torsdag 1 oktober 2015

Radiohuvudet m.m.

Jag är nog lite sen till partajet, men jag har precis upptäckt att Radiohead inte går av för hackor. Första gången jag hörde talas om dem var på Boviks seglarskola, då en av ledarna spelade Fake Plastic Trees (<- youtube) i matsalen när hälften av ungarna var ute med båtarna i södra viken och blev regnade på. Just denna specifika gitarrspelande lägerledare är notoriskt mysig, går runt och spelar godnattlåtar för barnen på kvällarna, är ganska lugn och ganska lång. Det känns alltid som en present att höra honom spela och sjunga. Man släpper gärna allt man har i nävarna och sätter sig ned om man ser att han tagit fram gitarren en lugn eftermiddag under lägertiden.
Så min uppfattning av dem  var en lite svävande, falsettsjungande röst med lugn musik till. Jag har även den väldigt skumma appen Polyfauna som bandet utvecklat.
Jag försökte lyssna på Kid A (eftersom den förekommer på en massa listor av "'00-talets bästa album"), men fattade inte riktigt grejen.
Bla bla bla, inlyssningskurva, stormgillar dem nu. Att ett band behöver växa på en är väl inget nytt för de flesta. Ofta börjar det med att en låt fastnar i huvudet, så att man tänker "fy vilken jobbig låt, jag måste höra den igen så att jag kan exorcera den från min hjärna",  men en lyssning räcker inte, man lyssnar flera gånger, sedan råkar nästa låt på samma skiva gå på, och då sitter man rejält i klistret.

En sak som är konstig med musik är att ens upplevelse förändras ganska mycket när man tar reda på hur bandmedlemmarna är. Innan dess har man skapat sig en bild av dem genom deras musik. Det är lite som när man först läser en bok och sedan ser filmatiseringen av boken. Bilden man hade i huvudet av karaktärerna från boken ersätts oåterkallerligt med skådespelarnas utseenden i filmen. Ibland till det bättre, oftast till det sämre.
Man saknar hur man upplevde musiken innan man fick reda på att sångaren ser ut som vilken tråkmåns som helst, och inte är det drömmande fantasifostret man föreställde sig från början.
På något sätt kan man väl dra paralleller till att det är viktigt att komma ihåg att folk sällan är ensidiga, att även människan du älskar att hata har goda sidor. Rasistmorfar är bäst på att hjälpa sin släkt med allt möjligt, din högstadiemobbare hjälper nu fattiga genom någon kristen förening, din skitjobbiga granne är... Eh, din ohyggligt irriterande, hemska granne... Har säkert något positivt karaktärsdrag djupt ned någonstans.