söndag 1 mars 2015

De e ett träsk å va arbetslös

När jag försöker lyfta foten så suger marken tag om fotsulan lite, innan den med ett klafs ger efter. Jag får dra fram varje fotsteg ur sörjan som är arbetslöshet.
Jag var så säker på att jag skulle få Espresso House-jobbet. Intervjun kändes så bra. Nästan den bästa jag någonsin gjort, kändes det som efteråt.
Men om man tänker på att det hölls fem stycken olika gruppintervjuer, och att jag endast var en liten person i stimmet av jobbhungriga människor, så kanske man förstår att det inte var så självklart ändå.
Ett misstag var väl att inte svara på frågan längst ned på formuläret vi fick; "Har du möjligthet att vara på centralstationen klockan 04:30 på morgonen?" Klart jag kan, fysiskt sett, men det är nog inget jag skulle må bra av att göra för ofta.
Morgonmänniskor gör mig misstänksam. De verkar vara robotar som designats med något sorts övermänniskolikt ideal i åtanke. "Såhär skall människor vara. Såhär är de menade att vara".
Jag är ju bara en vanlig person. Ingen morgonrobot. Jag borde nog svarat på frågan ändå, men jag kom liksom av mig av blotta föreställningen av att gå upp klockan 4 varje dag (vilket självklart är en överdrift jag i min morgonfobi målade upp i fantasin), och vips var intervjun igång, och hoppsan så stod jag redan nere på gatan igen. Men det kändes ändå bra. Jag hade fått dem att skratta ett par gånger, fått säga det jag ville säga, svarat på varje fråga. Lyssnat.
Men nu sitter man här, två veckor senare, och inser att man kanske borde ha letat ännu fler jobb istället för att bara vänta på det där samtalet som aldrig kom.

Man lever och lär.
Fast utan jobb känns det som om man gör varken eller.

Over & out.