torsdag 5 mars 2015

TL;DR: dagen blir längre

Jag har alltid haft lite för stort hopp för våren. När solen börjar komma fram från sitt gömställeshörn precis ovan horisonten, så känner jag den (om jag lyckats ta mig ut ur lägenheten innan mörkret faller, vilket är sällan) och tänker att den äntligen har kommit för att vrida om armen på allt som har hängt sig fast runt min hals under vintern. Ett riktigt morfar-vrid att avsluta ett brödrabråk, ett som får en att ångra vad man gjort och skamset, ömt, krama sin handled. En intergenerationell tillsägelse, ett ryt följt av ett vrid.
 Men hoppet verkar ändå inte vara förgäves. Dörren verkar bli lättare att knö upp, planer inför dagen blommar upp som vårlökar i min hjärna.
Nu är det säkert falsklarm för våren, men det känns ändå.