eld i mina lår och jag sitter med ryggen lutad mot den låsta receptionsdörren,  där Westerstedes offentliga wifi är så bra som den kan bli på campingområdet. Dagen började med regniga utsikter och värre motvind än vad vi hade igår. Enligt väderleksrapporten skulle det vara runt 12 s/m,  och vi fick den mestadels snett frammifrån. På väg ut ur Bremerhafen på förmiddagen så kom en regnskur som piskade oss i ansiktet och piskade moralen ned i backen. Jag skrattade åt hur miserabla vi kände oss,  men skuren var snart över och lämnade oss med endast hård motvind.  På den vägen gick det fram till Jaderberg,  då vi under kilometrarna innan bett till universum om att ge oss ett Bäckerei att glädja oss i. En stor macka,  en besvikelse till arraksboll och en stor kopp blaskkaffe kostade ~€6. Bästa fikat på länge.
Skrivet på mobilen. Orkar inte skriva mer.

måndag 6 juli 2015

Stora andetag

... Är vad jag siktar på de kommande veckorna. Stora andetag som kan få mig att trampa vidare oavsett väder eller vind. Ta i trä.
Stora andetag är något jag tar just nu, för att stålsätta mig inför resan. Saker som egentligen borde vara klara återstår att göras. Packa – det ligger strumpor, tält och ätbara saker i en hög på soffan. Städa – så att man kommer hem till en ren lägenhet. Tvätta – jag väljer plan B, som är att sortera och vika ihop smutstvätten som ligger på golvet, så att det är lätt att ta ned till tvättstugan vid återkomsten. Handla – så att det finns solkräm att smeta på cemtimeterlagervis en gång i halvtimman i tre veckor, och karta över Nederländerna.

Stora andetag så att jag kan glömma saker som hänt och koncentrera mig på att ta mig framåt, så att jag kan våga prata med folk igen.

 Vi har tur med färjetiden. Den går först 18:45.

Ses om tre veckor. PEACE!

onsdag 1 juli 2015

Glass på armbågen

Det är kväll efter en sista arbetsdag innan några lediga dagar. Min armar är kladdiga av torkat svett och säkert lite glass också. Man hittar alltid spår av glass någonstans mellan handleden och armbågen efter en solig dag på jobbet, när man står och gör i ordning sig för läggdags. Eller också, som säkert kommer att hända idag, när man redan ligger under täcket ihopkurad till en boll; "Varför har jag glass på armbågen?"
Vanligtvis på natten (för jag brukar alltid vara uppe lite för sent) så överväger jag att skippa duschen, bara göra det nödvändigaste och sedan störta till sängs. Men jag tvingar mig själv, trots att ögonen bara vill blunda och balansen börjat ge efter. (Det är en underbar känsla att somna nyduschad, att känna sig som en fe, ett väsen av renhet och lenhet, att göra mig till en boll, sedan till en ännu mindre boll, en liten, liten sovboll. )

 På nätter som följer långa arbetsperioder och följs av lediga dagar belönar jag mig själv genom att följa min trötthets vilja. Jag går och lägger mig kladdig, med kanske lite glass på armbågen, disk som möglar i köket eftersom jag aldrig har energi till att diska efter jobbdagar, jobbkläder som jag kanske, men oftast inte, kommit ihåg att ta ur väskan så att de inte ska lukta unket. Jag somnar ifrån allt som skulle ha kunnat tas itu med om jag hade varit en bättre människa.
Imorgon är jag utvilad. Dan efter jobbaredan är diskaredan.

söndag 28 juni 2015

Hur man gör sig av med ett intresse

Nu har jag kommit ned från seriekicken igen. När jag är mitt i en TV-serie som jag bryr mig om så sorteras livet till hyllan som inte riktigt är i ögonnivå, utan vid bröstet, så att man inte riktigt kan böja sig ned bekvämt, utan måste stå med en konstig halvvinkel i antingen nacke, rygg eller knän. Där lägger jag sömn, mat och komma-i-tid-känslan (som jag alltid varit en nybörjare på). Jag måste få det ur systemet, så att allt kan få komma tillbaka på sina rätta hyllor igen. Prioritetshyllor.
  Under geografikursen hamnade betyg på bröstnivåhyllan när jag gick med i Netflix, gratismånaden. Orange is the New Black slukade eftermiddagar, kvällar och nätter. Det var lite jobbigt, men oj, vilken upplevelse det är att vara mitt i en TV-serie man bryr om.

Nu var det lite annorlunda, inga betyg som halkade ned en hyllplats, och nu visste jag hur det går till. Jag visste att jag var fast i spindelväven, och att det bara var att köra HÅRT, hårt, hårt så att man kan komma ur det så fort som möjligt. Jag såg precis klart sista avsnittet av tredje säsongen efter att ha avverkat två säsonger på två veckor. det var det fjärde avsnittet i rad idag efter ett kökspass på jobbet. (Jag är obekväm med kökspass. Det finns en stress i min mage när jag måste jobba ensam under tidspress.)

 Så nu kan jag släppa det. Det är dags att arrangera möten innan semestern börjar på måndag, då färjan går mot Kiel. Dags att träffa folk igen, äta regelbundna måltider, få ihop sovtimmarnas Rekommenderade Dagliga (/Nattliga) Intag. Shoppa lite -- cykelpump, vattensäck, cykelspandex, nederländernakarta.
Riva ned nervositeten över alla de 1300 kilometrarna som ligger mellan Göteborg, Amsterdam och Göteborg. fast om man skall vara realistisk så kommer åtminstone några av dem spenderas på ett tåg. Om jag känner min resekamrat rätt (om han läser detta, så får han ta det som en utmaning).

onsdag 17 juni 2015

Pretentioner på Kaffemässan

Igår  morse gjorde jag mig i ordning för att dyka in i kaffesnobbarnas temporära högborg i Svenska Mässan - World of Coffee, världens största kaffemässa - men så hände det som jag nästan kommit att förvänta mig ska hända när det minst passar, när jag precis är i färd att göra något jag sett fram emot och planerat inför.
 Min chef ringde och ville att jag skulle jobba. Vi förväntas hoppa in utan extra lön under våra lediga dagar. Välkommen till cafébranschen.
 Så jag fick gå idag istället. På mässan, alltså.

 Det första mysteriet som gjorde sig närvarande var det tydliga väsandet som hördes i korta stötar över det allmäna mullret av tjöt, och applåder vid de olika scenerna där kvalomgångar för olika världsmästerskap pågick. Min första tanke var att det var väsandet från ångpipar på espressomaskiner, men väs-stötarna kom för ofta och var för korta. Jag följde ljuden, och kom fram till en liten torgmarknadsliknande hörna där det pågick koppning, alltså bryggning av kaffe direkt i koppar,där att sumpet ligger på botten av koppen, och provsmakarna använder skedar för att smaka på det rena kaffet som ligger på ytan.
Det är här väsandet kommer in. Eller sörplandet, som det var. Det extrema sörplandet. Extreme Slurping. Det lät och såg ut som om den som kunde sörpla högst vann i någon tävling om vem som var bäst på det här med kaffe. En nätt asiatisk kvinna fick det att låta som en busvissling när hon sög i sig vätskan, gång på gång. Denna dam träffade jag på lite då och då under dagen, vid olika bås, och jag kände alltid igen henne direkt på grund av hennes sörplingsteknik.

Det andra mysteriet, eller utmaningen, var hur man skulle bära sig åt för att få så mycket provsmakningar av så många olika dryckessorter som möjligt. Runt de flesta bås fanns en atmosfär av elitism, som utstrålade en "oss får du bara prata med om du är en riktig connoisseur"-känsla. En utställare öppnade samtalet när jag kom fram till honom (på engelska såklart) med "Sååå vad för slags affärsverksamhet i kaffebranschen håller ni på med?" Jag, helt oförberedd, svarade att jag bara är en vanlig dödlig barista som tyckte att hans uppsättning med kall-dropp-kaffebryggare (i brist på bättre namn) såg häftig ut. Hans leende ersattes av besviken nedlåtenhet, men jag fick faktiskt ett smakprov när jag specifikt frågade efter det, till skillnad från den ivriga givmildhet han visat paret som var innan mig.

Så jag sörplade mig igenom dagen (och döljde ett par kallsupar jag fick av några lite för våldsamma sörplingar (försökte bara passa in!)), såg en massor av studsiga tävlare i latte art, bryggning, koppning (Extreme Slurping) och rostning, och lärde mig lite, för den delen, och insåg till slut att det är förjävvla dyrt med sån där snajsig kaffeutrustning.

söndag 24 maj 2015

Något jag skrev för fem år sedan

Jag försöker verkligen. Det enda sättet att ta mig upp från den här jävla hålan är att glömma att det någonsin fanns någon som du, och att glömma våran tid!
Förlåt, men det verkar så. Jag har försökt söka hjälp hos tiden som jag har hört är bra på att läka sår, men det är som att be sin berusade kompis att att sy ihop ett avbrutet ben med ett hamprep och en skyffel.
Hack, hack, hack, hack. Aj aj aj aj.

söndag 3 maj 2015

Om egoism

Jag fick mina skjortor från jobbet häromveckan. Fyra nya, kolsvarta skjortor med caféets namn broderat på bröstet. Detta känns jobbigt.
Caféjobb är såpass slitsamt att jag inte vet hur länge jag kommer att orka med branschen.
Åtminstone inte på sådana sätt som jag provat hittills; handleder och knän tar stryk, och man måste ha ett rasande tempo hela tiden för att den första  resursen man skär ned på i en budget är personal. Man får alltså en halvtimma på sig att göra något som, för en normal person, skulle ta 45 minuter. Detta förutsätter alltså att ingenting oväntat inträffar, vilket det ofta gör. Ett jobbschema bryr sig inte om dina styrkor eller svagheter. Du vill gå ned i arbetstid säger du? Här, ta sju jobbdagar i sträck. Varsågod.
Jag fick de fyra skjortorna, och det kändes jobbigt för att jag inte vet hur länge jag kommer att vara kvar. Kanske spenderades det någon tusenlapp på dessa skjortor, på mig, i onödan.
Önskar jag kunde skippa hela kånkarången med baguetter, paninis, räkmackor, sallader, frallor, lasanger MED MERA. Bara stå vid espressomaskinen hela dagen och köra på.
 Kaffe och choklad. det tror jag kan vara grejen. Bara kaffe och choklad, inga konstigheter, inget tjöt, inget tjafs. Två saker i sortimentet. Hantera det.

Jag undrar hur man gör för att inte förlora jobbet, men samtidigt prata med sin chef om hur man känner inför hösten. Just nu känner jag mig tvungen att hålla tyst om mina tveksamheter, ända fram till att jag kan känna mig säker på att påbörja de två veckorna av uppsägningstid som jag har.
Jag gillar min chef. Han är mänsklig, han skäller aldrig på en, skämtar, man kan konversera tillsammans.
 Men när allt kommer till kritan handlar det väl om pengar. Jag kommer att vilja ha kvar jobbet så länge som möjligt för att spara ihop lite pengar inför studierna, men han kommer att vilja nyanställa så fort som möjligt istället för att lägga pengar på en person som inte kommer att bidra till caféets framtid. Vi tänker på oss själva.
 Önskar jag hade intagningsbeskedet redan nu.

Over & out.

onsdag 15 april 2015

Galen

Jag har lekt med tanken att släppa allt, packa upp relevanta saker på cykeln och dra söderut, och sedan västerut. Hade jag inte haft ett lägenhetskontrakt fram till september och ett studielån på 23,000 att betala tillbaka, så hade jag gjort det. Kanske. Jag tycker om att tänka att jag skulle vågat göra det. Det får mig att känna mig mindre fjättrad vid status quo. Som om förändring var inom räckhåll, att det var mitt eget val att inte sträcka ut handen.
Att få vara lite galen innan jag drar mig hösterut (mot hösten? Japp. Mot hösten. Hösten is always coming. Even when it's just ended, the next one is on it's way).
 Jag skulle släppa mitt jobb, släppa Göteborg och alla bekanta här, släppa en fast plats i samhället. För ett tag iallafall, jag skulle ju komma tillbaka. Som att ta en till cykelsemester (vilket kanske kanske kanske kommer att hända i sommar, fast det är hemligt) fast plötsligare, utan planering eller förvarning, vända ryggen och fälla upp långfingret åt alla som trodde att jag var en stadig, lugn, sansad figur. Vilka vanföreställningar, skulle jag hånskratta.
 Hursomhelst gick jag med på ultimatumet idag, att ansöka till ett nytt universitetsprogram.
 Men först har vi en sommar att kana igenom.

tisdag 14 april 2015

Tar mig framåt

Såhär dags brukar jag dras till antagning.se som om det vore ett svart hål. Det går inte att undvika.
Jag blir lite halvskrämd av massan av utbildningar som leder till ett bättre liv, som jag skulle kunna gå in i med höga förhoppningar, men förmodligen störtdyka och ge upp efter att nätt och jämt ha fått godkänt på första kursen.
Jobbet fungerar just nu. Jag ser varken fram emot sommaren eller hösten ur ett jobbperspektiv. Min rumskamrat har hamnat på ett kontor där han trivs urbra med lön och kollegor. Han brukar berätta om mitt arbetsliv för sina kollegor under fikarasterna, som skräckhistorier runt en lägereld.
Cafébranschen är förvånansvärt fientlig mot anställda.
Min chef är självutnämnd arbetsnarkoman.
Kallskänkan jobbade runt femtiodagar med två dagar ledigt totalt.
Kocken jobbar en vecka i månaden, vid sidan av att vara egenföretagare.
Cafébiträdet som jobbat där längst har arbetsskador så det räcker och blir över.
Och där står jag och hoppas få arbeta deltid, som det står på kontraktet. Men det finns liksom inte i beräkningen att någon skulle ha något emot att jobba sju dagar i veckan.
Det finns något därbortom kandidatprogrammen, bakom tre års intensiva studier, som inte är ett jobb i cafébranschen.
Antagning.se drar i mig.

lördag 28 mars 2015

Under pressure

Vad händer om man varit arbetslös i två månader, äntligen får en trygg anställning med en (relativt) bra lön, men som gör att man mår riktigt jävla dåligt?
Man börjar väga ens illamående i den nuvarande situationen, mot hur reaktionerna från omvärlden skulle kännas om jag gav upp efter första veckan på jobbet. Hur mina föräldrar, mina vänner som har jobb och ser ner på arbetslöshet skulle reagera. Det blir en fråga om stolthet, sådan där som är dumdristig. Jag skulle vilja låta bli att bry mig om sådant. Det skulle jag verkligen.
 Vad händer med en nyanställd som inte verkar klara av det tempot som krävs på en arbetsplats, om den inte klarar av att hålla lugnet när tiden nästan tagit slut och arbetsuppgifterna inte blivit gjorda?
Tempot blir stressigt, stressen skapar misstag, misstagen skapar fler arbetsuppgifter, och ett ännu högre tempo krävs. Misstagen påverkar driften av verksamheten och försvårar ens kollegors arbete. Man får hoppas att de har förståelse. Hoppas.
Jag undrar om jag borde säga upp mig.
Kanske borde man skaffa sig en utbildning.

torsdag 5 mars 2015

TL;DR: dagen blir längre

Jag har alltid haft lite för stort hopp för våren. När solen börjar komma fram från sitt gömställeshörn precis ovan horisonten, så känner jag den (om jag lyckats ta mig ut ur lägenheten innan mörkret faller, vilket är sällan) och tänker att den äntligen har kommit för att vrida om armen på allt som har hängt sig fast runt min hals under vintern. Ett riktigt morfar-vrid att avsluta ett brödrabråk, ett som får en att ångra vad man gjort och skamset, ömt, krama sin handled. En intergenerationell tillsägelse, ett ryt följt av ett vrid.
 Men hoppet verkar ändå inte vara förgäves. Dörren verkar bli lättare att knö upp, planer inför dagen blommar upp som vårlökar i min hjärna.
Nu är det säkert falsklarm för våren, men det känns ändå.

söndag 1 mars 2015

De e ett träsk å va arbetslös

När jag försöker lyfta foten så suger marken tag om fotsulan lite, innan den med ett klafs ger efter. Jag får dra fram varje fotsteg ur sörjan som är arbetslöshet.
Jag var så säker på att jag skulle få Espresso House-jobbet. Intervjun kändes så bra. Nästan den bästa jag någonsin gjort, kändes det som efteråt.
Men om man tänker på att det hölls fem stycken olika gruppintervjuer, och att jag endast var en liten person i stimmet av jobbhungriga människor, så kanske man förstår att det inte var så självklart ändå.
Ett misstag var väl att inte svara på frågan längst ned på formuläret vi fick; "Har du möjligthet att vara på centralstationen klockan 04:30 på morgonen?" Klart jag kan, fysiskt sett, men det är nog inget jag skulle må bra av att göra för ofta.
Morgonmänniskor gör mig misstänksam. De verkar vara robotar som designats med något sorts övermänniskolikt ideal i åtanke. "Såhär skall människor vara. Såhär är de menade att vara".
Jag är ju bara en vanlig person. Ingen morgonrobot. Jag borde nog svarat på frågan ändå, men jag kom liksom av mig av blotta föreställningen av att gå upp klockan 4 varje dag (vilket självklart är en överdrift jag i min morgonfobi målade upp i fantasin), och vips var intervjun igång, och hoppsan så stod jag redan nere på gatan igen. Men det kändes ändå bra. Jag hade fått dem att skratta ett par gånger, fått säga det jag ville säga, svarat på varje fråga. Lyssnat.
Men nu sitter man här, två veckor senare, och inser att man kanske borde ha letat ännu fler jobb istället för att bara vänta på det där samtalet som aldrig kom.

Man lever och lär.
Fast utan jobb känns det som om man gör varken eller.

Over & out.

tisdag 3 februari 2015

Provjobb hit och dit och kors och tvärs

Egentligen bara på två ställen, men att få ett sådant gensvar två gånger på kort tid när man är ute och fiskar med CV:t som bete, känns så overkligt ovant, och efteråt har man snurrat bort sig totalt och kan inte hålla isär de olika cafémiljöerna.
Från Frank's, "snabbkaffestället", till Le Petit, där man är servitör, cafébiträde och köksassistent samtidigt, till Doppio, där jag nu har fått extraanställning. Hit och dit. Kors och tvärs.

Jag känner mig alltid lite darrig när jag är ny på en arbetsplats. Man känner sig vilsen, espressomaskinen funkar inte som man är van vid, så kaffedrinkarna blir inte bra. Samtidigt är det kö och man kan inte med att göra en ny åt människan som nu fått en halvblaskig cappuccino. Man ångrar att man inte gjorde en ny, tar den ångesten med sig till nästa kund, och sedan lugnar det ned sig och man hinner återhämta sig. Man måste störa sin upptagna (heltidsanställda) kollega med frågor vars svar borde vara självklara. Försöker dra ett skämt, men stammar. Man är nervös för alla misstag som man ser att chefen noterar, man ägnar sig åt disken en stund, för kan man något så är det väl för fan att diska. Jag är diskare i själen. "Det är väl alla", säger chefen.
 När arbetspasset är över går man hem som ett torkat löv drivet av vinden. Jag är ingen morgonmänniska, och att jobba morgon får mig att störtdyka när jag kommer hem efteråt. Jag gillar inte att störtdyka, så jag tar en middagslur som jag vill skall vara hela dagen.

Men någon ringer. Någon man inte träffat på länge, man äter lunch, pratar, sitter tysta, pratar lite till.
Sitter tysta.
Någon isbit som bildats i morgonkylan smälter.