onsdag 1 juli 2015

Glass på armbågen

Det är kväll efter en sista arbetsdag innan några lediga dagar. Min armar är kladdiga av torkat svett och säkert lite glass också. Man hittar alltid spår av glass någonstans mellan handleden och armbågen efter en solig dag på jobbet, när man står och gör i ordning sig för läggdags. Eller också, som säkert kommer att hända idag, när man redan ligger under täcket ihopkurad till en boll; "Varför har jag glass på armbågen?"
Vanligtvis på natten (för jag brukar alltid vara uppe lite för sent) så överväger jag att skippa duschen, bara göra det nödvändigaste och sedan störta till sängs. Men jag tvingar mig själv, trots att ögonen bara vill blunda och balansen börjat ge efter. (Det är en underbar känsla att somna nyduschad, att känna sig som en fe, ett väsen av renhet och lenhet, att göra mig till en boll, sedan till en ännu mindre boll, en liten, liten sovboll. )

 På nätter som följer långa arbetsperioder och följs av lediga dagar belönar jag mig själv genom att följa min trötthets vilja. Jag går och lägger mig kladdig, med kanske lite glass på armbågen, disk som möglar i köket eftersom jag aldrig har energi till att diska efter jobbdagar, jobbkläder som jag kanske, men oftast inte, kommit ihåg att ta ur väskan så att de inte ska lukta unket. Jag somnar ifrån allt som skulle ha kunnat tas itu med om jag hade varit en bättre människa.
Imorgon är jag utvilad. Dan efter jobbaredan är diskaredan.