söndag 27 december 2015

Borde ja stanna eller borde ja gå

Som jag brukar säga, så är jag gjord av två delar. Hade jag varit medförfattare till nationella proven i svenska år 2009 så hade jag sagt att jag är schizad. Jag har aldrig sett det ordet i text sedan det provet. Det står inte heller i SAOL. Varför skulle man ha med ett påhittad ord i ett nationellt prov? Upprörande.

Vidare till poängen. Jag är som alltid tudelad. Gränsen som delar de två sidorna rör sig sakta mot mitten. Om den där gränsen fortsätter röra sig med samma takt och riktning så kommer det att ske en förändring i mitt liv.

Men hörru, herr skribent, vad snackar du för gojamoja egentligen. Sluta gå som katten runt het gröt. Tala ur skägget. Ut med språket. Lägg av med rappakaljan (Ety: Rappa - smörja, kalja - öl/svagdricka. Smörjöl).

Jo, serru, anonyma otåliga läsare, det som ligger på min inre balansvåg är två alternativ av handlingsmöjligheter gällande min boendesituation.
Jag har börjat inse att jag kanske inte orkar vänta med att flytta hemifrån.

 'För då? De e la ba te å flötta. Inga kônstigheter.

Jo, konstigheter. Massor med konstigheter. Hade efterfrågan på konstigheter varit stor så hade jag slått upp en garageloppis och sålt dem till högstbjudande, blivit riktigt snuskigt rik och sen köpt en egen lägenhet.

Förklara.

Jo (igen), det kan vara så att jag har chansen att flytta till ett förstahandskontrakt, en etta vid Wieselgrensplatsen. Den skulle stå klar i mars 2016.

"Kan ha chansen"? "Skulle stå klar"?

Ja och ja. Mina föräldrar köpte lägenheten utan att klargöra vem som skulle bo i den. Det var tanken att den som är i störst behov av mig och mina bröder skulle få den, till att börja med. Eftersom min lillebror hellre vill bo i kollektiv med sina vänner, och dessutom är i Asien tills inte-ens-han-vet-när, så verkar det stå mellan mig och min storebror (om inte lillebror kommer hem i tid och har ändrat sig - men låt oss lämna det just nu). Jag har skrivit om min relation till min storebror förut, och ja, det är ett av de områden som jag skulle behöva växa upp lite inom. Släppa hela barnsligheten med syskonrivalitet.
Grundproblemet är som följer: Om jag ens vill ha en liten chans att få lägenheten så måste jag bo hemma ända till flytt.
För att om jag flyttar till ett studentrum (vilket är mitt bästa alternativ just nu vid sidan av att vänta till maj månad) så kommer mina föräldrar använda det mot mig när det blir dags att bestämma. "Men Ludvig, du har ju redan boende. Då kan din bror istället få lägenheten". Detta kommer vara sant även om jag bor i en nästan-renoverad f.d. fängelsecell med läckande tak ute på Tjörn.

Kul överdrift. Jag skrattar; ha-ha.

Tack! Kul att du uppskattar det.  Men säg att jag istället väljer att vänta på ett beslut som potentiellt kan ta fyra månader. Ruttnar här hemma i mitt pojkrum och känner mig dålig, sitter kvar i jag-är-barnet-i-familjen-som-bor-här-känslan av ansvarslöshet. Och sen så visar det sig att min bror får lägenheten. Så har jag suttit här i onödan, när jag kunde flyttat ut för länge sedan.

Det finns TRE / 3 / III / 三 olika slutsituationer i min nuvarande verklighet. Dessa tre har inte likvärdig probabilitet.

1: Jag flyttar till ett studentrum och bor litet och i kasst läge i tre år då jag får hoppas på att få ett andrahandskontrakt eller flytta hem igen.

2:Jag bor kvar på Björkö och i maj så får min bror lägenheten. Jag får flytta till studentrum och bo litet och i kasst läge osv osv.

3: Jag bor kvar på Björkö och i maj så får jag lägenheten. 


 Så borde du stanna eller borde du gå?


Lägg å, logna ne dej, o sluda me en gång. Ich habe nicht die Antwort.