onsdag 17 juni 2015

Pretentioner på Kaffemässan

Igår  morse gjorde jag mig i ordning för att dyka in i kaffesnobbarnas temporära högborg i Svenska Mässan - World of Coffee, världens största kaffemässa - men så hände det som jag nästan kommit att förvänta mig ska hända när det minst passar, när jag precis är i färd att göra något jag sett fram emot och planerat inför.
 Min chef ringde och ville att jag skulle jobba. Vi förväntas hoppa in utan extra lön under våra lediga dagar. Välkommen till cafébranschen.
 Så jag fick gå idag istället. På mässan, alltså.

 Det första mysteriet som gjorde sig närvarande var det tydliga väsandet som hördes i korta stötar över det allmäna mullret av tjöt, och applåder vid de olika scenerna där kvalomgångar för olika världsmästerskap pågick. Min första tanke var att det var väsandet från ångpipar på espressomaskiner, men väs-stötarna kom för ofta och var för korta. Jag följde ljuden, och kom fram till en liten torgmarknadsliknande hörna där det pågick koppning, alltså bryggning av kaffe direkt i koppar,där att sumpet ligger på botten av koppen, och provsmakarna använder skedar för att smaka på det rena kaffet som ligger på ytan.
Det är här väsandet kommer in. Eller sörplandet, som det var. Det extrema sörplandet. Extreme Slurping. Det lät och såg ut som om den som kunde sörpla högst vann i någon tävling om vem som var bäst på det här med kaffe. En nätt asiatisk kvinna fick det att låta som en busvissling när hon sög i sig vätskan, gång på gång. Denna dam träffade jag på lite då och då under dagen, vid olika bås, och jag kände alltid igen henne direkt på grund av hennes sörplingsteknik.

Det andra mysteriet, eller utmaningen, var hur man skulle bära sig åt för att få så mycket provsmakningar av så många olika dryckessorter som möjligt. Runt de flesta bås fanns en atmosfär av elitism, som utstrålade en "oss får du bara prata med om du är en riktig connoisseur"-känsla. En utställare öppnade samtalet när jag kom fram till honom (på engelska såklart) med "Sååå vad för slags affärsverksamhet i kaffebranschen håller ni på med?" Jag, helt oförberedd, svarade att jag bara är en vanlig dödlig barista som tyckte att hans uppsättning med kall-dropp-kaffebryggare (i brist på bättre namn) såg häftig ut. Hans leende ersattes av besviken nedlåtenhet, men jag fick faktiskt ett smakprov när jag specifikt frågade efter det, till skillnad från den ivriga givmildhet han visat paret som var innan mig.

Så jag sörplade mig igenom dagen (och döljde ett par kallsupar jag fick av några lite för våldsamma sörplingar (försökte bara passa in!)), såg en massor av studsiga tävlare i latte art, bryggning, koppning (Extreme Slurping) och rostning, och lärde mig lite, för den delen, och insåg till slut att det är förjävvla dyrt med sån där snajsig kaffeutrustning.