torsdag 29 oktober 2015

Svammel om spöken och kattvaktande

För tillfället finns jag någon annanstans än på Björkö. Det ligger en katt som inte är min egen på sängen där jag sover, som inte heller är min egen. Kaffekokaren jag använder på morgonen är inte min, inte heller rummet där jag dricker kaffet. Den där katten-på-sängen är svaret på frågan om varför jag är där jag är just nu. Hen (har inte 100% koll på hane/hona-frågan) behöver någon som matar och tar hand om hen (nu bestämmer jag att ordet "hen" även funkar i objektsform (eh, kollade upp en källa på det)). Tar hand om bajset och kisset. Klappar den när den sitter vid sitt salladsträd.
( Ja, det är ett träd som planterades som en salladsväxt men som växte till ett salladsträd. Ja, man får bara klappa den vid salladsträdet. Annars utföres en snabb reträtt eller en förnärmad tassboxning. En ganska konstig katt, alltså). Dess ägarinna är i sin hemstad långt härifrån, och frågade om jag hade lust att slippa bo på Björkö i nio dagar. Svaret var för mig lika självklart som svaret till frågan "Är blå färg blå?". Ja. Blå färg är blå.
 
Det finns en kökskniv i denna studentlägenhet. Den kniven sitter hopplöst förlorad, fastklämd och utom räckhåll bakom vasken. Jag har inte sett den själv, men jag har hört från kattägaren att den dväljs i sin nya domän, där bakom vasken. Skärbräda finns det ingen heller, men å andra sidan, vad skall man med en sådan till om man saknar kniv? Även lunchlådor, eller helt vanliga burkar att ha saker/mat i, saknar jag. Det fanns dock två senapsburkar av glas längst upp, längst in i ett av skåpen. Men pumpagryta ser inte så god ut i en glasburk.
Den smakade gott ändå.
Det stora mysteriet här är; hur tillagade jag pumpagryta utan kniv eller skärbräda?
Svaret går att finna i det gemensamma köket i korridoren. Där står en diskmaskin som folk använder för sina privata saker. När jag är ute efter saker att göra mat med så blir dessa saker inte särskilt privata längre. Jag smutsar ner dem med grönsakskladd tills de inte har ett uns av privathet kvar. Sedan diskar jag och lägger tillbaka dem i diskmaskinen. Ingen anar något.
Och jag har inget dåligt samvete för det. Vad jag vet så existerar mina temporära grannar endast som röster i väggarna, väggspöken. Den enda levande personen (jag har inte sett några lik. Tänkte att det behövde klargöras ungefär nu) jag sett hittills är en knubbig kille i tioårsåldern med headset och sandfärgat, tråkplatt, kortklippt hår. Vad sjutton gör han i en studentkorridor? Var min första tanke.
Har inte fått svar på den frågan än.
Men tills motsatsen är bevisad är resten av mina grannar godhjärtade spöken (eftersom alla spöken som inte är illvilliga är godhjärtade).

Vi får se om de förvandlas till illvilliga under halloween. Det vore ju läskigt!
Vi ses.... ELLER?

onsdag 14 oktober 2015

Mediokritetsprojektet

Fick frågan på krogen: Så vad gör du på fritiden? När du inte pluggar, menar jag. Spontant svarade jag att det var en svår fråga, och att jag inte riktigt visste (eftersom det är bättre att svara så än att vara ärlig och säga "Äh duvet, jag sitter mest på reddit). Sedan berättade jag om att jag gillar att cykla. Så intressant, va. På bussen hem tänkte jag att sånna frågor är jobbiga, eftersom man inte får den betänketiden som man behöver för att analysera sin vardag och ringa in de element som förekommer utanför sovande, matlagning och ätande, resande fram och tillbaka och pluggande. Men jag tänkte lite iallafall och kom fram till att:

Jag är mitt i ett livsprojekt att göra konsten av mediokritet perfekt.
Jag spelar gitarr såsom varenda människa som haft en "nu-är-jag-en-djup-en"-period i sin ungdom spelar gitarr.
Jag kan sjunga lite samtidigt som jag spelar gitarr, men spelar då sämre och jag har ingen direkt slående sångröst.
Jag kan teckna en tredimensionell sfär  någorlunda tredimensionellt, med skuggor som är ljusast längst upp till vänster och mörkast längst ned till höger.
Jag vet hur man googlar sitt problem för att lösa det.
Jag hittar då och då saker som jag känner kan vara något för mig, ända tills jag tappar intresset.
Jag skriver halv-aktivt på en halvkass blogg innehållande halvinspirerade inlägg.
Jag har negativa karaktärsdrag som jag typ vet om, men jobbar inte särskilt hårt för att åtgärda dem.
Jag vill hålla mig i form (I want a perfect body, I want a perfect soul), men siktar inte på något göteborgslopp, även om jag hade ansträngt mig mer om jag hade ett konkret mål med mina motionsrundor.
Jag har för mycket prylar och gillar inte att städa, och för att göra sig av med prylar så måste man städa upp en ordning utifrån vilken man kan välja onödigheter att slänga. Och så måste man ju faktiskt skaffa sig viljan att bli mindre materialistisk.
Ibland lyckas jag ta en "Jag borde nog göra X"-tankegång och göra den till handling. Händer dock inte särskilt ofta.

Ganska så mediokert. Vilket varken är bra eller dåligt. Det bara är. Jag är varken okej eller inte okej med att vara medioker i det mesta, det bara är. Jag vet att jag kan förändra detta om jag skaffar mig vilja, men man är ju så trött nuförti'n. Man är ju lat - ännu ett karaktärsdrag som skulle kunna åtgärdas med lite jobb. Somnar sent, vaknar sent, äter frukost för länge, städar lite i köket, redditar lite, sen så HOPPSAN. Klockan är kvällen. Dags att göra middag och tjöta med familjen. Rinse and repeat om man har ledigt. Annars är det skola, middag med föräldrarna, reddit, sängen. Typ nästan iallafall. Och nu är jag på det sista steget i dagordningen.
Mot sömnen och vidare!

måndag 12 oktober 2015

Havets hemska gammelfarfar

Jo, förstår du, jag tänkte sluta bry mig. Jag satt precis här och tänkte; "Ludvig, nu sitter du här och tänker igen. Du tänker för mycket, din gamle skojare där. Du borde sluta tänka så mycket. För att komma från noll till ett så behöver man inte gå igenom alla decimaler som ligger däremellan. Vesste (detta är en gammal feskare som talar), vesste du ente att antalet decimaler mellan ett o nöll e oändligt? De tänker man inte så ofta på, speciellt inte när man bara feskar hele dan å hele natta. Men tänk på det döh! Eller jag menar, tänk inte så mycket på det. Du ska ju sluta tänka så mycket, hette de, ja. Kanske inte tjöta så möcke heller för den delen. Mindre tjöt å mindre tänkande.  Eller helt enkelt annat sorts tänkande! Man kan ju tänka på olika saker. Jag menar, man kan tänka på makrill, törsk, síll (sííííííll), a nästan va som helst om man bara vill. De finns så otroli möcke å tänka på ska du veta, tellexempel tumlare, de e ente allti man tänker på dem! Eller ... BRUGDEN. Havets äckliga, hemska gammelfarfar.. Brugden är riktigt gammal redan vid födseln, och börjar leta efter små människobarn att sluka hela från dag ett. Brugden är bitter för att den alltid varit gammal, Brugden är ond på allt annat levande. Bara se ned i dess svarta, slukande gap, och försök säga att det inte finns en hunger däri för allt som är lyckligt, allt som känner sig levande...

onsdag 7 oktober 2015

Rakt på sak

   Tenta i måndags. Gick bra. Drack öl efter. Var kul. Folk blev för fulla. Portades från krogen. Inte jag, alltså -- klasskamrater.  Missade sista bussen. Fick sova hos en av dem. Kände mig sleten när ja vakna. Skönt o komma hem på kvällen. Duscha.
   Kårkällarn ikväll. Ska jobba där. Orkar egentligen inte. Men man måste väl. Vill ju va me i föreningen. Kanske får gratis mat. Kan ju hoppas. Ska inte missa sista bussen den här gången.

   Ledigt en vecka nu. Borde bokat en resa eller nåt. Försent nu. Får la plugga. Städa rummet. Ska ju byta rum snart. Brorsan har flyttat. Andra brorsan har rest bort. Ganska lugnt hemma alltså.
    Är på bibblan nu. Käkat lunch. Lagt skitmycket pengar på mat senaste veckan. Måste börja spara. Svårt när det finns aktiviteter hela tiden. Köpte mat i måndags med.  Kaffe varje dag. Grillmat i lördags. Säkert mat i fredags också. Minns inte riktigt. Man märker ju på kontot. Pengarna försvinner snabbt.

Det blir korta inlägg såhär. Gött o inte behöva fundera så mycket.  Bara gå rakt på sak. Lite tråkigt dock.
Hösten kommer.

Over & out.

fredag 2 oktober 2015

Att balansera studier med en dålig brödrastämning

Tenta på måndag.
Jag borde vara stressad, men det är väl bra att inte vara det på ett sätt. Jag gör mitt bästa för att plugga, men jag kan inte koncentrera mig när jag är på dåligt humör, vilket ofta är fallet när min storebror är hemma. Vi har ett speciellt förhållande, min bror och jag. I mitt huvud verkar det som att varenda gång han interagerar med mig är hans enda syfte att vara dryg/mallig/lägga grunden för någon situation som kommer att gynna honom på min bekostnad i framtiden. . Så kan det rimligtvis inte vara eftersom människor är mångfasetterade (något som är svårt att komma ihåg när man tänker på folk som man ogillar). Jag undrar hur jag fått den här bilden av honom. Något säger mig att det är via lärdom, och kanske en giftig attityd mellan oss under hela vår uppväxt. Det har varit fullt av teritorialitet (en stor överträdelse att gå in i sin brors rum utan tillåtelse) och ägandeskapsfixation (vi lånade sällan ut saker till varandra). Att säga detta går emot mitt eget irrationella ogillande för min storebror, eftersom jag vill tro att det endast är han som odlat fram denna attityd under åren. Tidigare var jag lika negativt inställd till min yngre bror, men vi kommer ganska väl överens numera.

Tenta på måndag.
Jag hade tänkt plugga direkt efter frukosten idag, men eftersom min mor och bror kom hem så fick jag lov att sitta kvar och fika lite. Och nu sitter jag här och försöker intala mig själv att det bästa jag kan göra med mitt liv är att sluta bry mig om min storebror. Bara bli helt likgiltig. Då kunde han inte påverka mig med sina drygheter, och jag kunde sitta här och plugga istället för att koka över att han återigen inte kunde låta bli att yttra en vad-var-det-jag-sa-replik när vi pratade om bostadskö. Detta eftersom han med sin mest nedlåtande röst rådde mig att ställa mig i kö hos SGS för två år sedan, vilket jag självklart vägrade eftersom han var så dryg om det. Barnsligt, jag vet, men jag är en produkt av min uppväxt.
Suck. Någon gång kommer jag att växa upp och sluta bry mig om min bror. Hoppas jag.

Tenta på måndag. Dags att sätta igång. Suck.

torsdag 1 oktober 2015

Radiohuvudet m.m.

Jag är nog lite sen till partajet, men jag har precis upptäckt att Radiohead inte går av för hackor. Första gången jag hörde talas om dem var på Boviks seglarskola, då en av ledarna spelade Fake Plastic Trees (<- youtube) i matsalen när hälften av ungarna var ute med båtarna i södra viken och blev regnade på. Just denna specifika gitarrspelande lägerledare är notoriskt mysig, går runt och spelar godnattlåtar för barnen på kvällarna, är ganska lugn och ganska lång. Det känns alltid som en present att höra honom spela och sjunga. Man släpper gärna allt man har i nävarna och sätter sig ned om man ser att han tagit fram gitarren en lugn eftermiddag under lägertiden.
Så min uppfattning av dem  var en lite svävande, falsettsjungande röst med lugn musik till. Jag har även den väldigt skumma appen Polyfauna som bandet utvecklat.
Jag försökte lyssna på Kid A (eftersom den förekommer på en massa listor av "'00-talets bästa album"), men fattade inte riktigt grejen.
Bla bla bla, inlyssningskurva, stormgillar dem nu. Att ett band behöver växa på en är väl inget nytt för de flesta. Ofta börjar det med att en låt fastnar i huvudet, så att man tänker "fy vilken jobbig låt, jag måste höra den igen så att jag kan exorcera den från min hjärna",  men en lyssning räcker inte, man lyssnar flera gånger, sedan råkar nästa låt på samma skiva gå på, och då sitter man rejält i klistret.

En sak som är konstig med musik är att ens upplevelse förändras ganska mycket när man tar reda på hur bandmedlemmarna är. Innan dess har man skapat sig en bild av dem genom deras musik. Det är lite som när man först läser en bok och sedan ser filmatiseringen av boken. Bilden man hade i huvudet av karaktärerna från boken ersätts oåterkallerligt med skådespelarnas utseenden i filmen. Ibland till det bättre, oftast till det sämre.
Man saknar hur man upplevde musiken innan man fick reda på att sångaren ser ut som vilken tråkmåns som helst, och inte är det drömmande fantasifostret man föreställde sig från början.
På något sätt kan man väl dra paralleller till att det är viktigt att komma ihåg att folk sällan är ensidiga, att även människan du älskar att hata har goda sidor. Rasistmorfar är bäst på att hjälpa sin släkt med allt möjligt, din högstadiemobbare hjälper nu fattiga genom någon kristen förening, din skitjobbiga granne är... Eh, din ohyggligt irriterande, hemska granne... Har säkert något positivt karaktärsdrag djupt ned någonstans.