torsdag 29 oktober 2015

Svammel om spöken och kattvaktande

För tillfället finns jag någon annanstans än på Björkö. Det ligger en katt som inte är min egen på sängen där jag sover, som inte heller är min egen. Kaffekokaren jag använder på morgonen är inte min, inte heller rummet där jag dricker kaffet. Den där katten-på-sängen är svaret på frågan om varför jag är där jag är just nu. Hen (har inte 100% koll på hane/hona-frågan) behöver någon som matar och tar hand om hen (nu bestämmer jag att ordet "hen" även funkar i objektsform (eh, kollade upp en källa på det)). Tar hand om bajset och kisset. Klappar den när den sitter vid sitt salladsträd.
( Ja, det är ett träd som planterades som en salladsväxt men som växte till ett salladsträd. Ja, man får bara klappa den vid salladsträdet. Annars utföres en snabb reträtt eller en förnärmad tassboxning. En ganska konstig katt, alltså). Dess ägarinna är i sin hemstad långt härifrån, och frågade om jag hade lust att slippa bo på Björkö i nio dagar. Svaret var för mig lika självklart som svaret till frågan "Är blå färg blå?". Ja. Blå färg är blå.
 
Det finns en kökskniv i denna studentlägenhet. Den kniven sitter hopplöst förlorad, fastklämd och utom räckhåll bakom vasken. Jag har inte sett den själv, men jag har hört från kattägaren att den dväljs i sin nya domän, där bakom vasken. Skärbräda finns det ingen heller, men å andra sidan, vad skall man med en sådan till om man saknar kniv? Även lunchlådor, eller helt vanliga burkar att ha saker/mat i, saknar jag. Det fanns dock två senapsburkar av glas längst upp, längst in i ett av skåpen. Men pumpagryta ser inte så god ut i en glasburk.
Den smakade gott ändå.
Det stora mysteriet här är; hur tillagade jag pumpagryta utan kniv eller skärbräda?
Svaret går att finna i det gemensamma köket i korridoren. Där står en diskmaskin som folk använder för sina privata saker. När jag är ute efter saker att göra mat med så blir dessa saker inte särskilt privata längre. Jag smutsar ner dem med grönsakskladd tills de inte har ett uns av privathet kvar. Sedan diskar jag och lägger tillbaka dem i diskmaskinen. Ingen anar något.
Och jag har inget dåligt samvete för det. Vad jag vet så existerar mina temporära grannar endast som röster i väggarna, väggspöken. Den enda levande personen (jag har inte sett några lik. Tänkte att det behövde klargöras ungefär nu) jag sett hittills är en knubbig kille i tioårsåldern med headset och sandfärgat, tråkplatt, kortklippt hår. Vad sjutton gör han i en studentkorridor? Var min första tanke.
Har inte fått svar på den frågan än.
Men tills motsatsen är bevisad är resten av mina grannar godhjärtade spöken (eftersom alla spöken som inte är illvilliga är godhjärtade).

Vi får se om de förvandlas till illvilliga under halloween. Det vore ju läskigt!
Vi ses.... ELLER?