tisdag 14 april 2015

Tar mig framåt

Såhär dags brukar jag dras till antagning.se som om det vore ett svart hål. Det går inte att undvika.
Jag blir lite halvskrämd av massan av utbildningar som leder till ett bättre liv, som jag skulle kunna gå in i med höga förhoppningar, men förmodligen störtdyka och ge upp efter att nätt och jämt ha fått godkänt på första kursen.
Jobbet fungerar just nu. Jag ser varken fram emot sommaren eller hösten ur ett jobbperspektiv. Min rumskamrat har hamnat på ett kontor där han trivs urbra med lön och kollegor. Han brukar berätta om mitt arbetsliv för sina kollegor under fikarasterna, som skräckhistorier runt en lägereld.
Cafébranschen är förvånansvärt fientlig mot anställda.
Min chef är självutnämnd arbetsnarkoman.
Kallskänkan jobbade runt femtiodagar med två dagar ledigt totalt.
Kocken jobbar en vecka i månaden, vid sidan av att vara egenföretagare.
Cafébiträdet som jobbat där längst har arbetsskador så det räcker och blir över.
Och där står jag och hoppas få arbeta deltid, som det står på kontraktet. Men det finns liksom inte i beräkningen att någon skulle ha något emot att jobba sju dagar i veckan.
Det finns något därbortom kandidatprogrammen, bakom tre års intensiva studier, som inte är ett jobb i cafébranschen.
Antagning.se drar i mig.