måndag 5 december 2016

Att skriva inlägg när man borde skriva skrivuppgift

Klockan är 02:23 och det finns både fördelar och nackdelar med att jag råkat vända på dygnet under veckan som gått.
Fördelen är att jag fortfarande fungerar trots tiden på dygnet och har den mentala kapaciteten att skriva texten på 400-500 ord om Tangible User Interfaces (= gränssnitt som låter en interagera med digital information på ett fysiskt ("tangible") sätt) som skall lämnas in imorgon klockan 10:00, som jag just nu har skrivit 1 mening på.
 Nackdelen är att jag nog hade blivit klar i förrgår om jag inte satt uppe till klockan 03 och gjorde ingenting.

  Jag har sett ett mönster under de senaste delkurserna där tidpunkten då jag påbörjat en inlämningsuppgift bara kommit närmare och närmare deadline. Idag och förra gången det var inlämning är lika illa, nämligen att börja på en större text natten innan deadline.
   Detta mönster får mig att tänka på när jag pluggade geografi, och på sista året på Schillerska.
Svårigheter att påbörja kursuppgifter, ligga i sängen så länge att man knappt hinner bre en macka till frukost för att sedan cykla skitfort till skolan, komma nästan-försent och sitta och svettas den första kvarten av föreläsningen (fast under geografin och Schillerska så var det väl mest att sitta och svettas på färjan, vilket är marginellt bättre). En mur som byggs upp mellan mig och det jag borde göra, som blir högre och högre ju längre tiden går. Under första året så var det kul att plugga, för det mesta.

   En tanke slog mig häromdagen. Varje gång jag känt såhär för en kurs så har jag kort efteråt avslutat och sedan gjort något annat - nämligen jobbat. Nu är det dock 1½ år kvar, och ingen paus i sikte.
Det lilla ordet "studieuppehåll" kittlade mig på temporallobens kortex. Ett sådant skulle i mitt fall behöva sträcka sig ett år fram i tiden, eftersom det är så långt kvar tills nästa gång mina kurser hålls.

Grattis på nytt inlägg sedan Augusti. Tack så mycket. Sånt som händer när jag har viktiga saker som jag verkligen verkligen verkligen borde göra just nu utan att vänta en sekund till.

Over & out.

torsdag 25 augusti 2016

Pluggkänslor

Näst sista dagen på jobbet sitter jag och försöker verka upptagen, så att ingen upptäcker att jag suttit och läst reddit för 115 kr/h kanske sjuttio procent av min arbetstid idag (och igår).
För detta syftet passar ett blogginlägg ytterst bra, då det låter som om jag skriver ett väldigt långt, viktigt och upprört mail istället för att bara sitta här.
  Tidigare har jag frågat mina kollegor om de vill skyffla över lite jobb på mig, men nu när det bara är en och en halv dag kvar, och jag märkt vilken snurrig organisation det är, så är jag rätt nöjd över att få betalt för att verka upptagen. Jag hörde om en fem timmar lång konferens som våran avdelning var på, på en lördag (övertidsbetalt inklusive frukost och lunch), där det mest substantiella de kom fram till var att börja släcka lampan när de går för dagen.

Jag hann aldrig avsluta min kurs i Java eftersom mina jobb krävt en del tid, och nu börjar snart skolan (eller "UNIVERSITETET ;)" som min lärare skrev när jag kallade det för "skolan" i ett mail häromdagen). Så det blir inget betyg på programmeringen tills vidare. Däremot är det något jag tänker komma tillbaka till, alternativt ägna mig åt vid stunder av lågtrafik i studiefilen.

Som det finns vårkänslor så finns det även pluggkänslor. En sommar av hjärndött arbetande med copy-paste och norska telefonsamtal så kommer det att bli wunderbar att få träffa klassen och få gratis pengar från CSN.

(trigger warning: höst)

 Och ja, pluggkänslor. Inte höstkänslor. Höstkänslor är något som endast människor med rentav felaktiga och perverserade nervbindningar i hjärnan upplever.

 Hösten har med sig död, förruttnelse, ett djupt andetag av den sista sommarluften som man vill ha kvar i lungorna för att inte låta hösten komma in i kroppen på en.

Nästa vecka börjar september. Winter is coming. det hade varit häftigt att få en stor, vit korp som kom med brev när hösten officiellt började. Det hade gjort den mörka halvan av året lite mer genomlidbart.

Jag skulle nästan kunna tänka mig att betala för det. Såatteh, om nån har en stor, vit korp och tänkte starta eget så är detta mitt tips till Dig.

Over & out.

fredag 12 augusti 2016

Fioler är rovdjur som har en exceptionell förmåga att lukta sig till osäkerhet.

Det är en dryg vecka sedan vi gick till posten och hämtade en stooooor kartong innehållande två fioler, en till oss var. Det som egentligen skulle bli ett kort möte med en snabb sorti mot föräldrahemmet och västerhavsveckan på Björkö blev en timmeslång visit med frenetiskt gnidande med harts mot stråkar och till slut toner som kändes som om skruvmejslar försökte forsera trumhinnorna.
Jag brukar spela i badrummet, som är det enda rummet som inte ligger vägg-i-vägg med någon granne. Priset är att det ekar bra därinne, och plågan av missade noter blir dubbel.
Man måste vara stensäker med fingrarna när man letar rätt på fiolhalsen. Även när man spelar fel så måste man sätta ned fingret ordentligt, som om det var exakt så man tänkte att det skulle låta. Om man istället försiktigt trevar sig fram och liksom ber fiolen att snälla spela rätt, så svarar den med att göra det än värre. Efter den första osäkra trevningen så tappar man fart, börjar vela med både stråke och hals, och sen är det kört. Sen har man fastnat i dess käftar, rovdjuret man håller i sin hand.

 När jag fått min stolthet tillräckligt skamfilad av det förskräckliga oljudet jag inte lyckats undvika att producera så lägger jag ned för dagen.

onsdag 27 juli 2016

Mitt skrivbord går att höja och sänka.
 Min kontorstol går att justera för höjd, lutning, ryggstödets vinkling och armstödens avstånd från varandra. I ryggstödet finns en liten ballong som man kan pumpa upp med en gummiboll. När man åker omkring med stolen så känner man sig lite som en manet, när den tar ett simtag, glider lite, ett simtag till, glider lite mer.

Inga mail i inkorgen.

 Jag önskar jag var mer koffeinresistent, så att jag kunde fördriva tiden med att gå iväg och hämta kaffe. En fröjd är att jag har en halvtimmas lunch mer än de andra på kontoret. Män som Hatar Kvinnor står i lunchrummets lilla bortglömda bokhylla som sitter uppsatt i hörnet. Jag ställer mig upp och höjer skrivbordet. Jag sätter mig ned och sänker det igen. Jag sätter mig på knä bakochfram på min stol och lutar mig framåt mot ryggstödet. Jag sätter högerfoten i marken och låter vänstra benet vila med knät mot stolen. Jag sätter mig ned och snurrar ett varv.

 Inga mail i inkorgen.

  Min chef har jag inte sett sedan arbetsintervjun, men en kollega har fått agera läromästare sålänge. Min upplärningstid var en vecka, men ändå sitter jag bakom kollegorna och ser på när de jobbar halvvägs in i vecka två.  Jag har inte fått några inloggningsuppgifter än, utan jobbar på en annans konto. En mild form av identitetsstöld. Identitetslån, kanske.

  Inga mail i inkorgen.

  Såhär lite att göra är det 70% av tiden på mitt jobb. Förhoppningsvis blir det mer att göra när mitt uppdrag satt igång "på riktigt", men i den här takten känns det väldigt långt borta.

När jag kommer hem vid halv sex på eftermiddagen så äter jag middag och läser om gissa-vilken-populär-fantasyserie (är på bok 1, snart 2). Sedan sätter jag mig vid min lånedator och scannar visitkort och för över dem till ett excellblad. Detta gör jag tills läggdags.  Det är skumt att man kan få mer pengar för att scanna pappersbitar och rätta till lite text, än man får när man sliter ut leder, muskler och kropp i ett café (Diska! Värm mat! Ta betalt! Säg "Kvitto på det?"! Städa! Diska! Städa! Gör sjutton olika kaffedrinkar och milkshakes!). Eller ett stall för den delen, där man kan tjäna lika mycket på en dag som jag tjänar på en timma av visitkortsscanning.

Jobb är konstiga saker. Tur att man får pengar om man har ett.

söndag 3 juli 2016

En rymdtunnel

Klockan är två på natten och jag befinner mig barfota i ett trångt, kallt metallrör. Röret är nedåtvinklat och mina fötter får inget riktigt grepp om underlaget. Andfådd håller jag mig fast i väggarna för att inte börja glida. I dessa väggar, som ju också är både tak och golv, vibrerar en melodi från en kalimba(<-youtube). Med min ficklampa ser jag att röret kröker sig ett par meter framför/ovanför mig, och nedåt åt höger där jag kom ifrån. Melodin ekar från alla sidor, förstärkt av metalltuben runt mig. Sakta tar jag mig uppåt. Varje söm där två rörsegment är sammansvetsade blir som ett trappsteg. Melodin vibrerar i mina händer och fötter. De lägre tonerna skramlar när den osedda kalimban skakar mot metallen.
 Det känns som om jag är i ett rymdskepp, men jag är i en rutchkana på en lekplats, och utanför är det inte vacuum och stjärnor, utan sommarnattssvalka och en och annan konfunderad promenerare som stirrar när de går förbi.
 När jag kommit hela vägen upp så möts jag av kalimbaspelaren. Jag tar munspelet som vi har med oss, lägger mig på rygg med huvudet först och börjar en långsam kana nedför. Röret svarar på det jag spelar. Även om jag i bästa fall är en medioker munspelare med ett tjugokronorsinstrument mot munnen så låter det fantastiskt.
  En stund innan kl 03 bar det av hemåt i halvdunklet. Med detta i minnet så ska jag åka tillbaka dit någon vacker natt.

Over & out

onsdag 29 juni 2016

Uppdatering

Med en låda brocolligratäng i kylen och ett äpple sitter jag på IT-sektionen, redo för en heldag av Java-plugg.
Ja, jag pluggar Java nu. Ja, man har tydligen tillgång till skolan även under sommaren. Båda dessa fakta var en glad överraskning för mig - dels för att jag numera har något att göra av all sommartid, dels för att jag nu har tillgång till ett lugn, tyst ställe med wifi 24 timmar om dygnet. Jag har dessutom blivit vidareskickad i en rekryteringsprocess för ett administrativt jobb för DHL via Manpower. Så vem vet, jag kanske får lite inkomst till slut.

 Tills denna inkomst kommer in så kommer min lägenhet att vara i ett skick av omysighet. Det är något med vitmålade väggar som får det att kännas som ett hotellrum. Det finns säkert saker att sätta på väggarna. Mattor och soffa att införskaffa, få upp TV:n på en bänk, och till slut installera den dära internetuppkopplingen som ändå hade varit rätt härlig att ha. Men än så länge så tillåter jag mig så få  nöjesutgifter som möjligt (utöver öl).

  Men trots min knapra ekonomi så lyckas jag med saker som att komma in på Ullevi och se nån amerikan spela live. Min far och jag seglade nämligen båten från Björkö till Lilla Bommen för att han, hans kollegor och min storebror skulle se Bruce Springsteen och sova över i båten. En av kollegorna ställde in, och därför fick jag hans biljett. Helt okej för mig.

Slut på saker att skriva om. Tillbaka till javaplugg.

public class OverOut
{
     public static void main (String[] args)
     {
          System.out.println("Over & out.");
     }
}

tisdag 14 juni 2016

Ut ur elden, in i askan

Mitt första hela läsår på universitetet är avklarat, än så länge utan några U på ladok. Detta var jag ju självklart tvungen att kontrollera nu, och såg att jag till och med har minst ett VG. Vilket jag f.ö. inte riktigt känner att jag förtjänar, då jag inte alls känt mig tillräckligt dedikerad och duktigt. VG på universitetsnivå borde reserveras till den högsta procenten av de mest disciplinerade och hårdjobbande, särsilt eftersom ett betyg högre än G endast är kosmetiskt. Och jag platsar inte i någon av grupperna är jag rädd. Åtminstone inte än.
 
  Ett läsår har förflutit, och min första tanke är; äntligen. Jag bevisade för mig själv att jag har det i mig att kanske, kanske-kanske ta en kandidatexamen.
  Min andra tanke är att det säkerligen hade varit bättre att plugga på annan ort än Göteborg. Programmet i Kognitionsvetenskap på GU är nästan helt nytt - vi är den andra årskullen som läser det, totalt. Detta märks mer än vad jag skulle vilja. Ett exempel är lärarbrist (och/eller bristande lärare...) inom IT-kurserna, vilket är lite ironiskt då 90% av våra kurser har hållts på IT-sektionen på Lindholmen. En klasskamrat flyttade till Linköping för att gå samma program. Men nu känns det lite för sent för att göra samma.

  Nu står en sommar mellan mig och återgången till skolan, med allt det innebär. En sommar som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Jobb sökes hit och dit, jag försöker lära mig lite programmering utöver Haskell, jag betalar för en massor av grejer. Det är ungefär så vardagen ser ut. Men så har jag hunnit med, på nåt nedra vänster, att ha två inflyttningskalas. En sommarställesvisit med vänner står för dörren. Efter det - midsommar.
Pengar går åt, men inte in. Jag tänker inte låta mig själv skaffa bredband förrän jag har en inkomst. Tills dess gäller bibliotekstimmar.

Over & out från biblioteket.

söndag 29 maj 2016

Vadvärk och nöjdtrötthet

Det finns ingen hiss i huset där jag bor (känner ingen varann...)(<- youtube), men vi fick ändå upp kartonger, säng, bokhylla och övriga möbler (varav de flesta precis inköpts på the one and only möbelaffär utanför Göteborg) uppför de vindlande trapporna till vindsvåningen. Utan en familj som bärhjälp hade jag inte kunnat gå på ett par dagar. Jag hade definitivt inte kunnat göra de tre vändor till affären som behövdes för att fylla kyl och skafferi med basvaror, vilket jag gjorde på tom mage, eftersom ingen mat fanns i kyl eller skafferi.

Helgen har alltså, summa summarum, varit en prövning. Både i uthållighet och i att ignorera tentor som ligger och gnager och viskar nånstans i hippocampus (...luuuudviiiig.... tentaaaaaa........... pluggaa......). En annan sak som jag fått erfara är den låsning som kommer över en när man har 7 saker som man vet att man borde göra först av allt, innan man gör något annat. En lösning på detta är att först göra det som ligger geografiskt närmast.

I dag och just nu - söndag kväll - sitter jag i lunchrummet på IT-sektionen. Det krävdes två vändor hela vägen fram med min numera bångstyriga cykel (styret har delvis rostat fast p.g.a. en fuktskyddande gummiplugg som satt på sniskan (kan man då säga att den var "snisksittande"?)) för att komma in i universitetet. En för att inse att man glömt passerkortet, och ännu en med passerkort i högsta hugg.
  Meningen var att jag skulle tvinga mig själv till att läsa lite i Neuroscience-boken och kanske till och med börja svara på första tentafrågan. Men en viktig detalj här är att jag inte haft något internet i lägenheten, och kommer förmodligen inte ha det över sommaren heller. Så när jag satte mig till rätta i lunchrummet kom hela internet ösandes över mig som en störtflod. Jag hade inget val än att ta igen förlorad internet-tid.
 I framtiden kanske jag blir så duktig så att jag kan skippa störtfloden av youtubevideos, click-bait och redditerande innan jag gjort det jag satt mig för att göra. 
But today is not that day, som Aragorn skulle säga om han stod framför en orc-armé och peppade de sina.

Från ett lunchrum i en söndagsövergiven IT-sektion: Over & out.

fredag 20 maj 2016

Saker jag längtar efter med att bo ensam

Jag längtar efter att kunna stämma upp i osjälvmedveten falsksång när låten kommer in i den där härliga delen. Att kunna fångas av impulsen och sen inte behöva hejda den.

För jag är mitt emellan, lagom och alldeles normal
Jag har mina medelstorslagna drömmar, mina medelsvåra val,
och en genomsnittlig inkomst(i wish) och neutralt humör
 ja det blir en mittemellankolisk begravning den dan när jag dör

 Loke Nyberg(<-youtube) har slitit i min röst en del de senaste veckorna, men jag är inte ensam hemma tillräckligt mycket för att ge efter för hans ryck. Egentligen borde man ju inte bry sig - ens familj är ju den samling av folk som det spelar minst roll vad de tycker om en. Jag menar, om de stått ut med mig genom adolescens och andra pinsamheter så accepterar de mig nog också som en högljudd gaphals till falsksångare. Men vissa saker  funkar helt enkelt inte när det är folk i närheten.
  Samma sak är det med musik. Jag spelar aldrig lika fint och fult som när jag inte spelar för någon annan än mig själv. Jag vågar endast då försöka mig på alldeles för svåra munspelstekniker (hej, övertoner, kommer vi nånsin att vara vänner?), och jag misslyckas förträffligt. Men ibland låter det fint. Lovar. Samma sak är det med saxofonen som åker fram först när jag ropat "hallå? Nån hemma?" ett par gånger, samt kontrollerat att jag inte får ett svar endast för att någon ligger och sover eller lyssnar på musik nånstans.

Jag längtar också efter att bli av med oron över att man när som helst kan bli uppryckt med rötterna för att en människa kommer in i ens rum och ska ha kontakt. Man sitter och degar, sedan kommer någon in och ser att man sitter och degar, och man känner lite skuld för det. Men även när man känner att man förtjänat lite deg-tid, så kan någon närsomhelst komma upp för trapporna och be om en tjänst, fråga om jag har sett x nånstans idag eller hur mitt schema ser ut på onsdag för då behöver jag lite hjälp med båten. Eller någon, värst av allt, som bara kommer för att tjöta om saker i en halvtimma utan att se att jag inte är intresserad. Jag har varit i skolan hela dagen och behöver slippa människor lite. Snälla, läs av min brist på flerstaviga svar på tilltal. 

Men snart är det jag och Loke och tramsdans-tills-man-blir-svettig, tänka högt och dega hur mycket jag vill, valfri klädsel utan att skämmas och ingen som väcker en mitt i natten för att han är arbetslös och har vänt på dygnet men har aldrig lärt sig att respektera andras sömn.

Om sex dagar får vi nyckeln och jag kommer att ha en ytterdörr att stänga mot världen.

onsdag 6 april 2016

Silversnäckans Mysterium

Detta är en fristående uppföljare till Maskens Mysterium.

Sent på kvällen innan avfärd till Istandbull uppfattade jag en högljudd svordom nedifrån köket, och bestämdemig för att undersöka. Situationen i köket var diger (fast inte egentligen, men för stämningens skull kan vi säga att den var det). Mor min stod inför en situation som krävde att hon antingen var på två platser samtidigt, eller kunde få hjälp av någon som ändå skulle in till stan dagen därpå.

Mor min hade köpt ett smycke och glömt bort att hämta upp det, eftersom mina föräldrar stod inför en påsklovsutflykt till Istanbul. Så jag tog på mig att hämta smycket i hennes ställe.
 Om du, läsaren, har läst det ovan länkade inlägget, så anar du vart även detta inlägg är påväg, nämligen mot; Mysticitet! Förvirring! Skuldkänslor! Och annat som är oumbärligt i detektivdramer (länk till hur man böjer ordet "drama" för folk, som jag, som inte riktigt hade 100% koll.)

Jag hämtade det, men sedan var smycket SPÅRLÖST FÖRSVUNNET!
Jag ringde till min inre detektiv. Efter att ha tagit ett djupt bloss i sin pipa reste han sig från vingfåtöljen framför brasan, lyfte luren mot örat och lyssnade på mitt fall.

"I'll be there", sade han. So cool.

När han anlänt så förklarade jag händelseförloppet (så som man gör med detektiver):
1. Jag packade min väska med en kassalåda och åkte till Vingens bibliotek.
2. Jag hämtade upp asken med smycket och lade den i kassalådan.
3. Jag åkte till skolan där jag fick tillbaka föreningspengarna som använts som växelkassa i puben vi arrangerat några dagar tidigare.
4. Jag räknade pengarna, lade dem i kassalådan och åkte hem.
5. Jag kom hem, öppnade lådan och kände ett hugg i magen och bröstet och halsen av en kniv (vänta nu, detta är ingen mordgåta) av stressblandad ångest (som snöblandat regn ungefär). Asken var borta.
6. Jag ringde min inre detektiv.

Jag och min inre detektiv visade sig vara lika lättskrämda och odugliga när det gäller borttappade saker.

När jag först öppnade locket till kassalådan så blev jag så uppstressad av askens frånvaro att jag stängde lådan och började leta i alla rum jag varit i sedan jag kom genom ytterddörren. Jag hittade aldrig smycket, föräldrarna kom hem och jag betalade mor min de pengar hon spenderat på smycket.

För att inte dra ut på detta alltför mycket, så skall jag här nedan ge gåtans lösning.

Det visade sig idag att asken med silversnäckan råkat kilas fast i kassalådans lock, och var delvis dolt bakom en kant av metall. Detta förklarar varför jag inte hittade den trots att jag flera gånger öppnade lådan och lyfte ur allting och hade mig.
 Gåtan fick sin lösning när jag, en vecka efter försvinnandet, öppnade lådan för att fylla på med kosing till Coinrad (som lådan döpts till).

Slutet gott, allting gott.... Tills nästa gång jag slarvar bort något som inte är mitt!
Over & out.

onsdag 30 mars 2016

En stor sorg över att en stor glädje passerat helt obemärkt

Jag kommer snart att skriva ett ord som kommer att lämna ett spår av tomhet och saknad i läsaren, om hen sitter i samma situation som jag. Detta ord kommer att få hen att undra; hur? Hur kunde jag gå upp på morgonen den dagen, äta en helt vanlig frukost, en otroligt oansenlig lunch och en alldeles alldaglig middag? Hur kunde denna högtidsdag passera rakt under våra fötter, när vi - de flesta, verkar det som, eftersom jag inte sett en enda referens till detta på internet - tillsammans fortsatte att marchera in i en ganska så grå framtid? Grå, som i färgen man får när man blandar alla de klara färgerna med alla de daskiga, regniga, äckliga färgerna.

Ordet jag kommer att skriva är ganska kort, och väcker glada minnen hos dem som vuxit upp med det.
En monark har varit på besök i bonnaklädsel, och ingen kände igen dess anletsdrag - för dess kinder bar påmålade fräknar, dess fingrar var kletiga från godis, och den hade kulörta fjädrar knutna i sitt hår. I dess korg låg målade ägg.

Men jag vet nu att den dagen gömde en hemlig identitet under påskhäxeutstyrseln.
Markera området mellan pilarna för att få reda på ordet (och lite till):

-->  Våffeldagen, den 25 mars. <--

Nu ska jag hedra dagen i efterhand. Over & out.

onsdag 23 mars 2016

Efter en kväll ute fast inte riktigt vill gå in

Vi satt på gatan framför dörren och kände oss små under stjärnhimlen.
 - Äntligen hemma.
 - Äntligen.
Vi var trötta, utpumpade. Våra stämband var slitna, vi pratade med ett knarr i rösten. Mina hörlurar spelade plingande, valsande, undersökande musik från min hals. Mina fötter och rygg värkte, och innanför dörren, en trappa upp, fanns en säng med ett enormt täcke som ibland skymde hela världen. Klockan var halv två efter midnatt, och sängen fanns inomhus, men vi satt på gatan framför dörren och väntade på att stunden skulle ta slut. Vi hade kall luft i våra lungor, knagglig asfalt som tryckte mot våra rumpor och handflator, men eftersom stunden inte var ute så kunde vi inte gå in.
 Det var tyst, men vi var fortfarande ute på äventyr; kvällen skulle ta slut när dörren öppnades. Innan tystnaden och stunden kom över oss så hade bussen brummat, våra vänners röster ekat mellan fasader, basgångar fortplantat sig i stadsbruset, och innan dess en värme och ett stoj och tjohej.

Stunden kom med en paus innan slutet - innan tandborstar, pyjamas och täcken - så att vi kunde vara ute på äventyr fast bara vi under stjärnorna och klingande klockspel från hörlurar runt min hals.

Om detta låter konstigt så skyller jag på den sena timmen och en brist på bryende. Hörs snart, klart slut.

lördag 19 mars 2016

Saker som pågår och tankar om dem

Med vintern försvinner geggan, mörkret, kylan, isvinden, den torra huden och kanske även humördipparna. Med våren kommer saker som händer.

Jag hann nästan landa efter tentaflygturen innan vi gick på ett ganska inofficiellt möte med IT-sektionens kårordförande angående nya, faktiskt splitternya, föreningslokaler.
 Vi som spädförening - Kognitionssex <-hemsida har hittills hållt i ett enda event i hela dess historia - har inga förråd att förvara tyg, silvertejp och kassalåda i. Systemsex, officiellt vår systerförening (inofficiellt vår gamla f.d. alkoholiserade mosterförening), har sitt lilla mögelluktande skrymsle med en kyl längst bak i, som vissa tror att det finns mat i, men det står för många saker i vägen (bl.a. en kundvagn med helt och hållet på hedersord alkoholfri öl) för att nån ska orka kolla.
 Nu ska det som sagt byggas nytt. Och bredvid våra framtida lokaler skall det byggas ett robotlabb, helt styrt av studenter. Sammanträffande? Det tror jag EJ.
Ett hundra tusen riksdaler kommer att läggas undan för detta projekt, finansierat av Göta Studentkår. Fank you, Göta! Hoppas bara det blir klart under min period i styrelsen.

En annan sak som händer är plötsliga skrivarworkshops. Omständigheterna kräver helt enkelt att jag går på två av dem, den ena för att det är min sjörövarvän som håller i den, den andra för att det är en manusworkshop, som helt enkelt tilltalar mig för att jag tidigare gått och funderat på hur en rolig podcast skulle låta. Eller en radioteater. Önskar jag kunde kopiera hela Liftarens Guide rakt av utan att någon märkte något. Istället måste man komma på något "nytt" och "originellt". Jag fnyser åt bara tanken. Fnys!

Resten som händer är två kurser och en - hoppas jag - ganska så permanent hemmifrånflytt.
Neurokognition, som kommer bli kul men skitsvårt, och Artificiell intelligens och mänskligt tänkande, som nog blir ännumer skitsvårt.
Sedan är det sommar.

Sommar.

Sommar.

torsdag 17 mars 2016

Ska få ett hem

Allt jag skrev om här har fått sig en lösning.
Min storebror blev klar med sin kandidatuppsats, men hans klasskamrater sitter fortfarande och jobbar med sina än idag, så de fick en extra termin på sig att bli klara. Detta betyder att min bror fortfarande studerar, inte kan hitta ett jobb (eftersom många arbetsgivare tycker att han behöver studera klart först) samtidigt som hans flickvän (som endast kan engelska och kinesiska (jag vet inte vad just hennes kinesiska kallas, om det är mandarin eller något annat)) inte heller kan få jobb, så båda funderar nu på att åka till Kina istället.

Detta fick som konsekvens att jag får hyra lägenheten på Knapegatan.

Hurra för ett hem. Hurra även för att leva knapert, äta ris och bönor, skaffa jobb, ställa in semesterplaner för att jobba istället. Men om alla dessa har värdet (-1), så är värdet för ett eget hem (+50), minst. Då hamnar vi ändå på (+46), vilket är heeelt okej. Nära till skolan? Check. Bo ensam? Check. Kunna spontant göra något - vad som helst; träffa kompisar, gå på konstiga event, köpa öl - i stan? Check, check, check.

Leva på egna villkor? Check.

Det är tentatider nu. Tentatider brukar betyda blogginlägg. Lingvistik imorgon, programmering på tisdag. Jag lovar mig själv att få godkänt på åtminstone en av dem.

Tills nästa gång!

fredag 12 februari 2016

Dags att prata personlig utveckling (igen(?))

Personlig Utveckling. Frasen som används i jobbannonser för att försköna den egentliga meningen "Du kommer genomgå stadier av:
1: Insikt om att du inte klarar av det,
2: Ånger över att du ens sökte jobbet,
3: Lättare psykos som visar sig i ryckiga muskler, plötslig tunghäfta och viljelöshet,
4: Ifrågasättande om varför man bryr sig, vilket leder till
5: Tillåtande för sig själv att ta en dag i sänder, eftersom man kommit till ro med tanken att det vore okej att säga upp sig när som helst.
6: Rutin, status quo".

Personlig utveckling. Det som ska vara en gyllene, ständigt uppåtgående vektor på livets linjediagram. Det där som förväntas av en. Det som finns i troposfären, och det enda sättet att ta sig dit är att bära tegelstenar från marken och klättra utan säkerhet upp för ett vingligt, instabilt torn, och lägga stenen på toppen. Rinse and repeat som det heter i Utomlandet.

Att vara i fas med sin verklighet borde vara det man är hela tiden, men egentligen känns det som att balansera med ett ben på ett jenga-torn. En dags slapphet är en kloss som dras ur tornet, ger mindre spelrum. Till sist handlar det om hårfina muskeljusteringar, att alltid stå blickstilla, ett felsteg till fall. Och tornet blir högre, för svårighetsgraden måste ju ökas hela tiden (bokstavligen, om man går lingvistik), helt enkelt.

När vi ändå är på det här med skola, så finner jag mig på en treårig stig mot att faktiskt ha något konkret att komma med på någon arbetsmarknad över huvud taget. Det räcker ju inte med kandidat om man vill få ett specialiserat jobb, det inser jag. Kanske räcker det till ett 9-5-kontorszombiejobb.
 Men känslan av att vilja ge upp finns alltid där. På en våg ligger på ena sidan en hög av 100 sidor som behöver tragglas (eller Traxlas <- bild) igenom, programmeringsfunktioner som behöver läras och förberedelser som behöver göras. På andra sidan ligger ett tungt tomrum ("hur kan tomrum vara tunga?" frågade lingvisten för de som brydde sig (= ingen)), innehållande känslor av Varmt Täcke, Inkomplexitet, Icke-krav, Frihet.

Det svåra är att hålla blicken fäst vid vad som ligger bortom horisonten (<- detta var så töntigt skrivet att jag låter det stå kvar).
Distans. På kort distans, kort temporal distans, finns bekvämlighet, tid för vänner, social näring. På lång distans finns, så långt ifrån att det just nu känns påhittat, en framtid. 
Mitt emellan mig och den finns:

personlig utveckling.
Var ärligare mot dig själv. Försök inte kopiera andra.
Sluta önska att du var som den där idealiserade personen som du skapat i ditt huvud med en verklig person som mall ( t.ex. världens bästa låtsasperson).
Förbered i nuet för att få det bekvämare i framtiden; vik tvätten, sluta lägga kläder på golvet (nu låter det som att kläder är ett jättestort problem, men det är mest en samling av små problem som tillsammans bildar ett större)
Läs kurslitteraturen.
Oroa dig inte så mycket.
Släpp saker som finns i minnet som energiparasiter, som dementorer.

måndag 1 februari 2016

resultat

I början av Januari tog det eld i min skalle.
 Det hade pyrt en glöd i mig under jullovet, och när flammorna väl slog upp så slog de verkligen upp. Jag insåg att tentan inte var på låtsas, och verkligheten av det hela gav mig en sådan boxning i magen att jag böjde mig fram över tangentbordet och satt så i fem dygn. Varje slag av finger mot tangent var ett slag för att hålla ångesten kuvad, som en väldigt jobbig runda av whack-a-mole. Under dessa fem dygn så lade jag mig aldrig innan 03 på morgonen.
Inlämningstiden kom till mig fem minuter efter att jag sparat för sista gången, exporterat till PDF och laddat upp. Alla i huset hade redan gått och lagt sig, så jag hade ingen att uttrycka min lättnad för. Jag hade vunnit en strid och jag dansade lite i mitt rum, men det räckte inte riktigt, så jag hoppade lite i köket också.
 Sedan dess så har jag gått runt och funderat på om mitt efter-midnatts-panikskrivande ens hade något innehåll - tänk om jag i min stress bara skrev en massa låtsasord, fast de såg riktiga ut för mig i stunden av natt och stress?

 Speciellt jobbig var tanken på om jag fick underkänt, och hade spenderat all den tid då jag hade kunnat vara lugn och sova, på att slita och kämpa och sucka och klunka vatten som om det gav mig superkrafter, hamrandes på tangenter och skummandes genom artiklar tills ögonen skavde mot ögonlocken.
Resultatet blev positivt, både i form av att jag lärde mig läxan av att plugga ordentligt och i form av två bokstäver i resultatrutan.
Man hinner dock inte fira, för man är redan i nästa - till och med näst-nästa - runda av tentapluggande.

söndag 24 januari 2016

Videosammanfattning av att cykla till Amsterdam

16 dagars resa, 30 minuters video.
 Förra gången (<- länk till spellista) lade vi upp cykelvideon i 12 delar, men den här gången fick det bli en enda lång.

Om du läste mitt inlägg om pizzerian i Weener så rekommenderar jag att kolla mellan 08:20 - 09:15, där ytterligare detaljer från händelsen berättas.
De sista två minuterna är bara montage med musik och eftertexter. Varning för ojämn ljudvolym, det blev lite för högt ljud under låten i eftertexterna.




Lista med återkommande element under resan överhuvudtaget:
  • Låtarna Nitti5, Råknas och Tjockhult
  • Getter
  • Pasta
  • Motvind
  • Regn

Det var allt.
Over & out

onsdag 20 januari 2016

Krukväxt och kaffetermos

I somras bodde jag och Albin i en två på Eklandagatan. Jag kommer nu att summera hela den upplevelsen med en lista av passande ord, för att sedan berätta hur det kom sig att jag hamnade framför en dörr två trappor upp med ett avokadoträd i ena handen och en kaffetermos med tillhörande plastmuggar i den andra.

Disk. Disk, disk disk, en jättesmutsig vaxduk, mörker p.g.a. undermålig belysning, ont i benen, ont i knäna, ont i kroppen. Latmagning, matlagning, skola, cykla, jobb, cykla cykla jobb cyklacyklajobbcyklacyklajobb, disk, disk, filmkvällar, tjötfeber, katt.

Katt. Jag jobbade under hela sommaren på ett café i Högsbo, som jag cyklade till varje dag innan cykelsemestern och tog bussen till de återstående dagarna efter semestern. En dag vid hemkomst så såg jag en svart-ochh-vit katt stå och jama vid dörren på innergården. Jag hade ingen aning om vems det var, men den tog varje tillfälle den såg att hoppa upp på min rygg när jag böjde mig ned till den.


Den mötte mig på det sättet ett par dagar samma vecka, och en dag fick jag veta av en förbipasserande granne att katten tillhörde en tjej som bodde bredvid honom på femte våningen. Just den dagen verkade katten extra ivrig att få komma in, så jag chansade på att hon skulle vara hemma, hissade upp katten i famnen och åkte upp till våning 5. Trots att jag och katten var ganska nya för varandra så verkade han ta denna kidnappning med en axelryckning.
 Jag plingade på och väntade.
När jag precis skulle återvända för att katten började bli lite otålig så öppnades dörren och en ganska söt tjej stod i öppningen, iförd endast handduk.
 Jobbig, obekväm situation - hellre fly än illa prata (herregud, inser i skrivande stund att detta är mitt livsmotto). Jag fick fram ett "Förlåt för att jag stör" och lämnade över katten, som tydligen hette Moses. Hon blev glad, jag flydde fältet.

Utan en liten förklarande text - ungefär nu - kunde man (felaktigt) tro att Ludvigs totala tankeinnehåll var "Uh. Ludvig ser naken hona. Ludvig bjuda ut hona. Uh". Men låt mig säga att långt innan detta så stod vi i hissen tillsammans påväg upp. Jag var trött och nere efter jobbet med någon slumpmässig låt i hörlurarna, och vi var två främlingar i samma pyttehiss, så hon hörde låten nästan lika bra som jag, och sade till mig att jag hade bra musiksmak. Detta satte ett leende på mitt fejs trots att jag hade milt hatat världen en sekund tidigare. Så vi hade faktiskt interagerat förut.

Jag gick upp med katten hennes ett par gånger till, och hon blev glad varje gång.
Så en dag kom något konstigt över mig - det är sånt som kan hända när man har ledigt. I mitt fönster den våren stod en avokadoplanta, kanske en meter i höjd. Den var min vän Anuschehs, och stod där i väntan på att hon skulle flytta tillbaka från Berlin. Denna vårhelgdag var det soligt, och detta konstiga något som kom över mig var en lust att gå på picknick på innergården. Avokadon såg ut att vilja komma ut och få lite äkta, ofönsterfiltrerade solstrålar på sina blad. Så jag var redan i ett konstigt mindset. Avokado, kaffe och kakor på innergårdspicknick. Varför inte göra det ännu konstigare och bjuda ut kattjejen (det var så jag refererade till henne när jag pratade med vänner om henne), på picknickdejt?

Ni förstår, om man ska göra något konstigt, som man vet är konstigt och som man inte skulle göra vilken annan dag som helst, men som blivit möjligt av att en massor av andra inte-lika-konstiga faktorer lierat sig (så som stjärnornas effekt på Cthulhus uppvaknande), så måste man göra det snabbt. Man får inte stanna upp och tänka efter, för förnuft är märklighetens akilleshäl. Så jag tog planta och kaffe två trappor upp och plingade på. Därav dagens titel.

Lyckligtvis var hon inte hemma, och jag fick njuta av min picknick ifred.
Slutet gott, allting gott.

söndag 17 januari 2016

Angående filmen Primer

Tidsresor är jobbigt. Så nedra, nedra jobbigt.
Denna lärdom, om någon, kan man ta med sig från en genomsittning av Primer. Första gången jag såg den gjorde jag misstaget att inte kolla på en internetguide om hur man följer storyn. Andra gången jag såg den - igår - hade jag en att-tänka-på-lista och ett diagram som visade steg för steg vad som händer på skärmen, samt vad som händer off-screen. Ändå var jag tvungen att pausa mellan varje scen för att kolla om jag förstått det rätt, och om inte; kolla upp vad jag missat.

 Filmen börjar med ett gäng personer som vetenskapar hit och dit i ett garage. Två av dessa är viktiga; Abe och Aaron. Dessa första tio-femton minuterna är inte så svåra att hänga med i. Men sedan blir det mer komplicerat. I första scenen efter att Abe och Aaron av misstag uppfinner tidsmaskinen, så har tidsresandet redan börjat. Låt mig förklara;
Säg att, under hela filmen, så åker de tillbaka i tiden till den "första" scenen ( = den första scenen med tidsresande) 3 gånger. Bara som exempel - jag kommer inte ihåg hur många gånger det sker.
När man ser den första scenen för första gången så har alla dessa tidsresor redan skett, men filmen berättar inte detta. Det är något man märker senare.
Varje gång de startar en tidsresa så påbörjas en ny tidslinje. Totalt så handlar det om 9 olika tidslinjer som man måste hålla koll på. Det finns en hel massor av olika tolkningar och guider, men den jag följde verkade helt okej på sammanhängande-fronten.

 Varför reser de så mycket i tiden, frågar du?
 Svaret lyder: Det börjar med att de gör det för att tjäna pengar på aktier, sedan fortsätter det med att de vill rätta till vissa misstag de begår under filmens gång, samt försöka sätta dit en kille som hotar en huvudkaraktärs fru med hagelgevär.

 Med det sagt så består upplevelsen av Primer av nästan lika stora delar story som tillfredställelsen av att att lyckas hänga med någorlunda ända fram till slutscenen. Filmen utspelar sig mellan den 21 och ~25 september, men huvudpersonerna lever igenom minst en månad av tid under dessa fem dagar.
 Det är lite som att lägga ett mentalt pussel. Ofta så nämns story-viktiga händelser bara i förbifarten, gärna efter att de har inträffat.
 Efter lite googling så har jag nu sett att det finns flera beskrivningar av storyn - en videoserie, ett kommentarspår som man ska starta samtidigt som man startar filmen, en mängd olika diagram, samt flertalet texter. Jag tror att det bästa är att först se den utan guide - så att man är beredd på förvirring och hopp fram och tillbaka - och sedan en gång med guide.

Tipset(1) om filmen fick jag (2) av Youtubes mest hypnotiserande låtsasperson Rose.

Over & out.

torsdag 14 januari 2016

Glömde lunchen, så därför gick jag på bio

Efter tentadagarna (som märktes här i form av en övermättnad av blogginlägg) så var det dags att gräva ned sig i frossa och konsumtion, för när man för en gångs skull lyckas prestera under stress så skall det firas som om det inte fanns något svårare i hela världen.
Jag var med andra ord redo att spendera alla mina presentkort jag fick i julklapp. Problemet var dock att min lunch fortfarande vilade trygg och ouppäten i kylen därhemma, eftersom jag självklart gick och segade tills det var jättebråttom att komma iväg till färjan. Efter ett riktigt segdraget, men i sina stunder spännande, årsmöte (jag blev utsedd till kassör när den nya styrelsen skulle väljas) för studentföreningen, så begav jag mig mot Bokhandeln med plånboken i högsta hugg och en mage med ambitioner att nå resultat på Richterskalan. En onödigt lång tidsperiod senare så kom jag ut ur affären med Pandemic och ett tre-pack fantasyböcker.
 Läget var akut. Jag rannsakade mina minnesbanker efter krubbställen, och hittade resultat; Baguetten vid Korsvägen. Jag åkte dit och möttes av 1 st. stängt baguetteställe.

Nu är det så att jag inte har något emot att gå på bio ensam - jag tycker till och med att det kan vara angenämt på sitt eget vis, jämfört med bio med vänner. Här är ett par gånger jag gått själv på bio och njutit fullt ut:
  •  Min första biofilm som jag såg ensam var  Sunshine IMDB (herregu, tvåtusensju), och då var det liksom ett litet äventyr att försöka hitta rätt inne i stora, stora storstaden Göteborg. Det var en jättevarm sommar- eller vårdag och jag gick från Kungsportsplatsen, förbi Trädgårdsföreningen där jag köpte en glass som färdkost (det var verkligen färdkost i sin rätta mening - så att jag skulle ha energi till att gå hela den långa långa vägen genom stora stora Göteborg), promenerade över Heden, tog höger vid Ullevi (jag tror till och med att jag hade skrivit ut en karta därhemma) och kom till slut fram. Tror att jag upplevde filmen som skitbra p.g.a. äventyret som var att ta sig dit.
  •  Min sista hela dag i Brighton spenderades på att käka pizzabuffé och se på the Hobbit, ensam för att alla (inkluvise jag - se blogginlägg här) trodde att jag skulle flyga hem den dagen. Jag kände mig lite som ett spöke - ingen trodde jag var där, men det var jag ändå. På kvällen gömde jag mig i mitt rum och lyssnade noga efter fotsteg i korridoren innan jag skulle på toa. Jag hade ju redan tagit farväl av alla, och det hade ju varit pinsamt att behöva göra det igen!
  • Sista kvällen innan jag och Albin cyklade iväg till Amsterdam så tog jag min tillflykt till biosalongen och såg Mad Max. Jag kände på mig att en låååång period av plåga och obekvämhet skulle följa, så jag gav min stjärt en sista upplevelse av mjuka dynor innan cykelsadeln tog över som enda sittplats 80% av min vakna tid. Filmen var dessutom bra.
Så där stod jag på Korsvägen - tom i magen, nära till Bergakungen och ett biokort i väskan. Jag kom att tänka på något jag sett på facebook - Max skulle ju utöka sin vegomeny, och bion låg ju på vägen dit.

 Summan av resten-av-kvällen-kardemumman:
Köpte biobiljett.
Stressade till Max i onödan för att mitt svultna sinne trodde det var en halvtimma kvar till bion, när det egentligen var 1,5 timme kvar.
Slängde i mig deras enda vegoburgare för att deras utökade meny inte skulle komma förrän den 21/1 vilket jag inte visste.
Stressade tillbaka mot bion, insåg med min nymatade hjärna att jag hade en timma kvar.
Satte mig med en enkel espresso på Condeco för att fördriva tiden.
Såg Star Wars.
Levde lycklig i resten av min dag.

Over & Out.

onsdag 13 januari 2016

Anledning till att inte lita blint på screenshots på sociala medier


KLART! Jag älskar dig också, Obama.
Hur man fejkar ett screenshot på sociala medier:

1: Gå in på valfri sida, t.ex. twitter/facebook.
2: Högerklicka på texten som du vill ändra
3: Tryck "inspektera element" (funkar på firefox, säkert andra också men jag orkar inte kolla)
4: Dubbelklicka på texten som du vill ändra i elementinspekteraren.
5: Ändra, tryck enter, ta en skärmdump



Det är väldigt enkelt att bevisa att det är en manipulering - det enda man behöver göra är att bara kolla originalsidan.
Men att möjligheten finns betyder att alla skärmdumpar inte borde betraktas som 100% sanna i 100% av fallen.

söndag 10 januari 2016

Låt mig prata lite om hårvård.

Jag minns att jag hade mjäll i mellanstadiet, och att jag då var ganska så rädd för att någon skulle få veta att jag hade det. Jag tror att de negativa åsikterna om mjäll kom från att man då fick informationen om mjäll samtidigt som man fick information om huvudlöss, som ju var det ultimata sociala stigmat på mellanstadiet. Så ungarna kopplade väl samman de två, antar jag.

 När jag började uteslutande ha håret uppsatt i hästsvans på gymnasiet så minns jag att det blev lite värre, eftersom jag fick exem i nacken. Dessa förklarade frisören, när jag väl gjorde mig av med manen, kan ha att göra med att mitt hår var tjockt, och att det blev för varmt just där jag samlade upp håret och satte tofsen. Tilläggas bör att jag under hela eller mestadelen av både högstadiet och gymnasiet använde mjällschampoo. Ett par veckor senare var exemen borta.

 Så kommer vi till nutid minus ett år. Schampoo är ju dyrt och måste köpas ganska ofta, och det är miljöskadligt så det räcker och blir över, så jag tänkte att det kan vara värt att testa en alternativ metod för att hålla håret skött.
 Jag läste upp mig lite på no-poo metoder, och såg att den enklaste och billigaste (innefattade inte användandet av honung) var att först gå ned i hårtvättar per vecka gradvis, sedan ersätta en hårtvätt med vattenblandat bakpulver, ursköljning, och sedan samma sak med utspädd äppelcidervinäger, fast då inte i hårbotten.
Till slut ska man bara tvätta håret med dessa två max en gång i veckan, men man kunde "tvätta" håret med vatten hur ofta man ville. Hur internet säger att det funkar: Schampoo är uttorkande, så därför överproducerar hårbotten sebum-olja för att kompensera. När man slutar använda schampoo så minskar produktionen av fett efter ett tag, och sedan är det frid och fröjd.

De första månaderna tyckte jag att min mjäll minskade ganska bra, men att mitt hår var väldigt fett (detta är normalt, enligt metoden). Sedan var mitt hår lite-fett-utan-att-det-märktes-helt resten av tiden, samtidigt som mjället kom tillbaka WITH A VENGEANCE. Nu hade jag alltså samma exem som jag hade när jag klippte bort allt hår, samt likadana i hårfästet i pannan och förmodligen också längst upp på hjässan.

Så ett år in i prövotiden gav jag upp och köpte ett milt mjällschampo på apoteket - som alltså är många gånger mildare än nedra laboratorie-nivå-uttorkande Head & Shoulders - och har sedan dess märkt en tydlig minskning på hårbottenbesvärsfronten igen.

Om jag någonsin blir av med mjället så kommer jag att prova en annan no-poo metod igen, eftersom schampoo är onödigt i flera aspekter - framförallt miljömässigt och ekonomiskt.

Det var min autobiografiska berättelse om hår! Hoppas du njöt. Mums. Mjäll e gott.

fredag 8 januari 2016

Det där med att dricka vatten

Just nu sitter jag i tentaträsket, eftersom jag nästan helt ignorerat skolarbete under jullovet. Detta gör självklart att min hjärna hela tiden letar efter anledningar till att göra något annat än det jag borde göra, vilket är att frenetiskt skriva och läsa. Därav tätheten av blogginlägg.
Med mig vid datorn har jag ett halvliterstort glas, som jag kontinuerligt fyller på när det tar slut. Ibland märker jag att jag har druckit så mycket vattten att jag mår lite, lite illa. Men att ta en liten klunk vatten har för mig blivit vad jag gör när jag behöver processera någon info som jag inte fattar med en gång. Vilket händer rätt ofta just nu.

Förra hösten gick jag en utbildning på komvux som innefattade matlagning, livsmedelshygien, dryckeskunskap, med mera. Läraren var en ganska härlig kille som varit kock ett bra tag, och som höll på att skola om sig till restauranglärare. Under de första föreläsningarna så kom kroppens näringsbehov upp på agendan, och apropå det så sade han hur man vet att man druckit för lite; nämligen, (för att vara oblygt rättfram om saken) när ens kiss är kissfärgat. Med den regeln så insåg jag att jag varit mer eller mindre uttorkad vääääldigt länge.

Snabbspola fram till nu, och jag har lyckats kombinera vätskepåfyllning med studieteknik. Jag gör mig en sekunds paus för att tänka, samtidigt som jag vattnar mig. Vilket är bra. Dessutom bjuder det in till fler pauser i pluggandet i form av toabesök. Vilket är... bra? Kanske. Vet inte.
Men för dem som har som mål att dricka mer vatten; prova det ovanstående! Obs, det är viktigt att det är ett STORT glas. Annars måste man fylla på det så ofta att man inte orkar.

måndag 4 januari 2016

Hur jag önskar att jag kunde plugga

Ibland stannar jag upp mitt i mådåligheten och kommer på en liten sak man kan göra för att vara en bra student. Dessa idéer framkommer i stunder av desperation och/eller inspiration (desperat inspiration och inspirationell desperation förekommer ibland). En dag öppnade jag Excell och utformade mitt ultimata Bra-Person-schema. Det innehöll saker som att somna/vakna tidigt, plugga totalt fyra timmar på varje given ledig veckodag (två timmar, lunch, två timmar till). Var är den nu, svara mig du, jag bara undrar, var är den nu?
I somras när tiden var en nedförsbacke för att samla rörelseenergi inför terminsuppförsbacken så ville jag läsa igenom så mycket av kurslitteraturen som jag hann.

En annan sak som hade gjort livet lättare om man vore bättre på att gå i skolan är att börja kolla på nästa kurs medan man läser den nuvarande kursen.
Hade jag varit en bättre student så hade jag, samtidigt som jag läste vetenskapsfilosofin, börjat leka lite med webbövningarna som finns för programmeringen vi ska läsa.
Eftersom jag redan köpt böckerna som vi ska ha i lingvistiken så hade jag nog också försökt läsa de första kapitlena i den populärvetenskapliga av de två, The Language Instinct.
Jag är bra på att vara både under-tiden-klok och efterklok, men kommer jag till slut att ta mig i kragen och tvinga mig att bli den supermänniskan jag vill vara?
Håll i hatten och häng med när äventyret fortsätter i nästa inlägg!

Outromusik

Ps. Detta inlägget skriver jag i sann undertidenklokhetsanda när jag ligger horribelt långt efter i både filosofi och logik. Ds.

lördag 2 januari 2016

Idag är den enda 2:a januari 2016 som nånsin kommer att finnas

Dagens titel refererar till folks besatthet med symmetriska datum, typ 11/11/11 och 12/12/12, pi-datum (typ fjortonde mars 2015) m.m.
Idag är den enda dagen som Jorden kommer att befinna sig på just det här stället, eftersom solen roterar runt vintergatans mitt, och vintergatan rör sig tillsammans med den Lokala galaxhopen (som, för den som bryr sig, ingår i Virgosuperhopen, som själv är en del av Laniakeasuperhopen, som i sin tur ingår (tror man) i Galaxfilamentet Stora muren Centaurus) mot den Stora Attraktorn.
Med det sagt så är väl nyår ingen särskild dag, just i det att alla dagar är unika och kommer aldrig att återkomma. Minns du den där måndgen den 17:e september 2012? Den var unik, och trots att den var unik så gjorde du inget för att fira den/komma ihåg den. Ändå var du uppe klockan 11:11 den elfte november år 2011 och tog en bild på klockan.
Men nyår den här gången var fin ändå, trots att den inte var unik i sin unikhet.
Det bästa med att ha mycket folk på en fest är att man kan gå ifrån någon som man tröttnar på. Orkar jag inte höra fler nedlåtande kommentarer från person A så går jag till köket och hämtar kaffe och tjötar lite med person B. Om något intressant händer på övervåningen så kan man gå dit, om det visade sig inte vara så kul ändå så kan man stanna för sällskapets skull.
Ni fattar.
Jag hade kul.
Man behöver inte alltid skriva ett innehållsrikt eller långt inlägg. Det är lugnt ändå.