söndag 24 maj 2015

Något jag skrev för fem år sedan

Jag försöker verkligen. Det enda sättet att ta mig upp från den här jävla hålan är att glömma att det någonsin fanns någon som du, och att glömma våran tid!
Förlåt, men det verkar så. Jag har försökt söka hjälp hos tiden som jag har hört är bra på att läka sår, men det är som att be sin berusade kompis att att sy ihop ett avbrutet ben med ett hamprep och en skyffel.
Hack, hack, hack, hack. Aj aj aj aj.

söndag 3 maj 2015

Om egoism

Jag fick mina skjortor från jobbet häromveckan. Fyra nya, kolsvarta skjortor med caféets namn broderat på bröstet. Detta känns jobbigt.
Caféjobb är såpass slitsamt att jag inte vet hur länge jag kommer att orka med branschen.
Åtminstone inte på sådana sätt som jag provat hittills; handleder och knän tar stryk, och man måste ha ett rasande tempo hela tiden för att den första  resursen man skär ned på i en budget är personal. Man får alltså en halvtimma på sig att göra något som, för en normal person, skulle ta 45 minuter. Detta förutsätter alltså att ingenting oväntat inträffar, vilket det ofta gör. Ett jobbschema bryr sig inte om dina styrkor eller svagheter. Du vill gå ned i arbetstid säger du? Här, ta sju jobbdagar i sträck. Varsågod.
Jag fick de fyra skjortorna, och det kändes jobbigt för att jag inte vet hur länge jag kommer att vara kvar. Kanske spenderades det någon tusenlapp på dessa skjortor, på mig, i onödan.
Önskar jag kunde skippa hela kånkarången med baguetter, paninis, räkmackor, sallader, frallor, lasanger MED MERA. Bara stå vid espressomaskinen hela dagen och köra på.
 Kaffe och choklad. det tror jag kan vara grejen. Bara kaffe och choklad, inga konstigheter, inget tjöt, inget tjafs. Två saker i sortimentet. Hantera det.

Jag undrar hur man gör för att inte förlora jobbet, men samtidigt prata med sin chef om hur man känner inför hösten. Just nu känner jag mig tvungen att hålla tyst om mina tveksamheter, ända fram till att jag kan känna mig säker på att påbörja de två veckorna av uppsägningstid som jag har.
Jag gillar min chef. Han är mänsklig, han skäller aldrig på en, skämtar, man kan konversera tillsammans.
 Men när allt kommer till kritan handlar det väl om pengar. Jag kommer att vilja ha kvar jobbet så länge som möjligt för att spara ihop lite pengar inför studierna, men han kommer att vilja nyanställa så fort som möjligt istället för att lägga pengar på en person som inte kommer att bidra till caféets framtid. Vi tänker på oss själva.
 Önskar jag hade intagningsbeskedet redan nu.

Over & out.