söndag 29 november 2015

Maskens Mysterium

Idag vaknade jag upp med ett rött band av irriterad hud som gick hela vägen runt halsen på mig. Om orsaken var ett misslyckat lönnmordsförsök via garrottering eller en skavande skjortkrage får ni avgöra själva. Jag var på finsittning igår, iförd alla de där finkläderna som man bör ha under fina middagar, sådana som tillåter en att endast vara i en ställning: Rakryggad med armarna längs sidorna. På denna sittning var det maskeradtema, och jag hade lånat min mask av en klasskamrat. Den var guld-, blå- ch rödmålad, med en brodering av guldtråd längs kanterna. Inköpt i Venedig. Det var trevligt, jag kom hem sent, gick i säng och vaknade vid 11-snåret.
 Efter att ha drällt runt lite idag, tittat på när familjen bakade bröd i stenugnen, så kom jag att tänka på masken igen. Den var ju rätt fin, och viktig att ha med sig tillbaka till skolan igen. Men den var, naturligtvis, borta.
Om den inte hade varit borta så skulle det ju inte funnits någon anledning till detta inläggs titel.
Ångesten sätter in direkt. Som en orm ringlar den sig runt alla vitala organ och kramar lätt. Jag går ned i hallen och vänder på jackor, går till badrummet och vänder på handdukar, går till mitt rum och vänder på smutstvätt. Jag ringer färjan, de hade inte hittat den. Då kommer jag att tänka på att jag liftade hem inatt, av en tjej som sade att hon bodde i Samsmarka, ett område på ca. 20 finare villor. Facebookgruppen för vår ö hade inget svar att komma med, så då blev det till att ge sig ut i regnstormen Gorm och knacka dörr.
Signalementen, så som jag kom ihåg dem i mörkret och yrseln igår natt klockan 01:15, var att hon var ganska ung, blond och körde en bil som var mörk och inte en SUV. Sidosätet var lite längre bak än förarsätet, precis så att jag fick plats med knäna.
Av de åtta hus jag knackade på så var de flesta vänliga och gjorde sitt bästa för att tipsa om vilket hus jag borde gå till. Någon tjabo blev förnärmad över att jag kom och störde så sent på en söndagkväll (klockan var 19...).
 Det sista huset stod det en bil framför, med sidosätet lite längre bak än förarsätet. Jackpot, bingo, heureka, osv. Jag knackade på, tjötade lite, hämtade masken från dess trygga baksätesförvar, tackade så mycket, och begav mig hemmåt.
Först nu, när ormen släppt mina organ, kan jag koncentrera mig på att tentaplugga inför lingvistikprovet imorgon klockan 14. Och blogga, då. Blogga först och sedan tentaplugga. Eller blogga, sen köra en tvätt, sen plugga. Kanske plocka ur diskmaskinen också, men sen absolut plugga. Efter att jag gått ut med soporna, förstås etc. etc. jag hoppas jag får godkänt ändå.

Over & out.