söndag 28 juni 2015

Hur man gör sig av med ett intresse

Nu har jag kommit ned från seriekicken igen. När jag är mitt i en TV-serie som jag bryr mig om så sorteras livet till hyllan som inte riktigt är i ögonnivå, utan vid bröstet, så att man inte riktigt kan böja sig ned bekvämt, utan måste stå med en konstig halvvinkel i antingen nacke, rygg eller knän. Där lägger jag sömn, mat och komma-i-tid-känslan (som jag alltid varit en nybörjare på). Jag måste få det ur systemet, så att allt kan få komma tillbaka på sina rätta hyllor igen. Prioritetshyllor.
  Under geografikursen hamnade betyg på bröstnivåhyllan när jag gick med i Netflix, gratismånaden. Orange is the New Black slukade eftermiddagar, kvällar och nätter. Det var lite jobbigt, men oj, vilken upplevelse det är att vara mitt i en TV-serie man bryr om.

Nu var det lite annorlunda, inga betyg som halkade ned en hyllplats, och nu visste jag hur det går till. Jag visste att jag var fast i spindelväven, och att det bara var att köra HÅRT, hårt, hårt så att man kan komma ur det så fort som möjligt. Jag såg precis klart sista avsnittet av tredje säsongen efter att ha avverkat två säsonger på två veckor. det var det fjärde avsnittet i rad idag efter ett kökspass på jobbet. (Jag är obekväm med kökspass. Det finns en stress i min mage när jag måste jobba ensam under tidspress.)

 Så nu kan jag släppa det. Det är dags att arrangera möten innan semestern börjar på måndag, då färjan går mot Kiel. Dags att träffa folk igen, äta regelbundna måltider, få ihop sovtimmarnas Rekommenderade Dagliga (/Nattliga) Intag. Shoppa lite -- cykelpump, vattensäck, cykelspandex, nederländernakarta.
Riva ned nervositeten över alla de 1300 kilometrarna som ligger mellan Göteborg, Amsterdam och Göteborg. fast om man skall vara realistisk så kommer åtminstone några av dem spenderas på ett tåg. Om jag känner min resekamrat rätt (om han läser detta, så får han ta det som en utmaning).

onsdag 17 juni 2015

Pretentioner på Kaffemässan

Igår  morse gjorde jag mig i ordning för att dyka in i kaffesnobbarnas temporära högborg i Svenska Mässan - World of Coffee, världens största kaffemässa - men så hände det som jag nästan kommit att förvänta mig ska hända när det minst passar, när jag precis är i färd att göra något jag sett fram emot och planerat inför.
 Min chef ringde och ville att jag skulle jobba. Vi förväntas hoppa in utan extra lön under våra lediga dagar. Välkommen till cafébranschen.
 Så jag fick gå idag istället. På mässan, alltså.

 Det första mysteriet som gjorde sig närvarande var det tydliga väsandet som hördes i korta stötar över det allmäna mullret av tjöt, och applåder vid de olika scenerna där kvalomgångar för olika världsmästerskap pågick. Min första tanke var att det var väsandet från ångpipar på espressomaskiner, men väs-stötarna kom för ofta och var för korta. Jag följde ljuden, och kom fram till en liten torgmarknadsliknande hörna där det pågick koppning, alltså bryggning av kaffe direkt i koppar,där att sumpet ligger på botten av koppen, och provsmakarna använder skedar för att smaka på det rena kaffet som ligger på ytan.
Det är här väsandet kommer in. Eller sörplandet, som det var. Det extrema sörplandet. Extreme Slurping. Det lät och såg ut som om den som kunde sörpla högst vann i någon tävling om vem som var bäst på det här med kaffe. En nätt asiatisk kvinna fick det att låta som en busvissling när hon sög i sig vätskan, gång på gång. Denna dam träffade jag på lite då och då under dagen, vid olika bås, och jag kände alltid igen henne direkt på grund av hennes sörplingsteknik.

Det andra mysteriet, eller utmaningen, var hur man skulle bära sig åt för att få så mycket provsmakningar av så många olika dryckessorter som möjligt. Runt de flesta bås fanns en atmosfär av elitism, som utstrålade en "oss får du bara prata med om du är en riktig connoisseur"-känsla. En utställare öppnade samtalet när jag kom fram till honom (på engelska såklart) med "Sååå vad för slags affärsverksamhet i kaffebranschen håller ni på med?" Jag, helt oförberedd, svarade att jag bara är en vanlig dödlig barista som tyckte att hans uppsättning med kall-dropp-kaffebryggare (i brist på bättre namn) såg häftig ut. Hans leende ersattes av besviken nedlåtenhet, men jag fick faktiskt ett smakprov när jag specifikt frågade efter det, till skillnad från den ivriga givmildhet han visat paret som var innan mig.

Så jag sörplade mig igenom dagen (och döljde ett par kallsupar jag fick av några lite för våldsamma sörplingar (försökte bara passa in!)), såg en massor av studsiga tävlare i latte art, bryggning, koppning (Extreme Slurping) och rostning, och lärde mig lite, för den delen, och insåg till slut att det är förjävvla dyrt med sån där snajsig kaffeutrustning.