lördag 28 mars 2015

Under pressure

Vad händer om man varit arbetslös i två månader, äntligen får en trygg anställning med en (relativt) bra lön, men som gör att man mår riktigt jävla dåligt?
Man börjar väga ens illamående i den nuvarande situationen, mot hur reaktionerna från omvärlden skulle kännas om jag gav upp efter första veckan på jobbet. Hur mina föräldrar, mina vänner som har jobb och ser ner på arbetslöshet skulle reagera. Det blir en fråga om stolthet, sådan där som är dumdristig. Jag skulle vilja låta bli att bry mig om sådant. Det skulle jag verkligen.
 Vad händer med en nyanställd som inte verkar klara av det tempot som krävs på en arbetsplats, om den inte klarar av att hålla lugnet när tiden nästan tagit slut och arbetsuppgifterna inte blivit gjorda?
Tempot blir stressigt, stressen skapar misstag, misstagen skapar fler arbetsuppgifter, och ett ännu högre tempo krävs. Misstagen påverkar driften av verksamheten och försvårar ens kollegors arbete. Man får hoppas att de har förståelse. Hoppas.
Jag undrar om jag borde säga upp mig.
Kanske borde man skaffa sig en utbildning.

torsdag 5 mars 2015

TL;DR: dagen blir längre

Jag har alltid haft lite för stort hopp för våren. När solen börjar komma fram från sitt gömställeshörn precis ovan horisonten, så känner jag den (om jag lyckats ta mig ut ur lägenheten innan mörkret faller, vilket är sällan) och tänker att den äntligen har kommit för att vrida om armen på allt som har hängt sig fast runt min hals under vintern. Ett riktigt morfar-vrid att avsluta ett brödrabråk, ett som får en att ångra vad man gjort och skamset, ömt, krama sin handled. En intergenerationell tillsägelse, ett ryt följt av ett vrid.
 Men hoppet verkar ändå inte vara förgäves. Dörren verkar bli lättare att knö upp, planer inför dagen blommar upp som vårlökar i min hjärna.
Nu är det säkert falsklarm för våren, men det känns ändå.

söndag 1 mars 2015

De e ett träsk å va arbetslös

När jag försöker lyfta foten så suger marken tag om fotsulan lite, innan den med ett klafs ger efter. Jag får dra fram varje fotsteg ur sörjan som är arbetslöshet.
Jag var så säker på att jag skulle få Espresso House-jobbet. Intervjun kändes så bra. Nästan den bästa jag någonsin gjort, kändes det som efteråt.
Men om man tänker på att det hölls fem stycken olika gruppintervjuer, och att jag endast var en liten person i stimmet av jobbhungriga människor, så kanske man förstår att det inte var så självklart ändå.
Ett misstag var väl att inte svara på frågan längst ned på formuläret vi fick; "Har du möjligthet att vara på centralstationen klockan 04:30 på morgonen?" Klart jag kan, fysiskt sett, men det är nog inget jag skulle må bra av att göra för ofta.
Morgonmänniskor gör mig misstänksam. De verkar vara robotar som designats med något sorts övermänniskolikt ideal i åtanke. "Såhär skall människor vara. Såhär är de menade att vara".
Jag är ju bara en vanlig person. Ingen morgonrobot. Jag borde nog svarat på frågan ändå, men jag kom liksom av mig av blotta föreställningen av att gå upp klockan 4 varje dag (vilket självklart är en överdrift jag i min morgonfobi målade upp i fantasin), och vips var intervjun igång, och hoppsan så stod jag redan nere på gatan igen. Men det kändes ändå bra. Jag hade fått dem att skratta ett par gånger, fått säga det jag ville säga, svarat på varje fråga. Lyssnat.
Men nu sitter man här, två veckor senare, och inser att man kanske borde ha letat ännu fler jobb istället för att bara vänta på det där samtalet som aldrig kom.

Man lever och lär.
Fast utan jobb känns det som om man gör varken eller.

Over & out.