söndag 29 november 2015

Maskens Mysterium

Idag vaknade jag upp med ett rött band av irriterad hud som gick hela vägen runt halsen på mig. Om orsaken var ett misslyckat lönnmordsförsök via garrottering eller en skavande skjortkrage får ni avgöra själva. Jag var på finsittning igår, iförd alla de där finkläderna som man bör ha under fina middagar, sådana som tillåter en att endast vara i en ställning: Rakryggad med armarna längs sidorna. På denna sittning var det maskeradtema, och jag hade lånat min mask av en klasskamrat. Den var guld-, blå- ch rödmålad, med en brodering av guldtråd längs kanterna. Inköpt i Venedig. Det var trevligt, jag kom hem sent, gick i säng och vaknade vid 11-snåret.
 Efter att ha drällt runt lite idag, tittat på när familjen bakade bröd i stenugnen, så kom jag att tänka på masken igen. Den var ju rätt fin, och viktig att ha med sig tillbaka till skolan igen. Men den var, naturligtvis, borta.
Om den inte hade varit borta så skulle det ju inte funnits någon anledning till detta inläggs titel.
Ångesten sätter in direkt. Som en orm ringlar den sig runt alla vitala organ och kramar lätt. Jag går ned i hallen och vänder på jackor, går till badrummet och vänder på handdukar, går till mitt rum och vänder på smutstvätt. Jag ringer färjan, de hade inte hittat den. Då kommer jag att tänka på att jag liftade hem inatt, av en tjej som sade att hon bodde i Samsmarka, ett område på ca. 20 finare villor. Facebookgruppen för vår ö hade inget svar att komma med, så då blev det till att ge sig ut i regnstormen Gorm och knacka dörr.
Signalementen, så som jag kom ihåg dem i mörkret och yrseln igår natt klockan 01:15, var att hon var ganska ung, blond och körde en bil som var mörk och inte en SUV. Sidosätet var lite längre bak än förarsätet, precis så att jag fick plats med knäna.
Av de åtta hus jag knackade på så var de flesta vänliga och gjorde sitt bästa för att tipsa om vilket hus jag borde gå till. Någon tjabo blev förnärmad över att jag kom och störde så sent på en söndagkväll (klockan var 19...).
 Det sista huset stod det en bil framför, med sidosätet lite längre bak än förarsätet. Jackpot, bingo, heureka, osv. Jag knackade på, tjötade lite, hämtade masken från dess trygga baksätesförvar, tackade så mycket, och begav mig hemmåt.
Först nu, när ormen släppt mina organ, kan jag koncentrera mig på att tentaplugga inför lingvistikprovet imorgon klockan 14. Och blogga, då. Blogga först och sedan tentaplugga. Eller blogga, sen köra en tvätt, sen plugga. Kanske plocka ur diskmaskinen också, men sen absolut plugga. Efter att jag gått ut med soporna, förstås etc. etc. jag hoppas jag får godkänt ändå.

Over & out.

fredag 27 november 2015

Angående studentföreningar

Jag har tagit två universitetskurser innan, men har aldrig deltagit i några studentaktiviteter, fram tills i år. Det enda jag hade hört om studentföreningarnas verksamhet innan var skriverier i GP om chalmeristernas överstyrgående eskapader. Brinnande byggnader och fall ut ur fönster. Någon gång tror jag att jag hörde talas om att Poseidon blir utklädd ibland. Och cortégen, såklart, även om jag aldrig nånsin sett den.
I somras var jag dock med på aktiviteter under Kick-Off:en, anordnade av systemvetarnas studentförening och nu är jag med och startar en helt ny förening.
 Det jag känner är lockande med allt det här är att man får sig en gemenskap, en kontext i skolan utanför föreläsningssalarna. Det är vi, i våran förening, som ska se till att liva upp stämningen för våra skolkamrater med event i olika former. Vi kommer att vara några av de där konstigt utklädda personerna som man ser gå runt i stan varje sommar, runt terminstart. Sedan är det lite häftigt att vara med och grunda en förening som förmodligen kommer att leva kvar så länge som kognitionsvetarprogrammet finns kvar. Systemvetarnas förening har existerat sedan 1982. Det är ju omöjligt att säga, men det är kul att tänka att man kanske är med och skapar något som kan bli lika långlivat.
 Vi ser oss lite skämtsamt som förfäderna som kommer att bjudas in som hedersmedlemmar på framtida föreningskonstellationers sittningar och andra tillställningar.
Ännu ett plus är att det är något att göra. Så slipper man ha tråkigt. Nåt o gö, ba.
Min bror kallar mig föraktfullt för "kårstudent".
Men så är han ju lite tråkig, också.

måndag 16 november 2015

I en pizzeria vid nederländska gränsen

Vi var så nära gränsen att vi nästan kunde känna doften av nedförsbackar, medvind och solsken. Att det var just dessa dofter vi tyckte oss känna, var för att vi under den senare delen av Tyskland endast hade drömmen om en nederländsk utopi att leva på för att inte tappa modet helt och säcka ihop utan vidare i de sporadiska regnskurarna och den allestädes närvarande motvinden.
Om man tänker sig ett belöningssystem med "morötter" i flera nivåer, så var passerandet över den nederländska gränsen den Ultimata Moroten, medan vi hade nåendet av dagens campingplats på "nivå två", och fikapaus på ett Bäckerei (=bageri) (av oss uttalat "bäckerej" (för att humor tar sig konstiga former när det enda man gör i veckor i sträck är att cykla), något som vår övernattningsvärd i Hamburg var snabb på att rätta oss för) på "nivå ett", den närmaste moroten (sluta störa dig på att jag säger "morot" istället för "delmål", morötter är ju så mycket godare än delmål (trots att delmål låter lite som "mellanmål" (herregud, nu gör jag det där med parenteserna igen))).

Så vi var enormt nära vår Ultimata Morot. Vi cyklade parallellt med gränsen på väg till en liten stad där vi kunde svänga av för att komma till vårt efterlängtade paradis av konstanta nedförsbackar och vinande medvind. I denna lilla stad, som jag tror hette Weener ("En riktigt kass stad, vill jag minnas" -Albin), bestämde vi oss för att unna oss en pizza (igen).
Huvudpizzabagaren var den minst pizzabagarlika pizzabagaren jag någonsin sett. Han var kort. Han hade en gäll men ändå raspig röst (en sådan raspighet man förknippar med mörka röster). Han var  högljudd. Han skämtade om varför vi skulle till just Amsterdam (0 poäng i skämtoriginalitet).
Innan han lät oss beställa så ville han prata om "de snygga svenska tjejerna". Jag svarade att Norge minsann hade ännu snyggare tjejer (någonting var jag ju tvungen att svara, annars hade det blivit pinsamt), varpå han blev jätteglad och utbrast "You are perfect, my friend!" på sin dåliga tyskengelska.

Vi satte oss utanför, fick pizzorna, och blev prompt besvikna av dem. De hade väldigt många ingredienser (de jag kommer ihåg just nu är majs och paprika) med ett lager ost ovanpå, vilket gjorde att påläggen blev som ett täcke som åkte av när man försökte äta pizzan. Den hade andra dåliga kvalitéer, men dessa har jag lyckligtvis glömt.
 När jag gick för att pröjsa för krubbet, som kidsen säger numera, så ville han höra om jag tyckte att hans pizza var godare än pizza i Sverige. Detta ställde mig inför ett dilemma. Skulle jag ljuga den lilla pizzabagaren rakt ned i ansiktet? Detta kunde jag inte tillåta mig, och min hjärna satte igång att räkna ut ett sätt att undvika frågan, alternativt ge ett väldigt diplomatiskt svar. I mitt försök att svara på frågan istället för att springa därifrån så märkte jag att min mun höll på att säga att dessa pizzorna var mycket bättre än i Sverige, men mina ärlighetskretsar ändrade på meningen mitt i yttrandet av den, och resultatet blev:
"These are so much good!"
Personalen genomskådade mig. Vi betalade och cyklade vidare.

onsdag 4 november 2015

Två gånger jag uppmärksammat mina egna fördomar de senaste veckorna.

Man hör ju tjötet om fördomar. De är som frimurarna, SD:arna eller gorillorna , d.v.s. mitt ibland oss utan att vi märker det. Smygande, på nåt sätt. Man hör att den största fördomen är att man inte skulle ha några fördomar, och detta accepterar vi som rimligt.
 Man hör om det, sedan märker man det i ett tydligt, svart-på-vitt vardagsexempel.
Jag tycker att jämställdhet mellan olika sexualiteter och könsuppfattningar är en sak som är bra att sträva efter. Men sexism och heteronormativitet fanns i mitt huvud innan jag började tänka i banor som gick utanför ens egen vardag. Det är helt enkelt så  det blir enligt grundinställningarna.

Har du någonsin köpt en affärsny dator och undrat varför den är långsam? Svaret går att finna i förinstallerade bloatware-program. Onödigheter som företag har betalat tillverkaren för att ha med i maskininställningarna. Vet man inte om att de finns, så är det svårt att göra något åt. Sedan blir man mer tekniskt erfaren och får reda på vad som är på gång, och börjar rensa hårddisken från skit som drar ned uppstartstiden.

I datorn är det enkelt att installera en trollkarl (wizard?) som hittar och avinstallerar bloatware. När det gäller ens medvetande så får man själv vara trollkarlen, och liksom haffa bloatware-programmen när de dyker upp i ens vardag.

Nu till det jag tänkte skriva om!! Min trollkarl har upptäckt sinnesbloatware två gånger den senaste månaden. Först var det på en hemmafest då jag berättade en spöklig, ryyyyslig och skrämmande  spökhistoria. Jag ska inte spoila vad som händer i den, men samtliga offer i historien är kvinnor. Detta tänkte jag på först när en vän till mig plötsligt gick och lade sig mitt i spökhistorieberättandet. Jag har själv fått historien berättad för mig, och har aldrig tänkt på det på det sättet förut.

Andra gången var nyligen när jag satt på ett föreningsmöte, då en av de manliga närvarande drog någon anekdot, ur vilken jag uppfattade orden "min pojkvän". Jag blev förvånad.
Varför blev jag förvånad? För att jag aldrig hade anat att han inte var heterosexuell. För att han inte levde upp till mina fördomar om icke-heterosexuella. Och där insåg jag att jag hade fördomar om hur folk beter sig när de har en viss läggning.

Självanalys = bra. Första steget i att åtgärda ett problem är att identifiera det. Hur mycket man än tror sig följa sina egna övertygelser så finns det förmodligen paradoxala uppfattningar i en utan att man märker det.
Och man är ingen dålig person för det.
Det är lite synd att alla inte håller med om detta.

Over and out.