torsdag 14 januari 2016

Glömde lunchen, så därför gick jag på bio

Efter tentadagarna (som märktes här i form av en övermättnad av blogginlägg) så var det dags att gräva ned sig i frossa och konsumtion, för när man för en gångs skull lyckas prestera under stress så skall det firas som om det inte fanns något svårare i hela världen.
Jag var med andra ord redo att spendera alla mina presentkort jag fick i julklapp. Problemet var dock att min lunch fortfarande vilade trygg och ouppäten i kylen därhemma, eftersom jag självklart gick och segade tills det var jättebråttom att komma iväg till färjan. Efter ett riktigt segdraget, men i sina stunder spännande, årsmöte (jag blev utsedd till kassör när den nya styrelsen skulle väljas) för studentföreningen, så begav jag mig mot Bokhandeln med plånboken i högsta hugg och en mage med ambitioner att nå resultat på Richterskalan. En onödigt lång tidsperiod senare så kom jag ut ur affären med Pandemic och ett tre-pack fantasyböcker.
 Läget var akut. Jag rannsakade mina minnesbanker efter krubbställen, och hittade resultat; Baguetten vid Korsvägen. Jag åkte dit och möttes av 1 st. stängt baguetteställe.

Nu är det så att jag inte har något emot att gå på bio ensam - jag tycker till och med att det kan vara angenämt på sitt eget vis, jämfört med bio med vänner. Här är ett par gånger jag gått själv på bio och njutit fullt ut:
  •  Min första biofilm som jag såg ensam var  Sunshine IMDB (herregu, tvåtusensju), och då var det liksom ett litet äventyr att försöka hitta rätt inne i stora, stora storstaden Göteborg. Det var en jättevarm sommar- eller vårdag och jag gick från Kungsportsplatsen, förbi Trädgårdsföreningen där jag köpte en glass som färdkost (det var verkligen färdkost i sin rätta mening - så att jag skulle ha energi till att gå hela den långa långa vägen genom stora stora Göteborg), promenerade över Heden, tog höger vid Ullevi (jag tror till och med att jag hade skrivit ut en karta därhemma) och kom till slut fram. Tror att jag upplevde filmen som skitbra p.g.a. äventyret som var att ta sig dit.
  •  Min sista hela dag i Brighton spenderades på att käka pizzabuffé och se på the Hobbit, ensam för att alla (inkluvise jag - se blogginlägg här) trodde att jag skulle flyga hem den dagen. Jag kände mig lite som ett spöke - ingen trodde jag var där, men det var jag ändå. På kvällen gömde jag mig i mitt rum och lyssnade noga efter fotsteg i korridoren innan jag skulle på toa. Jag hade ju redan tagit farväl av alla, och det hade ju varit pinsamt att behöva göra det igen!
  • Sista kvällen innan jag och Albin cyklade iväg till Amsterdam så tog jag min tillflykt till biosalongen och såg Mad Max. Jag kände på mig att en låååång period av plåga och obekvämhet skulle följa, så jag gav min stjärt en sista upplevelse av mjuka dynor innan cykelsadeln tog över som enda sittplats 80% av min vakna tid. Filmen var dessutom bra.
Så där stod jag på Korsvägen - tom i magen, nära till Bergakungen och ett biokort i väskan. Jag kom att tänka på något jag sett på facebook - Max skulle ju utöka sin vegomeny, och bion låg ju på vägen dit.

 Summan av resten-av-kvällen-kardemumman:
Köpte biobiljett.
Stressade till Max i onödan för att mitt svultna sinne trodde det var en halvtimma kvar till bion, när det egentligen var 1,5 timme kvar.
Slängde i mig deras enda vegoburgare för att deras utökade meny inte skulle komma förrän den 21/1 vilket jag inte visste.
Stressade tillbaka mot bion, insåg med min nymatade hjärna att jag hade en timma kvar.
Satte mig med en enkel espresso på Condeco för att fördriva tiden.
Såg Star Wars.
Levde lycklig i resten av min dag.

Over & Out.